Om man inte hinner binda blomsterkrans går det lika bra med en av plast, men det är inte säkert att den hjälper upp humöret hos ovilliga midsommarfirare. Foto: Annika Elwing

Barnens första midsommarfirande

01 jul 2026 | 04:00

PREMIUM ANNIKA ELWING Jag hade sett fram emot midsommarafton länge, ända sedan jag fick veta att jag inte skulle jobba den dagen. Äntligen skulle jag fira midsommar med familjen! Men hur gör man egentligen? Det har aldrig blivit någon tradition i min spansksvenska familj.

En enda gång hade mina barn firat midsommar. Nästan i alla fall, den yngsta var inte född.

Jag såg på nätet att Svenska kyrkan i Fuengirola skulle arrangera något. Jag bokade ett urdåligt men billigt hotell och körde från Sevilla, 23 mil enkel väg. Det var svårt att hitta till hotellet, och sedan långt att gå till Svenska kyrkan. Vi kom lagom till den näst sista sången runt midsommarstången och tog plats i ringen. Sedan var det fika och slut.

För två år sedan hade jag gett mig sjutton på att barnen skulle uppleva midsommar i Sverige. Bilen packades full med barn, tält, campinggrejer och kläder för en hel sommar i Sverige. Jag körde och körde. Två gps:er skulle hjälpa mig att undvika Paris men hade fört oss vilse i en fransk skog. Den ena pratade spanska, den andra svenska, och aldrig ville de åt samma håll. “Mamma, hinner vi fram till midsommar?” hördes det från baksätet. “Nej, tyvärr älskling, det är midsommar i dag” svarade jag och kände mig uppgiven.

Men nu!

Jag skulle verkligen vara ledig, men vad skulle vi hitta på? Vad brukar man göra?

44 år gammal, det var många år sedan sist. Jag minns när jag var barn att vi i familjen gick till en midsommarstång i närheten, dansade och köpte lotter. Jag vann en massa ormar som någon hade stickat. Sedan blev jag tonåring och slutade fira.

Därefter började jag jobba som reporter och fick jobba varenda midsommarafton. Genom ett hektiskt schema hann jag med varenda midsommarfirande i kommunerna jag arbetade i. De senaste åren har jag också arbetat midsommaraftnar, medan barnen varit kvar i Spanien. Fotat ungar som leker, spelar på chokladhjul, folkdanslag, ungar i sommarkläder och med kransar i håret. Massa bilder, men inte på mina egna barn.

Genom jobbet har jag ju sett att många har haft med sig kaffekorg till dansen, men vad har de gjort innan, och vad gör de när dansen är slut och de går därifrån? Jag visste verkligen inte.

Jag frågade en kollega. Hon berättade att hon och partnern brukar fira med vänner. De äter sill och paj och jordgubbar till lunch, binder kransar tillsammans, ibland går de till en midsommarstång och ibland inte. På kvällen grillar de. Det lät mysigt.

På midsommaraftonen vaknade jag trött, och tänkte på jobbet. Det var första dagen på min månadslånga semester, men det kändes inte så eftersom jag hade fått stanna kvar till sent kvällen innan för att jobba klart, och hade dessutom jobb med hem som måste bli klart senast måndag. Tänkte att vi fick ta det som hanns med, och det lutade redan där åt att det inte skulle bli några blomsterkransar.

Hastade iväg till affären för att köpa midsommarmat och bjöd in moster. Potatisen visade sig vara rutten och sambon fick åka iväg och köpa ny. Tiden rann iväg, allt blev sent. En timme innan midsommardansen satt de andra fortfarande och åt och ingen hade bråttom iväg mer än jag. Snälla nån! Enda möjligheten till midsommarfirande! Snabba på! Medan de gick på toa, gick ut med hunden, tog på skor, hämtade grejer, hade jag koll på tiden. Nu restes stången... Nu började folkdanslaget... Tio minuter kvar till barndansen. Vi fick ta bilen, jag körde eftersom sambon kör så långsamt, särskilt om han pratar samtidigt.

Det centrala firandet är inte det trevligaste, det vet jag som varit på alla i kommunen, men här var det störst chans att barnen skulle träffa någon de kände. Fast det gjorde de inte, så det hade kunnat kvitta.

När vi kom fram hade dansen börjat. Barn, sambo och moster vägrade dansa. Jag drog med sjuåringen, som har minst kraft att protestera, in i en ring som var stillastående för att det var så mycket folk. Hon tittade ner och rörde inte en muskel. Efter tre sånger gav jag upp. Gick och köpte festis till henne och gav en bulle till elvaåringen som gick runt i sin egen värld, med stora hörlurar för öronen – hennes villkor för att gå utanför dörren överhuvudtaget.

Sambo och moster fick kaffe. Alla svettades och undrade när vi kunde ge oss av. Ingen fick lämna innan jag hade fått några midsommarbilder på barnen. Elvaåringen gick hem själv när hon tyckte att hon ställt upp tillräckligt.

Vi andra gick till den närliggande lekplatsen.

Efter tio minuter blev sambon näste att ge sig av hemåt.

Sjuåringen snurrade min moster i en liten karusell tills moster blev yr och illamående, sedan ville hon åka hem så vi skjutsade henne till bussen.

Hemma åt vi jordgubbarna som vi inte hunnit med efter lunch. Ingen mer än jag ville grilla, så man kan säga att vår midsommarafton tog slut där.

Med några års övning hade det nog kunnat bli en trevlig tradition, men just nu tror jag inte att någon i familjen längtar efter att uppleva midsommar igen. Vilket är lika bra, eftersom möjligheterna till det är små – snart flyttar vi tillbaka till Spanien.