På 1980-talet drabbades Spanien av vad som brukar kallas en heroinepidemi. Missbruket spred sig som en löpeld bland samhällets ungdomar. Det gick så långt att det senare har benämnts som en förlorad generation.Vad var det som hände? För att förstå det måste vi sätta oss in i den rådande samhällsandan.

I dokumentären “Drogas en Madrid: la epidemia de la heroína” (“Droger i Madrid: heroinepidemin”) berättas det hur Spanien, med start i början av 1960-talet, på två årtionden gick från en stängd diktatur till att öppna upp sig för omvärlden. Den ökande turismen innebar också ett ökat inflöde av droger. Redan på 1970-talet blev det vanligare att ungdomar utforskade olika former av narkotika, alltifrån cannabis till LSD. Det blev en form av rebellhandling för att göra uppror mot den moralkonservativa Francoregimen.

Vi förflyttar oss vidare till 1980-talet. Årtiondet efter Francos död präglades spansk ungdomskultur av en experimentell anda. Samhället befann sig i förändring och det var en kokande kittel med ett uppdämt behov av att slänga av sig diktaturens bojor. Det var särskilt en rörelse som representerade uppbrottet med den gamla ordningen – “La Movida madrileña”, en kulturell strömning som började i Madrid och sedan spred sig till andra delar av landet. Artister och konstnärer producerade kontroversiell (med den tidens mått) musik, film, konst och fotografi. En av frontfigurerna var den senare kände regissören Pedro Almodóvar.

Men “La Movida” bestod tyvärr inte bara av kulturskapande. Bland de festande ungdomarna som sökte frigörelse blev droger snabbt ett vanligt inslag. Det var inte bara heroin som flödade – även kokain, amfetamin och framförallt alkohol var ett vanligt inslag. För att verkligen förstå samtidsandan och hur normaliserat det var med droganvändning kan nämnas att Madrids borgmästare Enrique Tierno Galván i ett invigningstal av en rockfestival 1984 utbröt “¡Rockeros: el que no esté colocado, que se coloque!”, vilket betyder “Rockare: den som inte redan är hög bör bli hög nu!”

Parallellt med den subversiva ungdomskulturen befann sig Spanien i en socialt tuff situation. Ekonomin hade inte återhämtat sig helt efter oljekrisen 1973, när nästa oljekris slog till 1979. Arbetslösheten steg i slutet av 70-talet och nådde 21,5 procent 1985, enligt uppgifter från El País. Samtidigt befann sig landet i en politiskt instabil situation med en pågående omvandling mot demokrati.

I den tidigare nämnda dokumentären beskrivs hur situationen var extra tuff för arbetarklassens söner och döttrar i Madrids förorter. Drogerna skulle snabbt få ett så starkt grepp om den unga generationen. Det lättillgängliga heroinet blev en verklighetsflykt från den vardag som för många verkade hopplös. Men det som för många började som ett sätt att nå ett himmelskt rus blev snabbt en mardrömsliknande spiral ner i fördärvet.

Tusentals unga vuxna drabbades av drogepidemin. Exakt hur många som fastnade i missbruk kanske vi aldrig kommer få veta. Uppskattningar visar att det på 80-talet fanns mellan 60.000 och 125.000 heroinmissbrukare, enligt rapporten “Opioides en España. Ni repunte de heroína ni crisis de opioides a la americana”, som publicerades av Spaniens folkhälsomyndighet 2019. Första gången det rapporterades att någon dött av en överdos var 1976. År 1991 var antalet döda i överdoser 813. I en artikel i El País från 1984 beskrevs hur en av 500 spanjorer konsumerade heroin.

Missbruket av droger ledde också till att kriminaliteten sköt i höjden. Att upprätthålla ett missbruk var dyrt. Ett gram heroin kostade ungefär 20.000 pesetas under 1980-talet, enligt dokumentären. I mitten av årtiondet var 90 procent av de som satt i fängelse där på grund av drogrelaterade brott.

Heroinmissbruket var givetvis en stor risk i sig, men utöver det ledde användningen av nålar till spridningen av HIV och aids. Det första fallet av aids i Spanien upptäcktes 1982. Fyra år senare kartlades de första fallen av sjukdomen bland heroinmissbrukare. År 1989 var en majoritet av de insjuknade (sex av tio) heroinmissbrukare.

Spanska myndigheter har i efterhand fått kritik för att det tog så lång tid för dem att reagera och sätta in preventiva åtgärder mot droganvändningen. Samhällets svar var till en början främst polisiärt. Först 1985 inrättade regeringen den så kallade “Plan Nacional sobre Drogas” – en plan för att samordna insatserna riktade mot spridningen av droger.

Heroinepidemin innebar en tragedi även för de närstående. Föräldrar såg sina barn gå ner sig i missbruk, hamna i fängelse eller i värsta fall dö av överdoser. Till slut ledde frustrationen och vanmakten till bildandet av “Madres Unidas contra la Droga” (Förenade mammor mot droger). De fordrade att staten och samhället skulle agera och inte enbart lägga ansvaret på individerna. De genomförde bland annat en stor demonstration i Madrid 1987.

Det var först på 1990-talet som situationen vände. I den tidigare nämnda rapporten från Spaniens folkhälsomyndighet framkommer det att det berodde på flera faktorer. Dels ökade allmänhetens medvetenhet om heroinets extrema risker. Sjukvården blev dessutom bättre rustad för att tidigt kunna sätta in resurser. En ytterligare faktor var de program där missbrukare erbjöds metadon för att lindra abstinensbesvär. Rapportens författare menar att risken för att en ny heroinepidemi ska uppstå i Spanien är väldigt liten.

Fakta om heroin:

• Heroin är en opiat som kommer från opiumvallmo.
• Opiumvallmo har en starkt smärtstillande och berusande effekt och har använts av människor i tusentals år.
• Heroin är starkt beroendeframkallande och brukare utvecklar snabbt en tolerans, vilket leder till att de måste öka dosen för att nå samma rus. Det gör risken för överdoser stor.
• Abstinenssymtomen kan bestå av illamående, muskelvärk, diarré, svettningar, tandvärk, uttorkning, sömnsvårigheter, ångest, personlighetsstörningar och depression.

Källa: Beroendecentrum Stockholm