Skolavslutning i Sverige

PLUS ANNIKA ELWING Efter allt kämpande skulle barnen äntligen få sommarlov. Och jag skulle få uppleva en skolavslutning i Sverige. Jag tog ledigt den stora dagen när barnen gick på sitt livs längsta sommarlov, från början av juni till mitten av september när den spanska skolan börjar.

PLUS ANNIKA ELWING Efter allt kämpande skulle barnen äntligen få sommarlov. Och jag skulle få uppleva en skolavslutning i Sverige. Jag tog ledigt den stora dagen när barnen gick på sitt livs längsta sommarlov, från början av juni till mitten av september när den spanska skolan börjar.

Jag läste väderleksrapporter två veckor i förväg. Fanns det chans till sol, eller åtminstone uppehåll i regnandet? En liten chans fanns, men det var mycket osäkert. I mitt minne skiner solen på alla svenska skolavslutningar. Det måste bli så, framför allt som denna skulle hållas utomhus. Och eftersom detta skulle bli vår första, och troligtvis enda, skolavslutning i Sverige.

Det var en hektisk morgon, som väntat. Lärarpresenter skulle med, dotterns nya videokamera fick inte glömmas, mobiler laddas (synd att vi glömde ladda videokameran bara), barn skulle se prydliga ut, vi också. Den yngsta grät och ville varken ha frukost eller ta på sig skorna när vi behövde gå. Hon var så orolig över att vi inte skulle hitta varandra i parken där högtidligheten skulle hållas. Hon har just nu svår separationsångest. Jag tror det har med flytten att göra. En matta av trygghet dras återigen undan för henne.

Vi lämnade den stora tjejen samt det gråtande yngre barnet i skolan och gick mot parken. Överallt stod finklädda människor och väntade på att barnen skulle komma tågandes. Min lärarsambo häpnade över att både barn och vuxna klädde upp sig, att folk kunde ta ledigt för att vara med, att avslutningen hölls på morgonen istället för på kvällen, men vi konstaterade att i södra Spanien måste det ske sent på kvällen, både för att de vuxna ska kunna komma, och för att det är för varmt dagtid.

När barnen kom på led var den yngsta glad igen. Jag filmade med mobilen och hon vinkade och var den enda av alla elever som tittade åt mitt håll, eftersom de små söta ungarna från förskolan stod på andra sidan gångvägen och stal uppmärksamheten. När treorna hade passerat stängde jag av kameran eftersom jag tänkte att hon inte har kompisar bland ännu äldre elever, och det var inte förrän jag hade stängt ner mobilen och tänkte gå som jag såg mitt äldre barn och kom ihåg att jag är mamma till två flickor.

På väg mot scenen gick vi förbi en imponerande tårtbuffé som vi skulle kalasa på efteråt. Varje klass bidrog med fyra hembakta tårtor som ställts upp på långbord. Det imponerade också på sambon, men i övrigt tror jag att både han och barnen föredrar en hejdundrande avslutningsfest på kvällen i Spanien.

Min lillas klass sjöng Idas sommarvisa, min storas klass sjöng När vi gräver guld i USA. Det var tal och sånger och stipendieutdelning, ytterligare något nytt för lärarsambon, liksom det högtidliga avtackandet av niondeklassarna. Ett par små skurar bröt av mellan solglimtarna, jag fotade och grämde mig enormt över att inte ha tagit med kameran utan bara mobilkameran.

Sjuåringen är ledsen över att inte börja ettan med sina kompisar i höst. Hon har trivts.

Det finns saker som vi fortfarande inte förstår med den svenska förskoleklassen, som varför det inte läggs mer krut på att lära barnen läsa och skriva med penna. Metoden har varit att skriva lite på tangentbord varje vecka, då de ska berätta vad de haft för sig. I början är det ett sammelsurium av bokstäver men i slutet av läsåret känns ord och meningar igen. Det ska vara mer motiverande än att kämpa med penna, tydligen.

