Att släppa iväg sitt barn ut i trafiken för att ta sig själv till skolan skapar både frihet och rädsla. Foto: Carin Osvaldsson

Frihet och säkra skolvägar

03 okt 2026 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Skolan har börjat efter ett långt avbrott och vardagen har åter tagit vid på riktigt. Min son fyller snart tonåring och under sommaren har han lobbat för att själv ta sig till skolan. Frihet för både honom och mig, men hur ska man egentligen tänka när det gäller säkerheten?

Sonens skola ligger 2,5 km från vårt hem och hittills har jag kört honom dit och hämtat honom på eftermiddagen. Jag borde köra vidare direkt till jobbet, men hinner sällan ut med hunden före skolan så det blir att jag kör hem igen och sedan iväg. Avståndet är precis så långt att det ju är fullt möjligt att gå dit, men ändå är det lite för långt för att det ska kännas praktiskt i vardagen.

Det bästa hade såklart varit att cykla, men vi bor i Benalmádena som är kuperat mest överallt. Vår lägenhet ligger på ena sidan golfbanan i Torrequebrada och skolan på den andra. Det är en 30-50 gata, men tyvärr kör folk ibland i 70 och när två bilar möts finns inte mycket plats kvar. Återstår trottoaren - som man ju såklart egentligen inte får cykla på men som dessutom bitvis är väldigt smal, bitvis i dåligt skick och bitvis täcks av vegetation som hänger över och tvingar en ut i gatan. Allt detta i kombination gör att det inte känns bra att skicka iväg sonen på cykel till skolan.

I somras började han lite i taget argumentera för att han skulle få åka elsparkcykel. Han har frågat om det tidigare och jag har skjutit frågan på framtiden och sagt att ja, kanske när du blir lite större, när det känns bra. Nu tyckte han själv att det var dags. Han har kompisar som åker elsparkcykel till skolan i betydligt mer trafik än vad han skulle tvingas ut i. Men det kändes inte bra. Inte alls. Av samma anledningar som när det gäller cykel. Sonen bröt dessutom armen för tre år sedan på grund av den där elsparkcykeln och då befann han sig tack och lov inte ens ute i trafiken.

Parallellt med oro och tvekan kring vad som är rimligt och inte, tänker jag på hur jag själv gick till skolan själv redan som sjuåring. Jag påverkas även av artiklar om hur dagens föräldrar begränsar sina barns rörelsefrihet av rädsla för alla faror man tror hägrar - som kidnappningar och trafikolyckor - men istället förvandlas dessa begränsningar till det största hotet av alla. Mot livskvalitet och hälsa.

Under tiden vår interna familjedebatt pågått, kom det information om nya regler för el-sparkcyklarna som å ena sidan hjälper mig när det gäller argumenten mot sonens envishet. Å andra sidan får det mig att fundera på hur långt samhället bör gå i säkerhetstänket och vilka negativa konsekvenser det får när det går överstyr. Från den 1 oktober är åldersgränsen för el-sparkcyklar 15 år och hjälm är obligatoriskt. Dessutom måste man ha en försäkring.

Som om det inte vore nog måste fordonet vara registrerat hos trafikmyndigheten. Utan registreringsskylt blir det omöjligt att få en försäkring. Allt detta har såklart goda intentioner. Men om man gör det väldigt komplicerat att använda el-sparkcyklar så är ju risken att de försvinner. Vore det inte önskvärt då?

Alla vi som kör bil - och promenerar för den delen - tycker nog att el-sparkcyklarna kan vara ett riktigt otyg. De är snabba, är inte alltid särskilt synliga och en hel del av de som framför dem tycks anse att trafikreglerna inte gäller dem. De tränger sig in mellan bilar för att komma fram och man undrar ofta om de inte värdesätter sitt eget liv över huvudtaget. Jag har många gånger sett relativt små barn på el-sparkcyklar utan hjälm i stökiga trafikmiljöer och får en klump i halsen varje gång. Åldersgräns och hjälmtvång är bra.

Men det är trots allt ett smidigt och miljövänligt transportmedel och nu är risken att alla de ungdomar och vuxna som plötsligt fått det betydligt besvärligare att använda sina el-sparkcyklar, väljer bil eller moped istället. Och är det verkligen det vi vill? Jag menar att det enda sättet framåt är att bygga om infrastrukturen så att dessa fordon kan framföras säkert. Tillsammans med vanliga cyklar och elcyklar.

För sonens del enades vi slutligen om en slags medelväg. Jag köpte en ny vanlig sparkcykel till honom - den gamla hade han haft sedan han var liten - och den får han använda för att åka själv till skolan. Så länge man kör i gånghastighet får dessa framföras på trottoaren. Obs för att det kan finnas lokala regler, men jag har kollat upp vad som gäller för där vi bor. Och även om han nog kommer upp i något högre hastigheter än gångfart, så blir det ändå aldrig de hastigheterna en elsparkcykel når och konsekvenserna blir också därefter om han ramlar. Han bär hjälm och kravet är givetvis att han alltid respekterar de gående.

Sanningen är att han än så länge bara tagit sig till skolan på detta vis en gång. Men det är också för att det varit varmt och för att han är hos sin pappa varannan vecka. Därifrån kan han inte ta sig till skolan själv. Dagen vi satte den nya planen i verket var en fredag när jag var tvungen att lämna in min bil på service en tidig morgon i Málaga. Det kändes både nervöst och fint att ha kommit fram till dagen då han kunde klara sig själv på morgonen.

Jag bad Iván messa mig när han kom fram till skolan, men tyvärr delade han istället sin position i realtid. Vilket gjorde att jag satt och stirrade på kartan och följde huruvida han rörde sig eller inte. Jag hörde av mig flera gånger till honom för att pricken stod stilla under långa stunder. En gång var det för att han tyckte han hade tid att pausa och en gång var det för att uppkopplingen svajade. Jag måste träna lite på den där friheten för att den ska kännas naturlig. Nästa gång går det nog bättre. För mig alltså. För Iván gick det alldeles utmärkt.