Att prata om stress är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag har själv varit utbränd och kommer troligtvis alltid att behöva jobba med min egen stresshantering. I samband med det har jag insett hur man bara genom att våga prata om stress kan förhindra att fler går i samma fällor. När jag föreläser om mina egna erfarenheter så brukar jag alltid dela upp stressen i två olika delar. Första delen är fysisk stress, den känslan vi får av att inte hinna något och som ofta utrycker sig i fysiska symptom. Dessa kan exempelvis vara magkatarr, huvudvärk, hjärtklappning eller yrsel. Den andra delen är den mentala stressen som ofta innebär ångest, oro, sömnsvårigheter och depression. Den sistnämnda kommer ofta av till exempel höga krav eller otydliga förväntningar. Såklart hänger de båda delarna ihop och det ena leder ju tyvärr ofta till det andra, men det kan vara olika sätt att komma åt dem för att göra det bättre.

Mitt liv i Spanien innebär framför allt mindre mängd av fysisk stress. Tidigare har jag upplevt en del yrsel, huvudvärk, magkatarr och hjärtklappning. De är alla symptom som jag börjar misstänka fastnade i tullen på Kastrup på vägen ner. När jag i Sverige skulle ta bussen ner till stan kollade jag alltid vilken buss som går först och från vilken hållplats. Sedan skyndade jag dit. Trots att jag visste att bussen gick med max tio minuters mellanrum från en och samma hållplats. Här går jag bort till tågstationen El Pinillo och tar nästa tåg som kommer. Jag vet ju att jag får vänta som längst tjugo minuter och tänker att det inte är så farligt. Den inställningen hade jag aldrig lyckats uppnå i Sverige.

Även den mentala stressen har minskat. Jag har tidigare varit orolig för att jag inte vet vad jag vill med mitt liv och framför allt min karriär. Jag har i princip alltid klassat mig som en sökare. En sån person som gärna kör på motorvägen. Dels för att det går fort och man slipper tänka, men också för att man när som helst kan svänga av vägen om det ser ut att vara något häftigt i slutet av en avfart. Nu känner jag att mitt mål är tydligt. Jag vill jobba för att kunna leva, inte tvärtom. Den insikten har dessutom gjort att jag får mycket enklare för att prioritera vad som är viktigast. Är det viktigaste att maten är supergod under en middag med vännerna, eller är det viktigaste att vi har trevligt? (Nu hatar jag dock att misslyckas med matlagningen, så just den här liknelsen kanske inte passar mig… Men ni fattar poängen).

Däremot sitter såklart vissa delar kvar. I Sverige var jag till exempel stressad för att hinna ut så fort det var sol. Annars fanns ju risken att man inte skulle få se solen igen på flera månader. Den rädslan är nu utbytt mot att jag måste få solbrun hy för att mina svenska vänner ska förstå att jag har det gött här i Spanien. Jag känner också en stress av alla tips om vilka fantastiska platser en ska upptäcka, trots att jag kanske egentligen bara vill ha en vardag här och se varenda liten vrå i min kommun.

De här sakerna kan ju tyckas, och är, betydelselösa. Men det grundar sig i en vilja att leva upp till andras förväntningar. Förväntningar som egentligen jag själv förväntar mig att andra skulle förvänta sig av mig. Märkligt det där. För helt ärligt, vem annan bryr sig om jag har solbrun hy eller om jag har sett Gibraltar? Det här kan kanske upplevas motsägelsefullt eftersom jag de senaste månaderna har skrivit flera krönikor om hur jag vill upptäcka Spanien, kulturen och omgivningen. Men såklart vill jag det också. Även om jag ibland bara önskar vara nöjd. Eller kan nöjdhet innebära att man stagnerar?

Om det är just Spanien, mitt liv som student istället för säljchef eller all tid för reflektion som har gjort att jag känner mig lugnare vet jag såklart inte. Troligtvis är det en blandning. Men jag slipper i alla fall andningsövningar, mindfulness och lyckopiller. I min första krönika för SK Premium vecka 41 i höstas frågade jag mig om alla skandinaver som bor här verkligen är så lyckliga som de säger. Men jag inser mer och mer att det kanske inte alltid handlar om lycka. Det kanske bara handlar om att ofta känna sig tillfreds och slippa en stressig vardag? Eller är det samma sak? Jaja, det kan omöjligt lille jag reda ut, det får någon filosofiprofessor svara på. Nu ska jag jobba på brännan!