En julgran i slutet av sommaren
11 sep 2026 | 15:00ANNIKA ELWING Att förbereda sig för hösten efter en varm, skön sommar kan göras på olika sätt. Hos oss skedde det genom att slänga ut julgranen. Svetten rann i sensommarvärmen när vi slet och drog för att få loss julgransfoten, och spanske sambon konstaterade att han aldrig mer vill ha en levande gran. Det är inte värt besväret.
Jag får väl börja med att tala om att granen inte har stått i vardagsrummet hela tiden. Den nakna stammen på fot har förvarats i förrådet de senaste månaderna, och att den blev kvar så länge beror på att julgransfoten i metall satt stenhårt fast. Och var slänger man en gran med metallfot på återvinningen?
Det här är problem som min spanske sambo aldrig tidigare har ställts inför, inte förrän detta år som vi bott i Sverige. Min andalusier från Sevilla har växt upp med en enda juldekoration hemma, och det är en julkrubba. Julgranen är ett senare påfund.
Men när vi nu skulle testa att bo ett år i Sverige var en levande gran ett måste, det gjorde jag klart redan innan flytten för drygt ett år sedan.
Korvkiosken i stan hade granförsäljning på parkeringen. Vi drog dit i vår ännu oförsäkrade spanska bil som egentligen inte fick köras. Yngsta dottern valde en vacker gran, så bred att den fastnade i nätmaskinen. Jag swishade tjejen i luckan och så åkte vi hem med granen denna första jul i Sverige.
Så fort det blev december fäste sambon granen i julgransfoten. När jag kom hem från jobbet satt nätet som höll ihop grenarna fortfarande kvar och en stor nätknut fanns under stammen i julgransfoten. Det blir sådär ibland, när man placerar en spanjor i ett svenskt sammanhang. Man tar för givet att alla vet hur man gör en snögubbe, vet att köttfärssås inte är en egen rätt utan att man äter något till, och så vidare. Och omvänt. Hur många fel har inte jag gjort i Spanien under alla år, för att jag tänker med svensk logik?
Jag ställde mig på en stol och klippte bort nätet. Granen var magnifik.
Spanjoren medgav att det doftade gott från den, men var fortfarande inte övertygad. Han hade stuckit sig på barren och tyckte synd om det vackra trädet som var dömt att dö.
Relationen mellan vår julgran och spanjoren blev inte bättre. För sedan började den barra. Sambon förstod inte att granen skulle vattnas, så ingen fyllde på när jag glömde. Barren förflyttades till alla rum. Fastnade i sambons fötter, stack honom varhelst de kom åt. Han dammsög, men barr älskar rör och de liksom klistrade sig fast i dammsugarröret och bildade ett så tjockt lager att det inte gick att dammsuga mer. Sambon stack sig i fingrarna när han försökte rensa röret.
Yngsta dottern samlade barr i sitt dockbadkar som hon lekte med i badrummet. Sambon hällde ut barren i badkaret och trodde att de skulle spolas ned i avloppet, men så blev det inte. Som sagt, granbarr älskar rör, så de blev kvar.
Barr i hela lägenheten, stopp i både dammsugare och avlopp. Det tog flera dagar innan vi kunde duscha igen.
Granen måste ut, sambon var desperat. Jag berättade att vi behövde köra den till återvinningen, men bilen var fortfarande inte laglig att köra. Medan jag var på jobbet fick sambon idén att klippa ner grenarna, en efter en, trampa på dem för att de skulle brytas ner i mindre bitar och stoppa ner dem i våra små skräppåsar av plast. Smugglade ut ett par påsar i taget till sopnedkastet, ända tills alla grenar var borta.
Kvar stod en kal granstam i julgransfot. I slutet av vintern flyttades den ut på balkongen, i början på sommaren bars den ner i källarförrådet. Nu var bilen svenskregistrerad, men julgransfoten satt lika benhårt fast.
Men nu skulle den bort.
Yngsta dottern stod bredvid i sommarklänning och hejade medan vi slet och drog och vickade på stammen. Det var inte förrän sambon hämtade verktygslådan som den till slut lossnade. Vi hittade ett tjockt lager stickande murkna barr, och en stor knut av grannät som inte längre var vitt.
Sambon är övertygad – aldrig mer en levande gran. Men jag gömde undan julgransfoten till kommande vinter. Han kanske hinner glömma…
|
Annika Elwing |
Kommentarer