Män som brinner för tjurfäktning

SPANIEN RIKS Många skandinaver är emot tjurfäktning, ser det som djurplågeri och ställer sig frågande till varför den ännu inte har förbjudits i hela Spanien. Sydkusten har pratat med tre personer som i stället värnar om denna kulturyttring och som förklarar varför tjurfäktningen är viktig. – Ingen älskar tjuren mer än vi tjurfäktare, säger Miguel Uceda Vargas, matador, som tillsammans med en uppfödare och en passionerad åskådare vill berättar varför tjurfäktningen, enligt dem, bör skyddas.

– Du kör bra, säger tjuruppfödare Juan Puerta Jimenez.
– Tycker du?
– Ja, du tog dig ju hit.
– Bilen höll i alla fall, konstaterar jag och tittar på min tidigare vita lilla Renault.

Den långa landsvägen, full med djupa gropar, översvämningar, lera och lösa, vassa stenar torde vara en utmaning till och med för en jeep. Av alla spanska landsvägar jag kört kan detta vara den sämsta.

Klockan är halv tio denna lördagsförmiddag. Vädret är disigt, morgonljuset milt över dehesan, den typiska andalusiska betesmarken med korkek, stenek och andra tåliga växter som klarar intensiv hetta och torka.

En enorm mastiffhund lunkar fram för att hälsa. Han ställer sig med framtassarna på mina axlar och blir långt högre än jag själv. Bjässen är en av Juans tre mastiffer, två av dem ser vi lite senare vila på en stor varm sten i hagen där de vaktar Juans djur.
– Innan jag skaffade hundarna kom det ibland novilleros för att tjurfäkta olovligt på kvällen. Nu är det sällsynt.

Här på Dehesa el Moral, långt ifrån mobiltäckning, grannar och byar med förnödenheter, äger Juan 100 hektar mark som han använder till uppfödning av stridstjurar. Juan själv bor långt härifrån, i Jerez. Bara på helgerna åker han och ser till sina djur. Annars är det medhjälparen Antonio Fransisco Caero Rita som åker en daglig runda över markerna. Denna förmiddag åker de tillsammans och jag får följa med.

Antonio kör en liten traktor, Juan och jag står på det skakiga släpet.
– Vi tittar till djuren. Ifall någon ser ledsen ut eller har magrat tar vi hand om den och kollar vad som är fel.

Vi åker in i en stor hage där en grupp kor, kvigor och kalvar nyfiket tittar på oss. Två kor kommer nyfiket fram för att nosa och hälsa, en går bredvid den långsamt körande traktorn, men de flesta håller sig lite på avstånd. Den minsta kalven i hagen är bara åtta dagar gammal.

Vant fångar Antonio in kalven med ett lasso fastgjord i ett metspö, lyfter upp den på traktorflaket och öronmärker den snabbt med Juans hjälp. De båda stannar en stund med korna innan traktorn långsamt tuffar vidare, medan Juan från flaket kastar ned kraftfoder till djuren.
– De behöver lite extra näring nu så här års. De behöver styrka.

Flera ska snart kalva, en kviga väntas få sin första kalv när som helst.
– Har du varit så här nära lidia-kor förut? (Lidia är den spanska termen för fäktningskonsten.) De flesta kan man aldrig gå nära, men vi håller på så mycket med djuren att de är vana.

I nästa hage är korna skyggare och Juan säger att vi inte bör gå ned från flaket. Korna springer undan nu, men kan bli farliga och stångas. En respektingivande kraftig tjur brölar överraskande dovt och kommer fram till vagnen för att äta.

När Juan Puerta tog över marken för 36 år sedan hade han få planer. Men i övertagandet ingick elva lidia-kor som ingen lyckades fånga in, så Juan bestämde sig för att satsa på tjuruppfödning.

