Krig och fred

PREMIUM MATS BJÖRKMAN Historien upprepar sig, brukar det heta. Det verkar mer sant än någonsin i dessa dagar, liksom att vi inte lär oss av historien. I en alltmer komplex värld förefaller samtidigt anmärkningsvärt många vara bombsäkra (ursäkta uttrycket) på att de har rätt åsikter och alla som inte håller med dem är idioter. Det gäller exempelvis debatten om Spaniens kritik av attacken mot Iran.

USA:s och Israels attack mot Iran har gått in på sin andra vecka och de angripande länderna talar själva om flera veckor till av massiva bombningar. Krigsutvecklingen verkar främst vara avhängig av hur länge den iranska regimen klarar att hålla ut och besvara angreppet med missiler och drönare mot sin omgivning. Trots många varsel har attacken tagit de flesta nationer på sängen och vi har redan sett hur flera europeiska länder justerat sin inledande avvaktande hållning mot ett mer bestämt avståndstagande. Det gäller både Storbritannien, Frankrike och Italien, samt i viss mån även Tyskland.

Spanien tillhör däremot inte de som ändrat sin hållning. Pedro Sánchez regering fördömde från första stund kriget och förbjöd USA att bruka sina baser på spanskt territorium till angreppet. Det ledde inte oväntat till en hetlevrad reaktion från USA:s president Donald Trump, som hotade med sanktioner. Sanningen är dock den att några repressalier än så länge inte vidtagits, samtidigt som många europeiska länder senare följt Sánchez exempel och tagit avstånd från kriget.

Det är lätt att sympatisera med en aktion som kan medföra att den blodtörstiga islamistiska regimen i Iran störtas. Men det verkar knappast vara huvudsyftet med attacken och om man kritiserar ayatollornas blodtörstighet så går det inte att ignorera USA:s och Israels retorik, där de förespråkar massiva bombningar ”som ingen någonsin sett tidigare”.

Den idealistiska drömmen om hur en fanatisk diktatur störtas genom ett överlägset militärt anfall faller tyvärr på tidigare facit, som inte ligger alls långt tillbaka i tiden. Hur gick det exempelvis med invasionen av Afghanistan? Efter mer än 20 års blodiga strider styr åter talibanerna landet och kvinnorna förtrycks mer än någonsin.

En ännu mer lik jämförelse är den med attacken av Irak 2003. Precis som nu genomfördes den av USA med ett fåtal allierade (Storbritannien och Spanien) bakom ryggen på FN. Precis som det verkar nu också, baserades anfallet av Irak på falska uppgifter om förestående attacker med massförstörelsevapen. Hur gick det för Irak sedan – och framför allt: till vilket pris?

Att tro att den nu inledda attacken mot Iran kommer att leda till en snabb övergång till ett bättre och demokratiskt Iran förefaller extremt naivt. Likaså att det skulle leda till en tryggare värld generellt. Är det verkligen någon som tror att Trump-administrationen har en bättre plan för Iran än vad George W. Bush hade för Irak?

När det gäller Pedro Sánchez finns det mycket som han kan, och de facto, kritiseras för. Vad den spanske regeringschefen däremot inte kan anklagas för är att vända kappan efter vinden när det gäller internationella frågor. Den sittande spanska regeringen har kritiserat attackerna mot såväl Ukraina, som Gaza, som Venezuela, som nu Iran. Samtidigt har Spanien bestämt försvarat befolkningen i Ukraina och Palestina och kritiserat Irans gensvar med missiler.

Kritiker har försökt påvisa något slags motsatsförhållande mellan att återuppväcka mottot ”No a la guerra” (Nej till kriget) och att skicka en spansk fregatt med en EU-flotta, ledd av Frankrike, för att skydda medlemsnationen Cypern från att nås av fler missiler. Det är långsökt att likställa en massiv bombning av ett land i Mellanöstern med försvaret av ett EU-territorium som angripits utan att på något sätt ha deltagit i attackerna.

Pedro Sánchez kan absolut kritiseras för att försöka slå mynt av konflikten genom att mobilisera vänstern med det 23 år gamla mottot mot invasionen av Irak. Men en sak är att vara opportunist och en annan att vara hycklare. Och när det gäller den spanske regeringschefens hållning beträffande de senaste årens militära konflikter har han inte ändrat sig på någon punkt. Faktum är också att det i många fall har varit andra statsledare som med tiden ställt sig på Spanien sida. Så även nu.

Mats Björkman Sydkusten