En blandning av spänning, frihet och äventyr infinner sig. Bara någon mil utanför Sevilla börjar landskapet ändra karaktär. Borta är lägenhetskomplexen och kommersen, luxuösa villor i stadens utkant. Längs vägen vajar en ny växtlighet jag inte är van vid. Våtmarksväxter. Fuktiga dofter blandas med hettan som blåser in genom de öppna bilfönstren.

Byar körs igenom. Vackra är de inte. Gelves med låga hus, mycket trafik. Coria del Río, där det är trevligt att lämna genomfartsvägen och köra ner till floden. Där kan man ta en liten färja över till andra sidan, eller stanna kvar vid flodkanten, sätta sig på en uteservering och på overkligt nära håll se väldiga lastfartyg flyta förbi på väg mot Sevillas industrihamn.

Vägen går vidare genom Puebla del Río. Allt färre bilar på vägen. Det är bara att fortsätta framåt. Till slut syns äntligen vägrestaurangen Venta del Cruce på vänster sida.

Utanför restaurangen står spridda bilar parkerade. Jag kör förbi dem och stannar i stället på den lilla grusparkeringen på andra sidan vägen. Kliver ut i den varma, stillastående luften och möts av en stor, blank vattenspegel, blå av himlens färg. I det blå sticker tjocka, gröna strån upp. Jag är framme. Här börjar risfälten.

Det stora risfältsområdet runt orten Isla Mayor ligger sydväst om Sevilla. Ta fram en karta och följ floden Río Guadalquivir med fingret så syns strax ett stort, grönt fält. Zooma in kartan om du har den i mobilen, så framträder märkliga detaljer. Ett oändligt antal spikraka blå linjer som delar upp det gröna området i en mängd små rektanglar. De blå linjerna är grävda kanaler, och genom området går lika spikraka bruna streck. Grusvägar. Mycket långa och mycket raka.

Lyfter man blicken från kartan och ger sig in i risfältsområdet får man uppleva en alldeles unik miljö, fascinerande och mycket vacker. Ett platt landskap, under sommaren och en bit in på hösten grönt av det växande riset. Vattenfyllda fält, grusvägar, ett rikt fågelliv och ibland ett vitt hus eller en gammal fabriksbyggnad.

Risodlingarna upptar ett 36.500 hektar stort område. Under maj månad låg fälten bruna och torra, men i början på juni släpptes vattnet på från den stora, intilliggande floden och dränkte kontrollerat all mark. Strax därefter brummade små flygmaskiner över fälten och sådde miljoner riskorn, som snabbt började växa.

I Spanien är riset från Valencia mest känt, men Valencia kan aldrig tillgodose den stora efterfrågan, varför mycket av det ris som paketeras där faktiskt har odlats utanför Sevilla. 40 procent av det spanska riset odlas här runt Isla Mayor, vilket motsvarar 15 procent av allt ris i Europa. Spanien är den näst största risproducenten i Europa och överträffas endast av Italien.

För flera tusen år sedan var risfältsområdet en stor sjöbotten för sjön Ligur med sitt salta vatten. Den sjönk undan, landskapet omformades och idag är det i stället bördig jordbruksmark och våtmarker. Bara ett par mil västerut ligger nationalparken Doñana med dess viktiga djur- och fågelliv.

På 1920-talet gjordes ett första försök av engelsmän att odla ris vid Guadalquivirfloden utanför Sevilla. De anlade vägar, järnvägar och telefonlinjer och investerade stort i området, men det blev ingen fart på risodlingen. Under inbördeskriget på 1930-talet gjordes ett nytt försök, och sedan dess har det odlats ris på fälten. Hit flyttade många risodlare från de traditionella risodlartrakterna i Valencia, vilket märks under lokala festligheter som har inslag av kulturen i Valencia.

Orten Isla Mayor, med knappt 5.800 invånare, är centrum för ris- och kräftodlingen. Här syns inga flotta bilar. Det är slitna traktorer och arbetsmaskiner som rör sig på vägarna. Fort går det, här finns ingen tid för söndagsåkare, omkörd blir man hela tiden.

Isla Mayor är ingen charmig ort och antagligen hittar få turister hit. Det skvallrar turistkontoret om. Det är både stängt och igenbommat. En dam på kommunkontoret hänvisar till kontoret Guadalinfo i stället, där två unga tjejer förvånat tittar upp bakom sina skrivbord.

Bordsfläktarna surrar framför Noelia Estevez Palmero och Raquel González Lobato, som arbetar med sysselsättning för ungdomar på orten. Läger, resor, kulturarrangemang.
–Det verkar inte vara så många som turistar här. Var det fler efter att filmen Isla Mínima släpptes?

2014 hade thrillern Isla Mínima, eller Marshland som den har fått heta på engelska, premiär. En suggestiv mordhistoria i 1980-talsmiljö där två poliser, som inte har mycket till övers för varandra, ska utreda mord på unga kvinnor. Filmen spelades in just här och miljön kunde inte ha varit mer passande, med fälten och den stora ödsligheten som kan tyckas skrämmande även mitt på dagen. Filmen blev 2015 års stora vinnare vid den spanska Goya-galan.
–Ja, det var det, svarar Noelia.
–Det är inte min typ av film, men vi som är härifrån hade ju sett när de spelade in. De åt ibland på pappas bar. Många här var nyfikna på att se hur de hade återskapat trakten som den var för 40 år sedan.

Nu har intresset sjunkit undan.
Hur är det att bo här?
–Det är lugnt. Alla känner alla.

Precis utanför samhället tar fabrikerna vid. I höst kommer de ha fullt upp med att ta hand om det nyskördade riset. Det råder stor förväntan och förhoppning om en bra skörd. De senaste två åren har torkan omöjliggjort risodling, glädjen över årets sådd visades på tv.