Som lite pojke lekte Juan ibland tjurfäktare med en tygsäck. Tjurfäktning på riktigt fick han inte gå på, hans pappa hade inte råd att ta med honom så i stället såg han all tjurfäktning som visades på tv.
– Det var en omöjlig dröm att bli tjurfäktare. Man måste drömma med ögonen öppna, säger Juan som blev låssmed, ett yrke som gav honom pengar att leva av.

Det blev en slags revansch, när Juan utan särskilda kunskaper om tjurfäktningstjurar startade uppfödning. Han begick många misstag i början, men lärde sig av dem och är idag nöjd med resultatet. På den lilla verksamheten föds omkring 60 kalvar varje år. Bara en av tio uppfyller de hårt ställda kraven för att köras till en tjurfäktningsarena, eller till att bli avelsdjur. En fjärdedel av korna med bäst anlag får stanna. Övriga slaktas.

När djuren är två år gamla prövas de på Juans nybyggda tjurfäktningsarena. Han bjuder in tjurfäktare som får testa både kor och tjurar. Allt bedöms: utseendet, hornen, karaktären, rörelsemönstret, reaktionsförmågan. Varje moment med tjurfäktaren beaktas, från mötet med häst till hur de hanterar att få lansar i nackmusklerna. Men inga djur dödas här.
– När vi får ett riktigt bra djur firar vi med fest, mat och dryck, berättar Juan och visar salongen där festerna hålls. På väggarna sitter fotografier och tavlor på minnesvärda tjurar jämte affischer från tjurfäktningar.

Kalvarna som säljs till tjurfäktning stannar hos Juan tills de är drygt fyra år gamla. Han brukar åka på de tjurfäktningar där hans djur deltar, framför allt i Andalusien och Extremadura, men även i Valencia och Palencia.
– När de gör bra ifrån sig applåderar folk och kramar om mig. När de inte lever upp till förväntningarna tittar jag ned i marken.

Avelsdjuren lever på de stora fälten tills de dör av ålderdom. En tjur kan bli 20 år gammal.

Det går att tjäna mycket pengar på bra tjurar, men av de drygt 1.300 uppfödarna av stridstjurar som finns i Spanien är det endast ett fåtal som tjänar storkovan. De flesta gör som Juan – ägnar sig åt uppfödning som hobby.
– Det är inte mer än ett 20-tal som gör stora pengar. Jag försöker bara undvika att gå back.

Varför tycker du att det är viktigt att tjurfäktningen finns kvar?
– Tjurarna håller dehesan öppen. Det är ett landskap där vanliga mjölkkor eller köttdjur inte klarar sig. Tack vare våra tjurar minskar risken för svåra bränder, de betar och håller brandgator öppna. Om det inte vore för tjurfäktningen skulle rasen försvinna. Dessutom ger tjurfäktningen jobb åt många familjer.

Tjurfäktaren Miguel Uceda Vargas delar Juans åsikter.
– Det är viktigt att skydda ekosystemet. Många arter skulle hotas om fälten fylldes av solpaneler.

Miguel är 26 år och drömmer om att bli en Spaniens stora matadorer. För att nå dit måste han ta sig igenom ett nålsöga, men drömmen har alltid funnits. Det finns bilder på en fyraårig Miguel som poserar med en capote, den rosa och gula manteln som används i första delen av tjurfäktningen, och som åttaåring deklarerade han bestämt att det var tjurfäktare han skulle bli. Miguel skrevs in på tjurfäktningsskola och skjutsades till träningspassen varje dag.

Vad tränade ni?
– Styrka, smidighet, rörelser och vi förberedde oss psykologiskt. Mycket kan hända, man riskerar livet och måste hålla huvudet kallt för att kunna analysera situationen.

Känner du rädsla när du går in i arenan?
– Rädslan finns alltid med.

