Förakt för svaghet

PREMIUM BENGT SÄNDH Så sitter jag där igen, med en öl, på min stamkrog vid strandpromenaden, med utsikt över Alboransjön. Jag tittar förstrött på folk som passerar. Vid samma bord sitter herr och fru Någonting och vi småpratar.

De är snälla och trevliga pensionärer med s.m.s. ”borgerskapets diskreta charm”. De har haft företag i Sverige men valt att bosätta sig här på Costa del Sol. De är burgna och pysslar alltjämt så smått med affärer. Ja, en av deras avkommor har tagit över företaget men pappa kan inte låta bli att lägga sig i. Inte mamma heller. Dessa, mina bordsgrannar har en möblerad villa i Sverige och en stor bostadsrätt här i Spanien. Somrarna tillbringar de i Sverige varför de har en bil där och en här.

Samtalet glider ofta in på pengar, placeringar, skatter och villapriser när det är priset på kistan de borde börja fundera på. De berättar att de hittat en fantastisk liten spansk bar ett par hundra meter in i stan där man får en öl och en fin liten tapas för endast 1,50 euro.

Plötsligt står en liten gumma i trasiga paltor och håller fram en smutsig och tillknycklad pappburk som det står Coca Cola på. Jag lägger några mynt i hennes mugg. Gumman skiner upp och niger mot mig.
–Va i helvete – ger du pengar till såna där?
–Ja, varför inte? Såg du inte hur glad hon blev.
–Du, det vimlar av tiggare och nu finns dom i vartenda gathörn hemma i Sverige också.
–Ja jag vet det, svarar jag. Brukar du ge dem nånting?
–Aldrig i livet, skulle aldrig falla mig in, får jag till svar.
–och vad är problemet?

På det får jag inget svar då han har munnen full med räkor och majonäs.

Bengt Sändh