Dålig kommunikation är en farsot i det spanska samhället menar bloggaren. Foto: Shutterstock

Den dåliga kommunikationen

07 jun 2025 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Jag tror jag skrivit om detta förut och jag känner mig alltid som en gnällkärring när jag drar igång, men jösses vad jag lider av dålig kommunikation. Och vilken dålig kombo det ibland är att bo just i Spanien. Det tycks pågå en epidemi av ”goddag yxskaft” och meningslös information som skjuter över och vid sidan om målet medan den nödvändiga kommunikationen förblir ett svart hål i rymden.

Det finns människor över hela världen som aldrig funderar på vad mottagaren behöver förstå för att önskad effekt ska uppnås. Som bara kastar ur sig lösryckta fraser utan sammanhang och som inte märker problemet därför att de inte lyssnar. De finns även i Sverige. Men jag upplever att det av någon anledning finns procentuellt betydligt fler av dem i Spanien. Icke-lyssnandet är ett otyg som dränerar alla oss andra på energi. Som förstör mängder av funktioner och ambitioner i samhället.

Somliga av oss lider nog mer av detta än andra. Jag har ett medfött behov av att det uppstår förståelse i interaktion med andra människor. Och den kan inte uppstå när man pratar förbi varandra. Det handlar såklart även om effektivitet.

Farsoten är spridd inom alla områden, yrken och samhällskategorier och både inom muntlig och skriftlig kommunikation. Bristen förekommer bland båda könen men jag vågar påstå att det är fler män än kvinnor som inte lyssnar och att kvinnorna normalt är mer lättväckta från detta transliknande tillstånd. Att man bildligt kan skaka om dem så att de ser vad som pågår och skärper sig. Men allt för många går inte att nå fram till över huvudtaget.

Om vi börjar med den skriftliga informationen så lämnas jag nästan alltid med en känsla av förvirring eller direkt skav. Och det oberoende av om det är ett mail från en person, en upptryckt broschyr eller allmänt utskick från myndighet, förening eller företag. Oavsett jag undrade något från början eller ej, så väcker informationen alltid fler frågor än den besvarar och allting känns alltid mer osäkert efter än före.

Min initiala reaktion är att jag känner mig dum och jag tänker att det är mig det är fel på. Att jag saknar någon slags insiderinformation som gör att jag inte förstår något alla andra fattar. Men efter en stund träder irritationen in. Varför kan folk inte bara vara tydliga? Fundera igenom vilken information som mottagaren behöver för att agera och se till att inkludera den och strunta i allt annat. Var, när, hur och för vem är en bra början.

Jag har med åren insett att de flesta spanjorer inte heller förstår. Men de bryr sig inte så mycket. De sliter inte sitt hår som jag utan rycker bara på axlarna. Men förstår gör de inte. Det sorgliga är att det är så mycket som blir lidande. Jag står vid sidan om och ser detta som för mig är så tydligt, och kvider.

Som när vi fick information några dagar i förväg att det skulle vara en basketmatch ganska tidigt en lördagmorgon. Bara tre barn anmälde sig och trots ett pågående flöde av meddelanden fick vi bekräftat först efter matchen spelats att den faktiskt blev av. Med inhopp av andra årskullar gissar jag, för vi åkte i alla fall inte iväg hemifrån klockan nio en lördag, för att leta parkering i Arroyo de la Miel för att se om det eventuellt skulle bli en match. Sonen fick senare frågan om varför han inte kommit.

Fritidsaktiviteterna är verkligen ett kapitel för sig när det gäller dålig information. Man måste ha något slags sjätte sinne för att ha koll på när träningarna infaller. Det finns visserligen fasta dagar och tider men undantagen är många och sällan kommuniceras ändringar ordentligt. När Iván gick på fotboll för några år sedan slutade han efter två månader för att det var så stökigt. För basketen finns i alla fall en Whatsappgrupp. Det är särskilt fredagsträningen som ändras, så numera frågar jag alltid om den blir av och vilken tid. En annan förälder ifrågasatte då varför det plötsligt blivit så komplicerat. Som att jag vore roten till problemet. Jag vill bara veta vad som gäller. Inte åka dit och få veta att träningen ställts in eller hållits för två timmar sedan.