Nu tränar Miguel på en skola utanför Madrid. Han är så kallad novillero med picadorer. Med det menas att han får möta yngre tjurar och har medhjälpare som sätter lansar i tjurens nacke för att försvaga den och tvinga den sänka sitt huvud innan den tredje och sista delen av tjurfäktningen. Efter 25 sådana ronder kan han äntligen kalla sig matador. Hur lång tid det kommer ta vet han inte, det arrangeras inte så många tjurfäktningar med novilleros.

Miguel är långt ifrån ensam om drömmen om att bli en berömd tjurfäktare. De senaste 30 åren har det öppnat allt fler tjurfäktningsskolor i Spanien, de allra flesta finns i Andalusien. På bara tio år har antalet tjurfäktningsskolor i Andalusien ökat från 21 stycken till 34. Intresset för att arbeta som tjurfäktare eller något annat som har med tjurfäktning att göra har ökat mycket.

Samtidigt går allt färre spanjorer på tjurfäktning. Arenorna kämpar med svikande publiksiffror och branschen är beroende av statligt stöd. Enligt siffror publicerade av Kulturministeriet hade 8,6 procent av spanjorerna sett tjurfäktning år 2002, medan siffran 20 år senare sjunkit till 1,9 procent. År 2022 svarade nästan 75 procent i en undersökning att de antingen var emot tjurfäktning eller inte hade någon åsikt i ämnet.

Förespråkarna för tjurfäktning är oerhört passionerade men deras motståndare är benhårda: tjurfäktning är djurplågeri inför publik.

Tjurfäktning kan verka som en kamp mellan tjur och människa. Det är det, men en ojämlik kamp där man på förhand vet hur det ska sluta: med tjurens död. Tjuren får aldrig vara äldre än sex år, då är den för klok och svår att tas med. Tjuren försvagas under föreställningens gång, bland annat genom att bli stucken av picadorens lans från en hästrygg- Syftet är att den ska sänka huvudet. Kampen i den sista ronden med enbart matadoren får inte pågå mer än tio minuter, enligt uppgift för att tjuren därefter lär sig att inte följa manteln och därmed blir för farlig.

Många tycker att tjurfäktning är grymt mot djuren.
– Jag tycker inte att det är grymhet. Om tjuren inte vill slåss kan den fly eller gömma sig, men den bestämmer sig för att stanna. Det finns studier som säger att tjuren inte lider. När vi dödar den försöker vi göra det snabbt för att den inte ska hinna känna smärta, säger Miguel.

Någon beskrev tjurfäktningen som ett skådespel där man redan vet slutet.
– Hemingway ja.

Det handlar inte bara om att döda tjuren, utan att göra det elegant. Kan du berätta?
– Ja. Jag har svårt att prata om det jag bär inom mig, jag uttrycker det under tjurfäktningen. Det går inte att tjurfäkta utan att själen är med, då når man inte publiken. Det är inte något mekaniskt, som när en rörmokare byter rör, utan det som sker är något unikt som inte kommer att upprepas. Jag vill överföra vad jag känner till de som sitter allra längst upp i sista raden på läktaren. Jag visar vad jag känner genom min uppgift, precis som en konstnär när den börjar måla på en vit duk.

Varför tycker du att det är viktigt att tjurfäktningen finns kvar?
– Om tjurfäktningen försvinner, försvinner den unika tjurrasen. Den är viktig för landsbygden och för att skydda det speciella ekosystemet. Spaniens ekonomi skulle förlora mycket, tjurfäktning skapar många arbetstillfällen och många familjer lever på tjurfäktning.

Spanjorernas fascination för tjurar är ingenting nytt. Man har förstått att redan de ”första spanjorerna”, ibererna som gav namn till den Iberiska halvön för 5.000 år sedan, dyrkade tjurar. De lämnade bland annat efter sig stora tjurskulpturer i sten. Grekerna införde lekar med tjurar på olika arenor. Det berättas om tjuroffer och dans med levande tjurar. När sedan karthagerna invaderade halvön avlade de fram det som kom att bli den spanska stridstjuren – toro bravo. Det sägs att de avlade sina medhavda tjurar från Egypten med den spanska bison som fanns i vilt tillstånd på den Iberiska halvön.

