- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 05.02.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Jag gjorde mammografi och ultraljud av brösten i veckan. Det senare verkar de inte ha som rutin i Sverige, men här ingår det i den årliga kontrollen, åtminstone när man går privat. Medan jag låg på britsen med armen ovanför huvudet, inkletad med en massa kladdig kall gel, började läkaren prata om Henning Mankells bild av Sverige i böckerna om Wallander. Eller rättare sagt, det började med att han frågade vad jag saknade från Sverige och jag minns inte ens exakt vad jag svarade, men troligen något som gjorde att Spanien framstod i bättre dager än Sverige.

Jag tillhör inte dem som menar att Sverige är på väg utför, så det var inte mer än ett oskyldigt sätt att visa uppskattning för det land jag faktiskt bor i. Till skillnad från en del svenska Sverigekritiker som skyller förfallet på flyktingarna, satte läkaren igång att måla upp en mycket mörk bild av mitt gamla hemland som ett deprimerande, dekadent land fullt av ensamma människor och med familjen som institution på fall.

Det var ett kort möte och vi hann av naturliga skäl inte gå in på så många detaljer. Han lyckades i alla fall helt få mig att glömma vad det var han höll på med och i efterhand var jag ändå tacksam över att han inte börjat tala om svenska topless-tjejer i Torremolinos på 1970-talet.

Varje år när jag hör att Spanien har sitt bidrag till Eurovisionschlagerfestivalen klart, kastar jag mig över datorn eller mobilen för att leta upp det. Det är genomgående för dåligt för att jag ska följa framröstningen, men hoppet om att det ska ha skrivits en hit, överger mig aldrig. Jag vet inte varför det känns så viktigt, men som svensk har man en särskild Eurovisionsgen och det gör ont i mig att ett land av Spaniens kaliber och storlek, år efter år misslyckas så katastrofalt att skriva en låt som åtminstone är lite svängig. I år heter låter Slo Mo och om jag är snäll låter den som något som Jennifer López skulle kunna ha haft på en b-sida på den tiden det gjordes vinylsinglar.

Bara någon vecka före den spanska uttagningen hörde jag låten Down for love med den katalanska gruppen Le Pegatina på radio. Av någon anledning så var det första jag tänkte, “snälla, låt detta vara Spaniens bidrag!”. Det är precis en sådan typ av låt som behövs för att Spanien skulle ha chans att vinna. Eller i alla fall komma bland de tio bästa. Man får lust att både dansa och sjunga med och både jag (47) och Iván (8) älskar den. Lyssna på den!

I veckan har även vädret slagit om. Det är märkligt med vädret här, för det går inte att stirra sig blind på termometern. Varje gång jag tittat på temperaturen de senaste veckorna har det varit 13 grader (enligt min mobil). Riktigt kallt och ruggigt och jag har haft samma vinterjacka på hundpromenaderna som när vi var i Sverige i julas. Så i söndags var det plötsligt 14 grader och jättevarmt, trots en enda grads skillnad. I måndags kväll steg det ända till 21 grader. Alla spanjorer jag mötte på min promenad, hade täckjacka på sig.

Det är ett lika märkligt fenomen som de turister jag ett par veckor tidigare mötte kvällstid i kortärmat, när det var sju grader. Varför kan folk inte klä sig ordentligt? Vad är det med spanjorer som alltid har vinterkläder på vintern oavsett temperatur (jag tillhör denna grupp) och vad är det med turister som alltid har sommarkläder på sig när de är i Spanien, oavsett väder?

Mitt ledord för året är ju utrensning som jag skrev om för ett par veckor sedan. Jag som normalt är en riktig slarvmaja har kommit att bli helt besatt av detta. Det har förvandlats till min nya stora hobby och på helgerna vill jag bara vara hemma och rensa. Vilken katarsis det är. Jag är så nykär i mitt eget hem och kan verkligen rekommendera just att omvandla rensningen från ett endagsprojekt till en pågående process.

Jag läser dessutom just nu Björn Natthiko Lindblads bok “Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk” och tänker tillbaka till för exakt tio år sedan, när jag tillbringade fem dagar i ett katolskt kloster i Tolouse i södra Frankrike. Att leva enkelt kan vara så oerhört befriande och berikande.

Sist ut idag är ett annat tips, ett smakrikt sådant. Många svenskar känner ju till Manchego-osten, men den absolut godaste spanska osten är faktiskt Queso Payoyo från Sierra de Grazalema i Cádiz. Den är inte så lätt att hitta i vanliga mataffärer, men finns ofta i välsorterade ostbutiker. Förra lördagen hittade jag ett oststånd på marknaden i Soho i Málaga och passade på att köpa mig en rejäl bit Payoyo som nu förgyller varje måltid. Har ni tänkt på det, att allting blir godare med ost till?

Första gången jag provade Payoyo var 2012 då jag av en slump råkat köpa en bit i en liten ostbutik i Nerja. Det var en smakupplevelse jag aldrig glömmer, en ren och skär ostorgasm faktiskt. Det tog ett tag innan jag lyckades klura ut vad det var jag åt, för etiketten var halv, men tack vare det har namnet fastnat för evigt. Lägg det på minnet du också.