I grannsammanhang passar den spanska kravlösa ytligheten bloggaren mycket bra. Att ses på en parkbänk ute på gata eller torg är ju idealiskt. Foto: Mats Björkman

Är spanska grannar mer lagom än de svenska?

18 okt 2025 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON För ett tag sedan skrev min kåserikollega här på Sydkusten, Annika Elwing, en text med reflektioner kring skillnaden mellan grannar i Sverige och i Spanien. Jag blev sugen på att berätta lite om mina egna grannupplevelser och har gått och funderat på mina spanska grannar genom åren. I veckan drabbades jag av en plötsligt insikt som förvånade mig - spanska grannar passar mig bättre än svenska för de har, tro det eller ej, samma gränser som jag.

Jag har bott på ungefär tio olika ställen under mina 22 år i Spanien. I hälften av fallen har det rört sig om mindre än ett år och i de övriga mellan två och nio år. Hälften var i Málaga stad under en tid då det fanns få utlänningar där, eller i alla fall utlänningar av den typ som finns på kusten. Övriga hälften var i Fuengirola-Benalmádena. Jag har haft en hel del olika typer av grannar, men en majoritet har varit och är, spanjorer.

För mig är det där med grannar lite dubbelt. För å ena sidan så älskar man ju grannsämja. När det finns en familjaritet, ett gott snack, en lätthet, en välvilja och ett visst mått av tjänsteutbyte. Det känns trevligt och tryggt. I den bästa av världar är man omgiven av personer som finns där för varandra och grannarna är ju det närmsta rent fysiskt vi har utanför den innersta familjesfären.

Å andra sidan ligger det ett dolt hot där och puttrar för mig. För jag är livrädd för kraven och förväntningarna det kan leda till. Ett hej med en lite för lång blick och ett varmt leende kan leda till plötsligt umgänge. Hur tar man sig ur det? Hur backar man om man börjar umgås med sina grannar och det plötsligt blir för mycket? Det finns ingenstans att ta vägen!

Jag kan verkligen förstå att man kan uppleva det precis tvärtom. Att det inte finns något kravlösare än just att umgås med sina grannar där man inte ens behöver förflytta sig för att ses. Det är enkelt, spontant och man har några få meter hem. Men jag har en väldigt introvert sida som jag måste ge utrymme innanför hemmets fyra väggar för att kunna vara social utanför hemmet.

Jag får en liten knut i magen av tanken på att folk när som helst kan ringa på dörren utan förvarning och ”kräva” att få umgås. Utan att jag har ett skyddsnät, utan möjlighet att kunna dra en vit lögn. Man tas på bar gärning. Iklädd mjukiskläder och TV-n förberedd med en serie som andra människor skulle dö tråkdöden över att behöva se. Men det är min återhämtning och inget jag behöver eller vill räddas ifrån. Jag vill bejaka min inre eremit annars försvinner min energi.

Jag har däremot inget emot att folk ringer på dörren för att ställa en fråga eller be om socker. Eller som häromdagen då grannen ovanför undrade om han kunde få komma in med en stege och klättra upp till sin egen terrass efter att ha låst sig ute. Och ja, jag hade full koll på att det var just grannen och inte en potentiell ”okupa”. Dessa saker stör mig inte över huvudtaget, tvärtom. Om någon ber om en tjänst vet jag att jag kan göra det samma och det skapar trygghet.

Om vi pratar grannar älskar jag det spanska ytliga snacket som aldrig leder till någonting. Få spanjorer skulle ens få för sig att kliva över tröskeln till en främlings hem. Jag har absolut genom åren blivit hembjuden av spanska grannar, men det har varit ett fåtal gånger. Jag känner att det finns en tyst överenskommen gräns som ingen av oss passerar. Vi kan prata i 45 minuter utanför dörren, men det går att avbryta precis när som helst och ingen skulle få för sig att förflytta konversationen till vardagsrummet. Lite som när gubbarna ses på plazan och snackar bort ett par timmar och när som helst kan var och en gå hem till sitt. Enkelt. Kravlöst.

