Mer drama än komedi på Mallorca
09 nov 2026 | 04:00PREMIUM MATS BJÖRKMAN Jag har plöjt igenom de sex avsnitten av Måns Herngrens tv-serie ”Där solen alltid skiner”. Det är en komedi om svenskar som slår sig ner på Mallorca, och det har just meddelats att en ny säsong kommer ut inom kort. Jag vet dock inte om jag orkar ta mig igenom även den.
Serien presenteras som en dramakomedi, men så värst komisk tycker åtminstone inte jag att den är. Vanligtvis är det ett plus när handlingen har hög igenkänningsfaktor, men i det här fallet har jag känt mig mest obekväm. Varför är svårt att förklara, men det är precis samma känslor som när jag tog mig igenom den första säsongen av den spanska serien ”Marbella”, som handlar om den organiserade brottsligheten på kusten.
Jag älskar bra dokumentärer. Temat är ofta ganska dystert och ibland makabert, men när programmet tillför information och insikt så ger det enormt mycket. Fiktiva serier, hur verklighetsbaserade de än må vara, får det dock ofta att krypa i mig. Speciellt om det som i de nämnda fallen berör fenomen som ligger mig nära.
Serien ”Marbella” på Movistar Plus beskriver hur organiserade ligor konspirerar på Costa del Sol och det är gott om tjusiga villor, bilar, knark, vapen och prostituerade. Serien är baserad på omfattande efterforskningar och har många kopplingar till verkliga händelser, bland annat den så kallade ”Svenskligan”. Nu bor jag själv i Marbella och är obekväm med att se sidor av min hemkommun som jag vet existerar, men som inte tilltalar mig alls.
Den svenska serien ”Där solen alltid skiner” är full av klichéer om Spaniensvenskar och livet i Spanien. Det betyder inte att det är en felaktig bild av livet på Mallorca, men serien lyfter fram nästan uteslutande de negativa sidorna. Många av rollfigurerna är nyrika svenskar som lever ett flärdfullt liv präglat av intriger. Samtidigt märks det att regissören Herngren själv är Spaniensvensk, för han har flätat in bekanta byråkratiska hinder och termer som ”NIE-nummer”, liksom fenomenet med husockupanter.
Ett flertal kända skådespelare deltar i serien, bland andra Inger ”Pippi” Nilsson, så det var ju självklart att jag ville se den så snart tillfälle gavs. Ganska snart noterade jag dock att skratten uteblev helt när jag ställdes inför familjefejder, otrohet och diverse andra förvecklingar. Komedistämpeln syftar nog främst på en mängd absurda situationer och på att några av Sveriges mest kända komiker spelar några av rollerna.
En dokumentär förklarar, fiktionen förstorar, och när det som blåses upp är ens egen vardag blir det svårt att skratta med. Kanske är det just där skon klämmer.
Jag orkade aldrig se säsong två av “Marbella”, och det ska nog mycket till för att jag ska följa svenskarnas vidare missöden på paradisön.
|
Mats Björkman |
Kommentarer