På romartiden hade man tjurhetsning till häst, men inte förrän på 1700-talet infördes regler för tjurfäktningen. Fram till dess hade det framför allt varit tjurhetsning med dolkar, svärd och andra tillhyggen, och det sågs som ett nöje för adeln. Det var en snickare från Ronda; Fransisco Romero, som införde en helt ny typ av reglerad tjurfäktning, som också nådde den breda folkmassan.

Santiago Millas ville, precis som Miguel, bli tjurfäktare när han var barn, men fadern satte stopp.
– Min pappa var tjurfäktare, novillero, han hade det i blodet. Men det var svårt att bli berömd så han slutade. När jag ville bli tjurfäktare sa han ”Lägg av, ägna dig åt något annat.” Och det kostar mycket pengar. En dräkt, till exempel, får man inte för 500 euro, den kostar 7.000-10 000 euro.
Santiago lyssnade till rådet och arbetar nu med telekommunikation i stället, men fascinationen för tjurfäktning finns kvar, och han går gärna och tittar när han har möjlighet.

Vad är det du tycker om?
– Skönheten. Stämningen, elegansen, harmonin hos tjuren, till och med om den haltar råder harmoni hos den. Både tjuren och tjurfäktaren kämpar för sina liv. Tjurfäktning är konst.

Många vill förbjuda tjurfäktning.
– Man kan inte radera vårt nationella arv. Det är en del av vår spanska identitet. Dessutom genererar det många arbetstillfällen. Om det skulle försvinna, som i Barcelona och på Mallorca, skulle många bli arbetslösa.

Tjurfäktning förbjöds på Kanarieöarna redan 1991. År 2010 följde Katalonien efter. Beslutet upphävdes av författningsdomstolen i Madrid fem år senare, men trots det har ingen tjurfäktning arrangerats i Katalonien sedan 2011. I Galicien och på de baleariska öarna tillämpas inte längre tjurfäktning, även om det inte är förbjudet.

Kan du förstå de som är emot tjurfäktning?
– Jag kan respektera dem men jag delar inte deras åsikter. De menar att det är djurplågeri men här existerar inget sådant, tjurfäktning skulle inte vara ett nationellt arv om djuren plågades. Jag tycker att många som är emot tjurfäktning är hycklare. Det skorrar falskt om de säger att de inte vill att djuren ska lida samtidigt som de äter kött. Hur dödas kycklingar och grisar? Det är värre! Jag har sett videor som visar hur slaktdjuren behandlas!

Enligt statistik från 2020 dödas varje år 56,4 miljoner grisar, 40,7 miljoner kaniner, 2,4 miljoner kor och 800 miljoner kycklingar och andra fåglar för att ge spanjorerna mat. Djur som i de flesta fall bara föds upp för att sedan slaktas. Som jämförelse finns en siffra på 7.000 dödade tjurfäktningstjurar. Den som försvarar tjurfäktning påpekar gärna skillnaden i livskvalitet mellan djuren som dödas. Ett nötkreatur som göds för att slaktas innan det fyllt ett år, eller tjurfäktningstjurarna som lever fritt i stora hagar till de blir fyra eller fem år.

Hur framtiden ser ut är svårt att förutspå, men den går lite hand i hand med de politiska svängningarna. Högern försvarar tjurfäktning, vänstern gör det inte och ger mindre i stöd. Även om publiken krymper på landets tjurfäktningsarenor får man inte glömma de tusentals tjurrelaterade fester som firas i Spanien. Var femte kommun bidrar med offentliga medel till detta, och mångdubbelt fler tjurar mister livet i sådana aktiviteter än på tjurfäktningsarenan. Liksom människor, förresten.

Annika Elwing