Man brukar säga att detta med folkparker är en speciell svensk företeelse men det finns enstaka liknande parker även i våra nordiska grannländer. Vi hade däremot över 700 folkparker för hundra år sedan, men för 50 år sedan hade antalet minskat till 248 stycken och i dag finns bara drygt 100 kvar. Det tycker jag och många med mig är sorgligt.

Folkparker och Folkets hus har sin grund i upplysningstidens ideal: Frihet, Jämlikhet och Broderskap och de grundades och drevs av fackföreningar, hembygdsföreningar, nykterhetsföreningar och idrottsföreningar. Här skulle vem som så ville kunna roa sig och koppla av för en billig penning. Dans var väl den största aktiviteten vid sidan av artistframträdanden, pilkastning och sedermera åkattraktioner. Jag minns så väl en ramsa som vi pojkar brukade reta varandra med när jag var barn:

Jag som är stor och stark får gå till Folkets park.
Du som är liten och klen får gå till Frälsningsarmén.

Nu sitter jag här som en gammal man och minns med vemod och saknad de många folkparksturnéerna under 60-, 70- och 80-talen. Turbulens i högsta grad. Värst var det 1972 då vi hade 110 folkparksframträdanden på tre månader. Jag överdriver inte om jag säger att jag spelat i 150 olika parker. Det kunde vara fruktansvärt jobbigt som när Lill-Babs och jag spelade Ellös längst ut på västkusten, för att nästa dag ta oss och orkestern med två förhyrda sportplan till Visby innan vi for tillbaka till Trollhättan och vidare till Borgholm.

Under dessa turnéer träffade vi ofta artistkollegor utmed vägarna, på hotell i folkparker och vägkrogar. Biltelefonen hade just lanserats och jag hade en som vägde sex kilo, då jag på väg norrut körde ifatt en Rock-Olgas turnébuss och på den stod deras telefonnummer varför jag ringde. Hon blev glad och föreslog att vi skulle svänga in på Esso motorhotell och ta en ficka.

En dag var jag på väg genom Hälsingland då jag körde ifatt en turnébuss med Roland Cedermark. Jag ringde och han berättade att han var på väg till Åland och ljust skulle passera Ljusdal.
–Det vet jag väl. Jag sitter i bilen bakom.
Snart satt vi på en servering och denne spontane dragspelare tyckte vi skulle göra en LP ihop, men det blev det aldrig någonting av. En annan dag stannade vi Jokkmokks Jocke som alltid var snacksalig och glad. Filadelfias store sångartist Jan Sparring träffade jag så många gånger att vi blev bästisar och umgicks även på fritiden. På en marknad i Örsundsbro hade två äldre damer just skällt ut parkchefen och undrat:
–Hur kan du engagera den där Bengt Sändh på samma dag som Jan Sparring?

I detsamma anlände en stor turnébuss på vilken det stod:

Folke Lindesjös orkester med Jan Sparring.

Ur bussens framsäte kom Jan Sparring, fick syn på mig och skrattande kramade vi om varandra framför de häpna tanterna.

En eftermiddag våren 1972 ringde mig Anna Lena Löfgrens turnéledare och sa:
–Jo, Anna-Lena skall ut i parkerna men har lite taskigt med låtar. Kan inte du skriva en låt till henne:
–Kan jag väl, svarade jag.

Det tog mig en kväll att få ihop text och melodi som jag levererade nästa dag. Sen föll saken i glömska för min del. På senhösten nästa år mötte jag en man som skrek:
–Du Bengt. Tack för låten den var toppen.
–Vilken jävla låt? undrade jag.
–Jag var kapellmästare åt Anna-Lena i somras. Din låt stal hela showen.

Då mindes jag. Jag hade skrivit en kärlekslåt till folkparksvakten. Visan finns inte längre men jag minns att hon öste kärlek över och hyllade folkparksvakterna. Det var någonting i stil med: ”Min käre folkparksvakt. Så stilig du är i din uniform. Du är en riktig karl. I alla väder står du där pålitlig och stark. Hos dig känner jag mig trygg. Du är min stora kärlek o s v, o s v.

Kapellmästaren berättade en lång stund om succén. När Anna Lena sjöng min visa riktades alla publikens blickar mot de stora trygga folkparksvakterna som stod och rodnade och efter föreställningen var det inte folkparkschefen som avtackade artisten. Nu var det en eller flera vakter som kom upp med blommor och fick en kram av lilla söta goa Anna-Lena Löfgren.