För lilla tjejen har det varit ett stort kliv bakåt, eftersom hon hade börjat läsa i Spanien, skriva (med penna) likaså. Sambon ska hålla sommarlovsskola för henne för att hon inte ska vara efter alltför mycket när hon börjar tvåan i sin nya spanska skola. Han förtvivlar när han hör att det inte finns skrivblock med de millimeteravstånd mellan ränderna som spanska barn har när de lär sig skriva.

Elvaåringen kommer också att ha sommarskola med sin pappa, för att försöka ta igen det viktigaste från den missade spanska sexan och kunna börja på instituto till hösten. Men det blir bara någon eller ett par timmar på morgonen. Hon behöver verkligen sitt sommarlov.

Medan den lilla omringas av kompisar varje dag och älskar att stanna på fritids och pyssla, har min stora dotter haft det oerhört kämpigt i den svenska skolan. Att det skulle bli tufft visste vi. Jag har visserligen talat svenska med barnen sedan de föddes, de förstår allt, men talar bara bassvenska när de behöver, och aldrig med mig. Läsa och skriva kunde ingen av dem när de började den svenska skolan i augusti förra året. Det var något som min stora tjej inte heller fick hjälp att lära sig, trots att hon hade rätt till undervisning i svenska som andraspråk. Hon fick istället en surfplatta för att lära sig läsa och skriva på egen hand med appen Duolingo.

Som nyanländ elev borde det ha gjorts en kartläggning av hennes kunskaper. Det gjordes inte, trots att det ska ske snarast, enligt skollagen. Jag har lärt mig så mycket av den svenska skollagen det här läsåret.

Flickan, som har flera diagnoser, fick inte den hjälp hon behövde. Hon slutade tala helt efter tre dagar när hon märkte att hennes svenska var otillräcklig och hon har varit tyst nästan hela läsåret.

Hon fick otillräckliga anpassningar som inte utvärderades eftersom skolan inte hade något underlag att gå efter.

Jag lärde mig att man måste kämpa för att barn i Sverige ska få det stöd de behöver i skolan. Jag hade läst det, men inte förstått det tidigare.

Hur kan det vara så? Jag är van från Spanien att det är skolan som är expert på ens barns behov i klassrummet. Att stödinsatser sätts in utan att man ber om det. Att behov utreds och följs upp. Att logoped och olika specialpedagoger sitter med barn för att stärka dem. Så vad var det här? En låtsasskola?

Ett barn med inlärningssvårigheter, som undviker det hon inte behärskar, och som inte kommer igång på egen hand kan väl inte ha arbetspass där barnen får välja själva vad de ska arbeta med? Då borde väl en vanlig spansk lärarledd lektion vara bättre? Prov med frågor på ett språk hon inte kan läsa, matteläxor hon inte har möjlighet att göra...

Det blev katastrof. Hon slocknade helt. All livsglädje var borta. Jag kontaktade vårdcentralen, Bup, En väg in, kommunen, skolan. Ingen hjälp fanns att få för ett barn som mår så dåligt som mitt barn gjorde.

Den återkommande frågan från alla instanser var: Går hon till skolan?

Det diskuteras varför det finns så många hemmasittare i Sverige, och varför antalet fortsätter att öka. Jag är övertygad om att det beror på att barn med särskilda behov inte får den hjälp de behöver. Sambon, som har arbetat som lärare i 20 år i olika spanska skolor, med barn i låg- mellan- och högstadiet, har aldrig hört om något fall där ett barn har slutat gå till skolan för att det mår så dåligt. I den spanska kommunala skolan får barn hjälp.

Skolan som flickan har gått på är bra på många sätt också. Det är en trivsam miljö, i regel bra stämning, det har varit simning på schemat liksom slöjd och friluftsaktiviteter, dottern har lärt sig virka, något hon tycker om. Hon har beskrivit klasskamraterna som vänliga mot henne.

I höst börjar hon alltså instituto i Spanien. Hon ser fram emot att flytta tillbaka till hemlandet igen. Men först väntar hennes livs längsta sommarlov: från början av juni till mitten av september, när den spanska skolan börjar.

Annika Elwing