Tänk att det finns hjälporganisationer som unnar familjer som kämpar en hotellnatt i Stockholm och besök på Gröna Lund. Foto: Depositphotos

Min stora dag

08 jul 2026 | 04:00

PREMIUM ANNIKA ELWING Nöjesparkens lampor hade tänts, det var stängningsdags när vi lämnade Gröna Lund. Alla fyra var trötta när vi gick mot bussen till hotellet. “Tänk att vi har fått det här”, tänkte jag när vi gick därifrån. Besöket var nämligen en gåva från Min stora dag.

Det har gått drygt ett år sedan den lilla fick diabetes. Hon var mycket sjuk, fördes i ambulans till det stora sjukhuset. Vistelsen där var en mardröm. Hon var en produkt som skulle behandlas. Hennes pappa sjönk ner i ett svart hål, hennes storasyster lämnades och vantrivdes hos en släkting och det hängde på mig om det skulle finnas något positivt i tillvaron.

Flickan fick för höga insulindoser på sjukhuset, personalen vägrade justera, jag vakade på nätterna, tog prover på henne själv eftersom personalen inte hade koll och väckte henne och gav juice som jag köpt när blodsockret sjönk. Jag försökte lugna när sjukhuspersonalen ville hålla fast för att det skulle gå snabbt att ta sprutor och blodprov.

Jag behövde få henne bort från sjukhuset så fort som möjligt, där var hon inte trygg, och jag var tvungen att på egen hand fixa blodsockermätande sensorer för att ha ordentlig koll på blodsockret, skaffa tunna barnnålar till sprutorna och köpa injektionsportar på nätet, eftersom sådant inte ges till spruträdda barndiabetiker i Andalusien.

Det var starten. Och vilket år det har varit! Alla i familjen har påverkats. Jag blev erbjuden ett årslångt vikariat i Sverige och med anledning av lilltjejens diabetes bestämde vi oss för att flytta. I Sverige skulle hon få en insulinpump, i Spanien var det väntelista på flera år för en sådan. Förhoppningen var att bli kvar i Sverige, inte bara stanna i ett år.

Pumpen har inte bara jämnat ut blodsockerkurvorna, och minskat antalet blodsockerlarm nattetid, vilka ibland kom flera gånger i timmen. Vi slipper de upp till tolv injektionerna varje dag. Infusionsset och sensorer har vi bytt på nätterna, när det har varit möjligt, eftersom dottern är så stickrädd. Men det har också hänt att hennes pappa har ringt mig på jobbet och jag har behövt åka hem när infusionssetet måste bytas dagtid. Det har nämligen krävts två personer för det: en som håller fast henne, en som sticker. Efteråt kryper hon under täcket och gråter. Hon är för liten för att förstå varför vi gör detta mot henne, och för liten för att veta att hon dör om hon inte får sitt insulin.

Jag ansökte om en upplevelse hos Min stora dag, organisationen som ger uppmuntran till barn med svåra sjukdomar eller diagnoser. Det tog inte många dagar innan svaret kom. Dottern hade beviljats en upplevelse! Vilken rolig nyhet att ta med sig hem! Det skulle bli en hotellnatt för hela familjen samt besök på nöjesfält eller djurpark för alla fyra.

Jag bokade biljetter och hotell, kunde fortfarande inte förstå att det inte skulle kosta oss något alls, förutom tågbiljetterna. Det var en resa vi inte hade kunnat göra utan organisationen. Vi valde Gröna Lund som vi inte hade varit på, och väntade på resdagen.

I samband med datumet för besöket var det en rejäl prissänkning på en båt till Finland, så jag slog till på en överfart till Helsingfors också. Galet roligt! Elvaårigen somnade direkt efter middagen och sov nästan 13 timmar, hennes uttröttade pappa var inte långt efter.

Lilltjejen och jag tittade på havet och lyssnade på musik. Helsingfors såg vi inte mycket av, vi tillbringade den mesta tiden i en spelbutik med Pókemonkort och åt sushi, så som det blir när barnen får välja. Framför allt barnet som mått dåligt och varit instängt på sitt rum sedan augusti. Började hon komma tillbaka till oss? Det verkade faktiskt så. Då är det värt att sitta i en källarlokal med Pókemonkort.

Gröna Lund var ingen höjdare för diabetesbarnet som fått presenten. “Odio Gröna Lund!” sa hon med tårar i ögonfransarna. Hata var kanske att ta i, men inte för henne. Vi hade tagit med henne in i Lustiga huset som var en skräckupplevelse för henne, och därefter Blå tåget, som till vår överraskning var något slags spöktåg. Hade vi vetat det hade vi inte åkt med sjuåringen, men nu blev det så. Stackaren. Hon grät in i min tröja.

Vi försökte hitta något liknande kaninlandet som finns på Liseberg i Göteborg, och hittade till slut ett hemligt område som man kommer till genom en gömd gång. Där fanns några barnattraktioner samt ett Pettson och Findushus som var stängt. Jämför man med Liseberg har Gröna Lund kanske inte så mycket att komma med, men varför jämföra, vi fick en toppendag till slut, allihop. Den yngsta åkte både slänggungan och en riktig berg-och-dalbana för första gången, flera gånger i rad till och med, och hennes pappa var lycklig över att en hårdrocksgrupp spelade samma kväll inne på nöjesparken. Det blev verkligen en dag att minnas för oss allihop!

Och när parken stängde och vi var färdiga av trötthet, delvis på grund av att jag förväxlade finsk tid med svensk och väckte de andra alldeles för tidigt (det var därför det var så lite folk vid frukosten), tog vi bussen till hotellet som väntade oss med ett stort familjerum. En toppenfrukost ingick nästa morgon, och sedan hade vi en hel dag i Stockholm innan vi tog tåget hemåt igen.

Den här resan betydde så mycket. Det var som att backa tiden innan allt hände, innan Sverige och elvaåringens tystnad och depression, innan sambons depression, innan min stress och sömnbrist som hela tiden legat på gränsen, innan alla smärtsamma stick.

Det är så fint att en organisation som Min stora dag finns, och att så många skänker pengar till den. Det är så betydelsefullt, och jag vill ge tillbaka för att fler barn och familjer ska få detsamma som vi har fått.