Ett annat exempel är sonens skola. Där har visserligen någon tagit tag i kommunikationen och genomfört ett otroligt förbättringsarbete, men tills för bara några år sedan kom det regelbundet extremt långa mail undertecknade av skolchefen som handlade om alltifrån känslobaserade visioner, vackra ord om sammanhållning och gemenskap till viktiga praktiska saker som vi verkligen inte fick missa och som ofta bakades in i mitten eller sist i de långa mailen. Väldigt få föräldrar läste mer än de första meningarna och utskicken tolkades och filtrerades alltid i föräldrawhatsappen.

Vi var med på ett cykellopp anordnat av Benalmádena kommun i våras och det var likadant då. Man hade lagt pengar på skyltar, broschyrer och en hemsida men väsentlig information saknades ändå och vi fick åka till idrottshallen och fråga, gissa resten och gå lite på känsla kring vad det var som gällde. Jag har nu någorlunda lärt mig att hantera dessa situationer. Min metod är att väva in bristen på information som en del i aktiviteten och ser på det som ett litet äventyr som kan sluta hur som helst. Men tänker ändå ibland på hur lätt det skulle vara att göra rätt från början.

Mest lider jag av de personliga mötena med dessa personer som inte går att befinna sig på samma våglängd med rent kommunikationsmässigt. Och framför allt när jag på något vis är beroende av dem i mitt jobb, vilket händer titt som tätt. Det senaste exemplet är en advokat som representerar säljarna i en eventuell försäljning vi har på gång. Vi har en köpare men måste ta reda på om det är möjligt att ha hästar på gården. Denna enkla fråga har förvandlats till en av de värsta byråkratiska labyrinter jag varit med om under 13 år i branschen och advokaten som ska leda oss, drar oss hela tiden in i än värre snår.

Det är som en extremt obekväm dans där jag försöker få svar och struktur för att se vilka de olika stegen är, vilka myndigheter som är inblandade var, vilka eventuella kostnader som ska tas i beaktande, vilken ordning saker bör göras, etc. Men där jag varje gång får olika besked och där advokaten kategoriskt vägrar svara på mail och istället ringer upp, oftast utanför normal kontorstid och svarar med en lång märklig svada på mina punktlister med frågetecken att räta ut.

Jag säger att jag behöver det skriftligt för att förstå och se helheten, men han vill inte. Han bara pratar vidare och avbryter mig med ”Carin, Carin, Carin” när jag uttrycker min frustration och gör ett försök att muntligt sammanfatta situationen. Han vill inte lyssna. Han är bara ett exempel. Men ett typexempel. Som bara vill informera om det han vill informera om, som inte ser att kommunikation är något ömsesidigt, att vi har ett gemensamt mål och för att komma dit måste han lyssna och förstå behoven.

Jag googlar ”bra kommunikation” och får upp ord som anpassningsbar, vänlig, empatisk, respektfull, lyhörd, tydlig och trygg. Spansk kommunikation är i bästa fall vänlig men aldrig lyhörd, tydlig och trygg. Dålig kommunikation kännetecknas av otydlighet och ett icke genomtänkt budskap.

Det är väl inte så sympatiskt av mig att kritisera en hel nation för att vara usla kommunikatörer, men det är ärlighetens namn bättre att utgå ifrån att det är detta man har att anpassa sig till. En punktlista kommer aldrig besvaras med motsvarande lista med svar och åtgärder. Mycket av vad som sägs kommer aldrig att lyssnas på. Många frågor kommer att bemötas med svaret på en fråga som aldrig ställdes. Det är bättre att vara förberedd än att utgå ifrån att kommunikationen fungerar för det gör den inte.