I min pool, som befinner sig alldeles nedanför min balkong, är jag oftast helt solokvist. De andra som bor i huset är fortfarande kvar närmare Nordpolen – så min pool är bara ”min”. Jag kallar den för Sydpoolen.

En dag var jag på playan i Fuengirola, för jag anser att man bör bada i Medelhavets vatten ibland, när man nu bor så nära. Men det var snart slutbadat, för vågorna gick höga och löddriga, och man kastades resolut utan prut tillbaka mot stranden igen. Och där slog man i en brant backe av småsten. Fötterna måste klättra uppför den, men kroppen ville inte följa med. Vågorna, som studsat mot stranden, och nu dånade tillbaka ut i havet, hade inte tappat sugen. Så där stod man och vajade som en svajmast!

En uppenbart nyinflugen snövit turist stod och svajade en bit längre bort – men vips var han utsugen av vågorna, och försvunnen till havs. Jag orkade inte med all denna dramatik utan kämpade mig upp på land och pulsade iväg till min strandstol.

Nu äntligen skulle det njutas och solbadas! Det tyckte vindguden var kul, och satte i att blåsa så mycket han orkade. Snart var öron och näsa fulla av sand, håret gick i vågor som dynerna i Sahara, och det knastrade mellan tänderna. Då gav jag upp och åkte hem till poolen.

Jag bor på tredje våningen, och från min balkong skulle man kunna göra en hög, elegant dykning rakt ner i poolens vatten - om man vore Tarzan! Nu är jag ju inte ens Jane, och nå´n Tarzan har jag ännu inte upptäckt. Var finns han?

Kanske man skulle efterlysa en stilig kraftkarl, så man kunde få hjälp med allting. Då måste man väl beskriva sig själv som ”ung, slank och vacker”! Men det vore ljug, bara ljug. Så här kanske: ” Halt, lagom mullig tant i sina bästa år, med solrynkor. Flyger gärna omkring, då hon inte sitter på sin balkong alldeles under taket.” Tarzans pappa kanske skulle vara intresserad. Eller farfar!

Mina väninnor på kusten är så slanka och eleganta, dom ser ut som nerhällda i sina kjolar och långbyxor. Medan mina former mera är på upphällningen! Hur GÖR alla dessa sköna damer? Jag har minsann sett dom stoppa i sig en hel del under luncher och middagar! Det är orättvist! Inga rynkor har dom heller, utan ser släta, bleka och intressanta ut. Om dom är lyckligare vet jag inte. Jag trivs så bra i nästan hela mig – utom i höger knä.

Mitt onda knä är min Akilleshäl, fast det låter konstigt. Åkomman heter artros, men med tanke på mitt populära poolande är det nog vatten i knäna. I alla fall ska det opereras, men när och hur har jag ingen aning om. Jag begriper inte ett ord av den medicinska spanska som forsar från ortopedens mun. Men det kvittar, bara jag blir hel igen.

Tills detta sker får jag hoppas att Tarzans farfar kommer skuttande i en lian för att svinga mig fram i livet! Medan jag väntar tar jag min pool mag med mig och haltar ner till min simbassäng.

Gå och bada!