Svenskar är inte alls lika förutsägbara. Svenskar är inte ytliga. De vill ofta ha mer än ett flyktigt snack om vädret. De söker just vänskap och umgänge. Ett hej över häcken blir lätt till en öl och så plötsligt är det grillparty och man planerar en gemensam Spaniensemester. Med svenskar kan ett ytligt samtal snabbt byta skepnad och jag vet inte längre var vi har varandra, vad som förväntas av mig. Det är såklart inte vänskapen i sig som skrämmer mig utan det faktum att just en grannvän kan ringa på dörren utan förvarning och det är inget jag gillar. Mitt hem är min borg och ja, jag är en enstöring men det är så jag vill ha det.

Jag tror att det finns många svenskar som jag. Jag tror att det kan vara anledningen till att vissa inte ens hälsar eller väljer att stirra ned i marken istället för att inleda ett ofarligt samtal om väder och vind. Man vet aldrig vad det kan leda till! Jag raljerar lite, jag skulle faktiskt inte dra det så långt som att inte hälsa, men kanske jag skulle gå lite snabbare än vanligt om jag var orolig för vilka krav som följde med en viss konversation.

Min allra bästa granne genom åren är den jag hade på ena sidan om radhuset där jag bodde i nio år. Vi snackade massor och hade en nära relation men umgicks aldrig. Första gången jag bjöd hem henne var efter jag hade flyttat! Vi turades om att handla till varandra under lockdown, våra söner har hängt en del, hon fick nyckel och gick in och matade katten ibland när vi var borta. Faktum är att min katt älskade att hänga med hennes katter och gick in i hennes trädgård och jamade tills de kom ut. Vi fanns där för varandra, jag kände mig så trygg med henne men det fanns inga förväntningar på att det skulle vara mer än just en fin grannsämja.

Där jag bor nu är det mest spanjorer och alla är ganska pratglada utanför sina hem. Många har antingen barn eller hundar och dem möter jag nästan dagligen. Ett par gånger har jag behövt ringa på (en gång för att jag letade efter huvudvattenkranen och en gång för att jag behövde att någon öppnade ned till garaget där min nyckelknippa blivit kvar i bilen) och då mötts av mycket misstänksamma miner. De uttrycker min exakta känsla för grannar som ringer på och det känns så skönt att vi är överens där. Min närmsta granne Paula har nyckel till mitt hem. Hon hade den sedan förra ägaren och jag tyckte det kändes bra att hon behöll den.

Förra sommaren skickade hon ett meddelande till mig och frågade om hon skulle gå in och vattna mina blommor på terrassen för de såg så ledsna ut. I somras när jag var bortrest, hoppade hon in och tog ut hunden en gång när det blev ett glapp på lite för många timmar. Det är ju underbart men inte självklart att kunna be varandra om tjänster. Jag vägde för och emot länge innan jag frågade henne och för att skapa balans önskar jag nu att hon ska be mig om en gentjänst. Vi snackar ofta långa stunder när vi ses, men ingen går över gränsen att bjuda hem den andra. Så skönt!

På flera ställen där jag bott har grannarna, mer än att vara en fråga om umgänge, mest varit en källa till olika former av oljud. Från vissa bostäder är de mest utmärkande minnena just de av grannarna, eller det jag hörde av dem. I en lägenhet i Málaga med papperstunna väggar hade jag tre grannar på mindre än två år och den första tjejen var från Baskien och supertrevlig, men hon hade väldigt mycket högljutt sex med sin pojkvän som kom och hälsade på varannan helg. När hon flyttade kom det en trummis och han byttes ut av ett bråkande par som skrek och slog i väggar så man blev rädd.

I Pedregalejo där jag bodde i fyra år minns jag främst ett spanskt par i ungefär min egen ålder som lite då och då ringde på för att bjuda in mig till dem. Detta är väl undantaget som bekräftar regeln. Jag tog över lägenheten från en kompis som hade umgåtts ganska mycket med dem och de fortsatte i samma anda med mig. Jag tackade alltid nej och kände mig alltid som en hemsk människa. Det var inte av principsak som jag tackade nej utan för att jag har lite svårt för det spontana.

Ja och så var det ju grannen där jag bor nu som ringde på några gånger och bad att få låna min dusch. Hon hade ångest och behövde varmvatten och jag tyckte det var fint att hon bad om hjälp. I ärlighetens namn passerade hon min gräns och efter att det hänt totalt fyra gånger sa jag nej. Det passade faktiskt väldigt dåligt just då att hon gick in i mitt badrum. Det kändes jobbigt, men hon har inte återkommit och vi hejar fortfarande glatt på varandra. Så ja, man kan ju säga nej även till grannar. Kanske är det jag som behöver lära mig det.