Valet av spansk skola

SPANIEN RIKS En strikt skolform med korvstoppning, lära utantill och mängder med läxor och prov. En del föreställer sig den spanska kommunala skolan så, men stämmer det? Johanna Andersson i Sevilla känner inte igen den beskrivningen av barnens skola. – Förväntningarna är många gånger att Sverige är bättre eftersom man vet hur det fungerar.

Johanna Andersson bor i ett hus med stor trädgård strax utanför Sevilla tillsammans med sambon Jorge och deras båda barn, Astrid fem år och Samuel tio.
– Jag har planterat en massa, men det har bara ruttnat bort på grund av allt regnande, säger Johanna och visar trädgården.

Johanna läste spanska på universitetet i Madrid när hon träffade Jorge från Sevilla. Det var 2007. Efter flera års distansförhållande bestämde de sig för att flytta ihop.

När sonen Samuel var tre år och skulle börja skolan var skolvalet inte något som Johanna funderade så mycket på.
– Det blev en vanlig spansk kommunal skola, den låg närmast. Vi komplicerade det inte. I närheten fanns tre-fyra skolor, någon var colegio concertado (en statligt finansierad privatskola) och någon fransk skola, men det var inget alternativ för oss att betala pengar, för man visste inget om den spanska skolan. Jag tänker att det inte bara är skolinnehållet utan att man träffar barn med olika bakgrund och förutsättningar också.

Klasserna var stora med 20-25 elever.
– En stor del av tiden var läraren själv. Jag har lite större förståelse över det strikta upplägget de har för att få det att fungera, säger Johanna och berättar att barnen delades in i mindre grupper där de fick växla mellan olika stationer, exempelvis lek med dockor och dinosaurier, leksakskök och skolarbete.

Inskolningen var kortare än i Sverige. Första dagen fick föräldrarna vara med, därefter var barnen själva utan föräldrar i halva gruppen under en kortare tid av dagen. Tiden ökade under två veckors tid.
– Då kände jag att de borde ha låtit föräldrarna vara med lite mer, men efter ett tag… Jag vet inte. Det kanske inte har någon betydelse, det kanske inte gjorde något att det var snabbare anpassning.

Johanna hade hört att barnen får mycket läxor tidigare än i Sverige, men märkte att mängden läxor berodde på läraren. När sonen har fått läxor har det i regel varit uppgifter som han inte hunnit göra färdigt under lektionstid. Prov har det varit sedan han var ganska liten.

Johanna tänker att många barn i Spanien är hemma hela dagen efter skolan som slutar klockan 14, kanske kan det vara bra att de har läxor och får ta ansvar för sitt skolarbete?

Är det något du tycker är negativt med den spanska skolan?
– Jag tycker att de har för lite rast när de är så små. De byter bara lektion fram till middagsrasten, då har de en halvtimme för att både äta och leka. Samuel kommer hem hungrig ibland men han vill inte ha en större macka för då hinner han inte leka. Jag tycker att det borde vara ett annat upplägg.

Dessutom har det varit många olika lärare.
– När Samuel började grundskolan under pandemin var det många lärare som inte ville vara i stan. Då kom det nyexaminerade lärare som var jätteduktiga och motiverade, sedan fick inte vara kvar på grund av poängsystemet.

Lärare, precis som andra inom den offentliga sektorn, arbetar efter ett poängsystem. De kan inte själva välja skola utan får en skola tilldelad, och även om de önskar vara kvar kommande läsår flyttas de om en lärare med högre poäng vill ha samma skola.

Är det något du tycker är bättre med den spanska skolan?
– Jag tror att de har lite mer ordning och reda här, och jag är glad att det inte har varit så tekniskt. Man har ju kommit fram till att det inte är så bra med för mycket tekniska verktyg för inlärningen.

När den nu femåriga Astrid skulle börja skolan hade Johanna koll på vad som väntade, hon kände sig lugn och dottern stortrivs.
– Förväntningarna är många gånger att Sverige är bättre, det känns tryggt för att man vet hur det är. Det andra behöver inte vara bättre eller sämre. När allting är nytt gör det en orolig.

Katja González bor centralt i Fuengirola med sina tvillingar Jonathan och Adam, tolv år.
– Vår helhetsupplevelse med den spanska skolan är att vi är nöjda och glada. Mina barn trivs. De har fått en massa kompisar via skolan som de umgås med i skolan och på fritiden, säger hon.

Katja är född i Sverige men bodde i Spanien ett par kortare perioder under uppväxten, eftersom hennes argentinske pappa saknade den spanskspråkiga kulturen. Katjas första möte med Spanien var inte positivt, men andra gången familjen bodde här ändrades hennes intryck och som vuxen visste hon var hon ville bo.
– Precis när jag fick barn var det inte så praktiskt att bo här själv med barnen, det hade varit lättare att bo i Sverige och jag var lite inne på att flytta dit. Men jag tänkte att det bästa för barnen är en glad mamma som får sin solenergi!

Katja tyckte att det var tufft när barnen skulle börja infantil – spansk förskola. De var inte mer än två år och åtta månader och måste vara blöjfria. Dessutom fick de inte gå tillsammans utan skulle vara i olika grupper, vilket är norm i skolan i Spanien – att separera tvillingar för att uppmuntra deras individuella utveckling.
– Det blev en jobbig start. Jag fick höra att den ena killen var lite gladare medan den andra satt och grät för sig själv och vågade inte räcka upp handen om han behövde gå på toa. Jag fick ont i magen och tänkte att det här går inte. Strax därefter började det gå bättre. De överlevde.
Matsalen var negativ, de fick inte prata och blev straffade, allt annat var ganska bra.