Men här finns också en livlig verksamhet med kräftor. Faktum är att många av de spanska kräftor som säljs i Sverige kommer just härifrån.

1974 släpptes 100 kilo kräftor ut över risfälten. 50 år senare är faktiskt kräftfisket det som skapar flest jobb i risfältsområdet. I takt med att risodlingen blivit alltmer mekaniserad och torkan ibland omöjliggör produktion, har kräftfisket blivit så viktigt att det livnär tre fjärdedelar av invånarna i trakten.

Största delen av kräftorna exporteras, bland annat till Sverige, eftersom sjökräftan inte är särskilt eftertraktad i Spanien. Utom i just Isla Mayor.

Två gånger om året uppmärksammas kräftan i Isla Mayor. Först sista veckan i juni då man firar ortens feria samt ”La fiesta del arroz y el cangrejo”. Alla besökare bjuds på kokta kräftor av kommunen.

På sensommaren hålls sedan den stora kräftfestivalen. Den brukar firas i slutet av september i samband med San Rafael, som är Isla Mayors beskyddare. ”Velá de San Rafael y Día del cangrejo rojo”. Det är en tre dagar lång folkfest! Besökarna bjuds på konserter, kräftor, det skapas och bränns stora träfigurer som annars är tradition i Valencia, och så arrangeras det tävling i kreativa kräftrecept. Tävlingen startade 2005 och har blivit ett populärt inslag i festligheterna. Alla som vill får delta med ett eget recept. Kommunen betalar för ingredienserna, och så hålls tävlingen på ett av torgen. Små matlagningsstånd byggs upp och det råder febril aktivitet bland kokkärl, kryddor och hackade grönsaker.

När tiden är ute provsmakar domarna de olika bidragen och utser en vinnare. Här finns goda möjligheter till provsmakning när allt är tillagat och klart.

Det är en rolig fest, men som svensk ska man inte förvänta sig att bli serverad kräftor som kokats i dill som i Sverige.

Den som inte har möjlighet att åka och äta kräftor i juli eller september kan besöka byn året om. Här finns flera restauranger som serverar kräftor.

Själv sätter jag mig på en uteservering. Det är mycket hett, svetten rinner och jag beställer in kall dryck medan jag funderar över vad jag ska beställa.
–Jag tar en tapa med ris och anka. Och en tapa med kräftor. Friterade kräftor eller kräftor med vitlök - vilken är godast? Vad tycker du att jag ska prova?
–Båda är bra, svarar den långe servitören.
–Då tar jag med vitlök.
–Nej, de friterade är bäst. Du får dem.
–Jaha, okej.

Efter en stund kommer servitören ändå tillbaka med cangrejos al ajillo. Vitlökskräftor. Jag är hungrig och bränner mig på den heta oljan. Funderar på att beställa en tapa till, är nyfiken på de friterade kräftorna, men blir proppmätt på maten jag beställt. Allt smakar gott.

Att anka är en populär rätt i Isla Mayor är inte konstigt. De turister som inte kommer för kräftrestaurangerna, det mystiska, labyrintliknande landskapet eller de lokala festerna, gör det för att skåda fågel. Här finns över hundra olika arter och det är vanligt att se fåglar som stork, flamingo och purpurhäger, bland mycket annat.

Där Isla Mayor tar slut finns två vägar att välja mellan. Rakt fram, förbi alla silos och kräftfabriker, eller vänster mot floden.

Sist åkte jag rakt fram. Den gången låg ett 20-tal stora svarta råttor döda längs vägarna. Risfälten besprutas frikostigt. Jag minns ett par män jag pratade med. Den ene hade cancer, den andre sa att alla kände folk som hade cancer, eller som hade dött i cancer. Men att det inte var något som kommunen ville kännas vid.

Det blir vägen åt vänster den här gången.

Idag syns inga döda råttor, bara stilla risfält. Svetten rinner. Långt bort syns ett stort dammoln. Jag förstår att någon mer än jag är ute med bilen denna heta timme, och tänker att min egen bil rör upp ett lika stort dammoln. En titt i backspegeln bekräftar det. Dammet skymmer sikten, och när jag stannar är den tidigare vita bilen gul av ett heltäckande, finkornigt vägdamm.

En liten avtagsväg leder in till ett inhägnat område som väcker nyfikenheten. ”Isla Mínima de Guadalquivir” står det på en skylt. Här ligger en mycket vacker andalusisk gård som Victoria Mac Kinlay och hennes make José María Escobar kom att viga sitt liv åt. De köpte gården med tillhörande mark 1940 för att föda upp andalusiska hästar och tjurfäktningstjurar. Gården har också en privat tjurfäktningsarena. På 1960-talet bestämde de sig för att utöka verksamheten och satsa på att odla ris. Då, när arbetet skedde för hand, gav risodlingen arbete åt 300 personer.

Någon kilometer från familjens stora gård upprättades bostäder för arbetarna och deras familjer, skola och kyrka. Men när risodlingen mekaniserades fick allt färre jobba med riset och de få arbetare som fick vara kvar valde att flytta till Isla Mayor. Platsen är omhändertagen men öde. Det känns märkligt att titta på bostadshusen där ingen längre bor. Makarnas dotter och barnbarn förvaltar nu gården. De arbetar fortfarande med ris, hästar och tjurar, men upplåter också den vackra fincan åt bröllop och andra stora fester.

Efter Isla Mínima tar vägen slut. Här flyter den stora floden fram. Inga lastfartyg går förbi nu. Ensamheten är påtaglig. Thrillerfilmen i färskt minne. Det känns som att det är en bra tidpunkt att dra sig hemåt.