Om när skribenten blev serverad gröt av en av Sveriges musik-ikoner. Foto: SVT

Lapp-Lisa

28 okt 2025 | 06:59

PLUS BENGT SÄNDH Här talar jag alltså om frälsningssoldaten Lapp-Lisa som sjöng om paradiset i himmelriket och inte om de parkeringsvakter som gör livet på jorden till ett helvete. Anna-Lisa föddes 1889 i byn Mark norr om Vilhelmina.

När Anna Lisa var ung hade man anordnat dans på andra sidan av en sjö och sådant var syndigt. Musiken hördes över vattnet så Anna-Lisa och några andra ungdomar föll för frestelsen, lånade en eka och rodde över till dansen. På kvällen när de skulle ro hem igen var det storm och Anna-Lisa bad till Gud och lovade att om han räddade henne så skulle hon aldrig dansa mer utan viga sitt liv åt honom. Som genom ett under räddades hon och gick med i Frälsningsarmén där hon utbildade sig till officer och förde ut budskapet så länge hon levde och det gjorde hon genom att sjunga.

Det sägs att hon hade en repertoar på över 800 sånger och hon bar alltid med sig en tjock bok med handskrivna sångtexter. 1924 gifte hon sig med frälsningssoldaten och lantbrevbäraren Johan Öst i Hedemora, som sedan blev hennes fasta punkt. Samtidigt degraderades hon från officer till soldat ty officerare fick bara vara gifta med officerare.

Så inledde hon en livslång turné i hela Norden, men även till i Amerikas svenskbygder. År 1934 började hon spela in skivor på skivmärket Sonata. Under sent 40-tal fick hon ett eget skivmärke med sin bild på etiketten i samarbete med skivbolaget Cupol. Hon gjorde sammanlagt 450 skivinspelningar, medverkade ofta i Radio och TV bland annat i Hylands hörna 1963. Hennes stora bravurnummer var sången Barnatro som hon sjöng in två gånger och som såldes i över 100.000 exemplar. Lapp-Lisa uppträdde alltid i lappdräkt och hon lär ha slitit ut 33 stycken. På senare år kom hon att kallas ”Den evangeliska Snoddas”.

I fem år var jag på Frälsningsarméns skolhem Sundsgården på Svartsjölandet. Det var ett hem för vanartiga pojkar. När jag varit där i tre år fick vi reda på att vi skulle få besök av Frälsningsarméns stora idol Lapp-Lisa. Hon hämtades med pojkhemmets åttasitsiga Dodge från Stockholm en strålande vårdag. Vi pojkar var inte bortskämda med kändisar och nu skulle vi få träffa och lyssna till självaste tant Barnatro.

Pojkhemmets chef, brigadören, sadisten och pedofilen Georg Jansson svassade runt vår gäst som han lotsade in i vår matsal där man drack kaffe med tårta och minst sju sorters kakor. Min vän Leif och jag smög upp på altanen för att smygkika på den lilla gumman i lappdräkt omgiven av uniformerade evangelister. Hon blev sedan visad runt på hemmet.

Mot aftonen hade vi möte i vår gymnastiksal där man byggt upp en provisorisk estrad och baxat upp en liten tramporgel. En mager, sammanbiten och senig kvinna i svart frälsningsuniform tog plats vid orgeln. Lapp-Lisa stod ensam på estraden i sin färgglada dräkt med händerna knäppta runt sin stora sångbok som hon aldrig öppnade. Hon sjöng under en dryg timma sina sentimentala och sedelärande visor och inte ett öga var torrt. Självfallet avslutades föreställningen med Barnatro.

Efter slutackordet hälsade hon oss alla hjärtligt välkomna att besöka henne i hennes hem i Hedemora en månad senare. Det var så vi fick veta att vi skulle få åka på vår första och enda skolresa. Innan hon lämnade oss gick hon utmed vårt led och tog oss alla i hand och vi bugade djupt.

Tidigt en försommarmorgon äntrade vi den inhyrda bussen som parkerat vid vår skolgård. Vi var tjugofem finklädda och vattenkammade pojkar under ledning av skolhemmets chef. Resan gick in mot Stockholm. Vi sneddade genom de västra förorterna och kom ut på Bergsslagsvägen. Efter ytterligare någon mil rastade vi och satte oss bland nerdammade fjolårslöv på en dikeskant och åt smörgåsar.

Mot eftermiddagen anlände vi till en liten kringbyggd gård i utkanten av Hedemora där Lapp-Lisa hälsade oss välkomna. Hon hade hjälp av två andra gummor som dukat långbord och bjöd på risgrynsgröt. Jag blev serverad av självaste Lapp-Lisa som räckte mig en överfylld tallrik.
– Det var inte lite gröt, sa jag.
Lapp-Lisa som hörde dåligt svarade på sitt vänliga norrländska idiom:
– Ja, det var lite men du får mer sedan.

Efter maten och medan de vuxna drack kaffe, fick vi pojkar roa oss själva. På en vägg till ett uthus hängde en piltavla. Vi tävlade pilkastning en stund tills en liten grabb missade tavlan med en pil som krossade ett litet fönster. Lapp-Lisa lät sig inte nedslås av detta utan sa bara:
– Det där får min gubbe laga när han kommer hem.

Som alltid vid Frälsningsarméns sammankomster skulle även detta tillfälle avslutas med ett samkväm. Vi hade övat in två frälsningssånger ur sånghäftet Jubeltoner som vi sjöng för vår värdinna. Hon lyssnade artigt på första versen innan hon själv stämde in med sitt gälla vibrato som överröstade våra målbrottsstämmor. Det blev även hon som fick avsluta det hela med Barnatro, som hon sjöng med ständigt samma inlevelse till ackompanjemang på gitarr.

När jag i vuxen ålder etablerat mig som trubadur frekventerade jag ofta den anrika vispråmen Storken. Där skröt programledaren Sid Jansson med att man haft besök av alla de stora vissångarna men jag protesterade.
– Den allra största har vi inte haft med, en som turnerat hela livet och även jobbat i USA.
– Vad yrar du om. Vem skulle de va?
– Lapp-Lisa, svarade ja
– Ja jävlar! skrek Sid. Henne måste vi ha hit, sa de andra och jag fick i uppdrag att ta kontakt.

Nästa dag lyckades jag leta upp hennes telefonnummer i Hedemora och sökte henne under några dagar och till slut hade jag henne i luren. Hon hade svårt att höra vad jag sa trots att jag skrek. Till slut tog hennes dotter över luren och jag framförde mitt ärende bara för att få veta att Lapp-Lisa var så gott som döv och att hon inte längre kunde framträda.

När hon dog ett år senare, 1974, hade några barn lagt en violbukett på hennes grav och med barnets darriga piktur textat: ”Till vår kära tant Barnatro.”