Dom säger att 80 är det nya 60. Ja, när man ser den bloggande Dagny Carlsson 106 år så kan man undra. Det är något med oss 40-talister. Vi vägrar att bli gamla. Som generation har vi haft medvind och sol hela livet. Frågan är om någon generation haft det lika smörigt. Vi är odödliga, men ändå finns han där.

”Vem är du”? säger riddaren Max von Sydow i Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet.
”Jag är döden. Jag har länge gått vid din sida”, svarar Bengt Ekerot.

Att man har det mesta av tiden bakom sig är helt klart. Kroppen krånglar lite ibland men i sinnet är man fortfarande en ungdom som spanar in läckra brudar/tanter. Det hänger inte ihop. Som pensionärsgubbe ska man sitta på Apelsintorget i Nerja, ha käpp, stickad kofta och keps och prata väder med de andra gubbarna.

Hur gammal kan man då förvänta sig att bli? I Europa blir de spanska kvinnorna äldst med ett snitt på 86,2 år. De svenska blir 84,2 och kommer på 8:e plats. De svenska gubbarna blir i genomsnitt 80,4 år och hamnar på 5:e plats, samma som de spanska gubbarna. Tendensen i Sverige är att avståndet i livslängd krymper mellan könen. Men livslängd är inte bara en könsfråga utan också en klassfråga. Den förväntade livslängden är 6 år högre för de med eftergymnasial utbildning. De med kort utbildning dör tidigare. Lever längst och friskast gör man i fashionabla Djursholm och inte är det direktörerna på Handelsbanken som dör i arbetsplatsolyckor.

Den förväntade medellivslängden i Sverige var 1910 59,0 år för kvinnor och 56,4 år för män. Kvinnorna har i genomsnitt blivit cirka 25 äldre och männen cirka 24 år på drygt ett sekel. Jag skulle ha varit jordgubbe för länge sedan om jag levt på den tiden. Så undra på att man är lite vilse i pannkakan. Hur ska jag tänka om min ålder? Är jag så gammal att jag borde sitta och mata duvorna eller ska jag gå på dans och ragga galanta damer?

Och inte ser vi ut som de spanska gubbarna heller. Dom har sin mundering. De är åldersadekvata, så ska man se ut som 70 plussare. Vi skandinaver har jeans eller kortbrallor, färgglada tröjor och jackor och försöker se ut som ungdomarna, om än med lite rundare magar.

”Forever young, I want to be forever young” sjunger Alphaville (gå in på YouTube och lyssna, en fin låt). Så slår Liemannen till utan att ens gå med på ett schackparti. Någon blir sjuk, någon dör och så blir vi påminda om att ens tid är ändlig. Det tar hårt när kära vänner försvinner och i paradiset ska allt vara som det är i evig tid (nåja).

Men också efter sjukdom kan man ofta köra vidare. Sjukvården blir bara bättre och bättre på att reparera oss. Flera av våra kamrater har eller har haft sin cancer. Och vi har bytt mycket. Höftar, knän med mera. Vi är som vandrande reservdelslager. Trots detta ordnar vi kurser i jitterbugg och åker skidor i Sierra Nevada.

Jag vet att jag är gammal, men jag känner mig inte sådan. Kanske ska man börja skilja mellan äldre och äldre-äldre. Som äldre kan man fortsätta som vanligt, ”same procedure as last year”, men som äldre-äldre har man fått sjukdomar eller handikapp som begränsar livet.

När man tänker på sina egna föräldrar så blev dom tanter och gubbar i förtid. Nu för tiden härskar ett ungdomsideal långt upp i åldrarna. På våra månadsmöten inom AHN är det ett antal raffiga pensionärer med märkeströjor som dyker upp och när man ser på den mängd aktiviteter vi har så kan man undra om vi försöker lura döden genom att ständigt vara upptagna. Och det är faktiskt både sorgligt och obegripligt att man ska lämna det goda liv som vi lever.

Jag tror inte man ska hålla på så mycket med döden, den kommer när den kommer, utan njuta av livet och se till att det blir meningsfullt. Döden ska inte få kasta alltför långa skuggor över den tid vi har kvar. Döden-döden sa Astrid Lindgren och hennes syster, sedan pratade de om annat.

Så stanna upp, titta på havet, njut av soluppgången, pussa på frun/gubben och var tacksam för att vi fått den här möjligheten att åldras i ett så bra klimat, på en så vacker plats och med så trevliga kompisar. Och tänk på att ”Best things in life are free”.