Något sjukt i spanska vården

DON KUSTSVENSK Kåsören tillhör en kategori klienter som regelbundet måste undersöka blodets koaguleringsbenägenhet efter några blodproppar, varvid jag ordinerats livslång medicinering av Varan. I Sverige gick kontrollerna så till att jag varje månad besökte lasarettets laboratorium, där väntetiden i regel var tio minuter. Blodprov togs och analysen gjordes sedan jag lämnat sjukhuset. Svaret och den rekommenderade dosen kom med posten följande dag. Den totala tiden på sjukhuset var ca 15 minuter.

I Spanien går det annorlunda till. Kontrolldagen senast 09.30 skall jag tillsammans med cirka 50 andra patienter infinna mig på Hospital Costa del Sol för provtagning. Kösystemet går ut på att alla frågar alla om vilket nummer de har och sedan ”tar de rygg” på den person som har numret före det egna.

Bara att vänta
Det gäller att inte missa något för i så fall får man ställa sig sist i kön – den spanska allmänhetens köregler är benhårda. Denna väntan på sin tur brukar ta 20 minuter. Efter provtagning får man vänta i cafeterian en dryg timma för att kunna erhålla svaret samma dag. Att lita på postgången är det inte tal om – och det kan man ju förstå – så det gäller att vänta.

Det senaste besöket var det värsta hittills – väntetiden blev två timmar. Fler patienter än vanligt och ovan personal bidrog och när det blev min tur att avhämta analyssvaret kunde jag inte hålla mig. ”Enhorabuena” (Grattis!) sade jag till en förvånad sköterska och tillade: ”Idag har Ni slagit nytt rekord i långsam hantering – två timmar”. Hennes ansiktsuttryck visade total uppgivenhet.

Patienten agerar postbud
För några veckor sedan blev jag via brev kallad att genomgå en ultraljudsundersökning av mina ben på en klinik i Malaga. Denna kallelse var föranledd av att jag i höstas besökte en läkare med specialkompetens inom cirkulationsbesvär på Universitetssjukhuset i Málaga och han hade tydligen skickat en remiss till den aktuella kliniken.

När undersökningen var klar, frågade jag om läkaren ansåg att några omedelbara åtgärder skulle vidtagas, varvid han kort svarade att ”det får Din specialist meddela – jag gör bara ultraljudsbilderna”. ”Du får komma om en vecka och hämta bilderna och sedan köra dem till Universitetssjukhuset så att Din specialist kan avgöra en eventuell fortsatt behandling”. ”Men,” försökte jag, ”kan Ni inte skicka dem med post?” (I detta fall ansåg jag inte att den långsamma posthanteringen var av betydelse – jag hade ju fått vänta cirka sex månader på undersökningen). Klinikchefen var iskall. ”Vi använder inte posten; klienten får själv ombesörja transporten”.

Vad gör man som invandrare – följer gamla invanda rutiner och faller till föga. Tre mil till kliniken, en mil till Universitetssjukhuset och tre mil hem, Men å andra sidan, sjukvården sparade porto för cirka en euro!!

Nej, sjukvården har bra läkare och trevliga sköterskor, men administrationen ligger på u-landsnivå, om ens det!