Spanien biter ihop

THOMAS GUSTAFSSON María är 23 år och studerar på universitetet och blir klar till sommaren. Hennes pojkvän Alberto som är 25 tog sin examen förra året och har sedan dess hankat sig fram med tillfälliga påhugg som servitör. María räknar inte heller med något fast jobb efter sin utbildning.

Ungdomsarbetslösheten här i Madrid är nu uppe i 40,9 procent. Det är visserligen bättre än i Andalusien där drygt hälften av alla ungdomar går utan arbete. Men det är ändå hopplöst.

Om det varit annorlunda, berättar det unga paret, hade de kunnat gifta sig och bilda familj. Men det är omöjligt nu. ”Vi har inte ens råd att flytta ihop. Vi lever på våra föräldrar och bor kvar hemma.”

”Drömmen är förstås att bilda familj,” säger María. ”Men hur ska vi kunna det. Utan jobb. Utan bostad. Utan pengar. Nu får man inte ens det extra barnbidraget om man föder barn längre, det drogs in av Zapatero.”

Spanien går just nu igenom en djup kris. När premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero presenterade sitt stora sparpaket i mitten av maj var det som om mattan rycktes undan för spanjorerna. Ingen slipper undan chockbesparingarna. Sociala nedskärningar, höjda skatter stoppade statliga satsningar.

Min vän Enrique fick precis veta att hans lön sänks med 15 procent. Han är hög tjänsteman inom ett departement. Paloma som jag talade med i veckan jobbar som arbetsförmedlare och får sin lön sänkt med fem procent.

Någon löneökning är inte att vänta på flera år för någon av dem eller landets övriga 2,8 miljoner offentliganställda. Alla får sina löner sänkta med mellan 5 och 15 procent. Ändå är de offentliganställda lyckligt lottade. De har ett fast arbete till skillnad mot fem miljoner spanjorer. Arbetslösheten är nu över 20 procent.

”Vad händer nu, blir det upplopp även i Spanien?” undrar vännerna som ringer från Sverige.
Nej, det tror jag inte. Spanien är inte Grekland. De flesta människor jag talat med de senaste veckorna är medvetna om att landet har levt över sina tillgångar och att det måste betalas. Men många tycker förstås att det sparas på fel saker, att det är orättvist och att sparpaketet kommer alldeles för sent.

Det blir manifestationer. Protesterna har redan börjat. Samförståndet mellan regeringen och facket är brutet och det blir kanske även generalstrejker. Zapatero kommer säkerligen att få betala för sina brutna löften och dåligt skötta ekonomiska politik med ett förlorat val 2012, om han lyckas sitta kvar tills dess. Upplopp ligger inte i luften nu. Men om det blir ännu värre.

Nu biter de flesta ihop. Spanjorerna har klarat värre kriser. En dag vänder det. Precis som Grekland producerar Spanien olivolja och grönsaker och turistinkomsterna har stor betydelse för ekonomin. Men till skillnad mot Grekland har Spanien en stor industri. Spanien har starka multinationella bolag. Men framför allt har Spanien en statsapparat som fungerar, även om den informella sektorn står för 23 procent av landets ekonomi, enligt flera oberoende organs uppskattningar (det är inom den många arbetslösa tvingas försörja sig).

Spanjorer är också bra på att ta vara på nuet, i stället för att oroa sig för en framtid som ändå ingen vet något om. Den som tillfälligt besöker Spanien märker därför inte speciellt mycket av krisen. Under eftermiddagarna är trängseln i kvarterens barer lika stor som tidigare. På uteserveringarna sitter folk från morgon till kväll. Vännerna och familjen är tryggheten.

Thomas Gustafsson