För den ene pojken gick det bra, den andre hade det tuffare. Han har adhd och fick inte stöd förrän i högstadiet.

Katja saknar vissa skolämnen från den svenska skolan, som hemkunskap, träslöjd och syslöjd, och tror att barn får vara barn längre i Sverige. Hon tycker att den spanska skolan blir för akademisk tidigt i åldrarna. Å andra sidan anser hon att skolan i Sverige är för slapp.
– De spanska föräldrarna vill att det ska vara akademiskt.

Om Katja hade kunnat välja skola till sina tvillingar hade det blivit en svensk skola i Spanien, men det har inte varit möjligt av kostnadsskäl.
– Jag är ensamstående med två grabbar. 9.500 euro för svenska skolan, ja, jo, de pengarna sitter jag inte på. Vi åker hellre på semester varje år.

Barnen är dock glada över sin skola.
– De är supernöjda! De skulle inte vilja byta!

Jag som skriver har bott i Spanien nära 20 år och när barnen kom reflekterade vi inte ens över om de skulle gå i privatskola i stället för kommunal. Sambon är låg- och mellanstadielärare i den spanska skolan och jag kände att jag genom honom hade ganska bra koll.

I efterhand har jag hört av släktingar och vänner med barn i privatskolor att kraven där är mycket högt ställda. I flera fall tycks skoluppgifterna inte alls vara anpassade efter barnens ålder och studietakten är oerhört hög. Min erfarenhet av den kommunala skolan är en helt annan.

Vi var inte nöjda med den stora skola där äldsta dottern började när hon var tre år. Påver inskolning, stora klasser, absurda omdömen och barnen kammades och parfymerades innan hämtning. Sambon, som arbetar i många olika skolor, tyckte att vi skulle prova en liten byskola med tolv elever mellan fyra och tolv år. Det blev en fullträff.

Denna byskola, liksom två till, hör till en större skola med drygt 100 elever mellan tre och 14 år. Varje byskola har sina klasslärare som undervisar i de flesta ämnen, men från huvudskolan utgår lärare i engelska, gymnastik, musik samt specialpedagoger.

Min dotter hade varit nästintill osynlig i den större skolan. I byskolan öppnade hon sig och blev snabbt en i gruppen. Miljön var oerhört familjär. Läraren brukade ta med eleverna ut i skogen, bjöd dem ibland på glass på byns bar och hade med sin hund Juanito till klassrummet. Med föräldrarnas hjälp anlade hon ett odlingsområde på skolgården. Det hände att vi föräldrar fick vara med i undervisningen; en mamma lärde barnen att tova, en pappa gjorde animerad film med dem, jag bakade kakor.

Efter skolan lekte alla ungar på den närliggande lekplatsen medan vi föräldrar stod och pratade. Flera av dem hör fortfarande till våra närmsta vänner.

Ett par månader in i den nya skolan fick jag en video skickad till mig. Skolan hade klimatmanifestation. Jag kunde inte komma och titta, men i videon såg jag min fyraåring stå på bytorget med en mikrofon och hålla tal för djuren. Var det verkligen samma person som det osynliga barnet i den stora skolan?

När dottern senare diagnostiserades med dyslexi åkte två olika specialpedagoger till byskolan och arbetade med henne flera gånger i veckan. Ytterligare en pedagog anpassade undervisningen och uppgifterna tillsammans med klassläraren.

När elevantalet ökade till 13 fick skolan ytterligare en lärare, som hade hand om enbart de yngre barnen.

Skolan måste ha minst fyra elever, annars stängs den.

Jag kan sakna svenska skolämnen som slöjd och hemkunskap, och fokus på att tänka kritiskt, men samtidigt känner jag mig så oerhört trygg med den spanska skolan. Det finns säkert lärare som ställer för hårda krav på eleverna, men jag har aldrig mött någon sådan.

Det jag har förstått på sambon och hans kollegor är att det ofta är spanska föräldrar som önskar mycket läxor och prov. Sambon har många gånger berättat om elever som gråtit och inte vågat gå hem om de inte fått högsta poäng på proven, eftersom föräldrarna kommer att bestraffa dem. Kanske kan man se det i ljuset av den stora risken för att gå ut i arbetslöshet eller tvingas ta dåligt betalda nödjobb efter skoltiden.

En gång besökte jag en svensk skola med en fundering om det skulle vara möjligt att spara ihop till en läsårsavgift för att barnen skulle få lära sig ordentlig svenska. Jag blev väl emottagen och visad runt, skolan verkade utmärkt, men när jag gick därifrån visste jag att det inte var någonting för min familj. Känslan blev till visshet när jag dagen därpå hade ett ärende i huvudskolan och möttes av ett gäng skrattande barn som sprang förbi det stora hemtillverkade bokträdet som står i entrén. Den oerhörda glädje man omges av i byskolorna, alla lekande, glada ungar, de som vattnar frösådder, övar inför den årliga nycirkusföreställningen, som arbetar i projektform, firar flamencons dag och har födelsedagskalas med alla klasskompisar i den hemsökta kyrkan... Ungarna och lärarna som drar med föräldrar, syskon och släktingar i allt det fina som utgör en spansk byskola. Inte skulle jag kunna ta det från mina barn.

Annika Elwing