Tillfälliga stunder av njutning behöver inte nödvändigtvis eliminera behovet av att gnälla. Foto: Carin Osvaldsson

Sommargnäll

04 jul 2026 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Mitt liv är väldigt privilegierat. På många plan lever jag precis så som jag önskar. Jag har det jag behöver och jag har väldigt stor frihet i mitt dagliga liv. Med denna brasklapp om att jag vet hur bra jag har det tänkte jag idag dock ägna detta utrymme åt att gnälla. På att jag i år behöver spendera sommaren på Costa del Sol.

Förlåt. Om du vaknade denna lördag och kände behov av en inspirerande text som skulle ge dig energi och kanske väcka en tanke om vad du ska ägna dagen åt om du som jag bor här permanent, eller kanske om att planera in en resa till vår vackra kust. I så fall är detta inte texten som kommer ge dig inspiration till just det. Kanske är det dock texten som får dig att se att det till synes lyxiga livet som expat även har sina baksidor. Om du liksom jag inte har råd att resa denna sommar kanske denna blogg får dig att inse att Sverige, trots allt, är rätt plats att vara på just nu. Om du är där – grattis!

Känner du tvärtom igen dig i mitt gnäll men hade behov av något mer positivt, så är mitt bästa råd att helt enkelt se gnället i vitögat. Acceptera situationen och låt anpassningen ta den tid den behöver. Det finns ett liv på andra sidan sommaren. Jag mår i alla fall bättre av att få lov att uttrycka mina negativa känslor för den spanska sommaren och just i år, bristen på möjligheter att fly härifrån. Det finns en renande känsla i det. Jag har en del personer i min närhet som tror att negativitet bäst möts med optimism. Att jag behöver ett annat perspektiv som de kan hjälpa mig med. Så är det inte. Jag har alla perspektiv inom mig. Men känslor måste kännas för att läggas åt sidan. Så låt oss gå ”all in” så att vi sedan kan gå vidare.

Den bittra sanningen är att den verkliga värmen inte ens har börjat där jag bor. Termometern har knappt stigit över 30 grader ännu. Men det spelar ingen roll. Luftfuktigheten gör att det känns orimligt varmt ändå. Och det gör så klart inte situationen bättre att det från och med nu bara kommer att bli värre. Många, många veckor väntar innan det blir bättre igen. Jag hatar den spanska sommaren. Jag hatar att svettas och att man känner sig gammal för att värmen suger ur en all energi, all lust att ta tag i saker. Att passiviteten tar över livet. Vad man än känner för att göra så är det för varmt.

Mitt lågvattenmärke var faktiskt förra veckan då jag var själv måndag till fredag. Min kille jobbar just nu i Almería i veckorna och vi ses bara på helgerna. Min son Iván var med sin pappa och jag tyckte otroligt synd om mig själv som var tvungen att stå ut i den olidliga värmen. Som om det bara var jag som var utsatt för den. Jag tog det personligt. I veckan har sonen varit hos mig och då blir allt genast lite mer färgglatt och meningsfullt. Värme eller ej. I ärlighetens namn så börjar jag också acklimatisera mig lite, fast jag inte vill erkänna det. Jag försöker acceptera svetten, att vi vänder på dygnet och att allt är orytmiskt och oorganiserat. För jag har faktiskt mer energi klockan ett på natten än klockan ett på dagen och har gjort flera energikrävande uppgifter mitt i natten.

Förutom på värmen stör jag mig såklart på sommartrafiken. Och detta trots att jag kan välja att jobba hemifrån en hel del. Men visningar och möten har jag haft och sonen har tennis. Interaktion med andra människor stör mig också. Dels för att värmen påverkar alla och ingen är särskilt smart. Det är frustrerande. Iván var exempelvis inskriven på en sommartennisskola på en klubb vi inte testat innan. Till första lektionen - som skulle vara i en timme - kom läraren 40 minuter för sent. Hans enda kommentar var att klubben inte hade informerat honom. Inte ett enda ord som ursäkt till barnen. Nivån var inte den rätta för Iván, det framgick tydligt på den kvart de fick spela. Så vi bad om pengarna tillbaka och var därmed tillbaka på ruta ett när det gällde en lagom sommaraktivitet.

Jag stör mig också på svenskar som raljerar över att de minsann hellre har 35 grader varmt än 18 och som när de är här, gärna står i gassande solsken och diskuterar ingående och detaljerat hur de ska gå vidare med sina husköpsplaner. Det är som att de inte märker hur förfärligt det är. Hettan berör dem inte. De är som från en annan planet. Eller de som svarar, när jag beklagar mig över att det inte blir någon resa i år, att ja, så är det ju, man kan inte alltid resa på sin semester. Fast jo, när man har sin ursprungsfamilj i annat land så vill man inte bli berövad på sin sommarutlandssemester. Det är inte samma sak som att åka på charter! Det är att hälsa på sin familj som vi träffar två gånger per år.

Efter att ha tillbringat månadsskiftet juli-augusti här i flera år, har dessutom min syster med hennes familj insett att det inte är bästa perioden att komma hit. Det känns som ett erkännande. Det var ju det jag sade. Det är dyrt, varmt, fullt med folk. Barnen får solsting och måste kureras med vätskeersättning titt som tätt. Utflykter är begränsade till olika stränder, aldrig kulturellt intressanta platser runt om i Andalusien. Jag fick alltså rätt till slut. Jag fick däremot inget besök av familjen. Så det är ett erkännande med en trist bieffekt.

Jag vill inte vara här på sommaren och jag är sur för att jag inte har en hel månad planerad någon annanstans. I tre år har vi tågluffat och det har varit de bästa somrarna i mitt liv. Jag är sur för att det ligger bakom mig. Jag är nostalgisk och det ligger ett rosa skimmer över allt som varit och ett orange svettigt skimmer över hela denna sommar 2026, utan svalka i sikte.

Men, när man tillåter sig att gå ”all in” i gnället, så leder det oftast till en känsla av revanschlust som i sin tur kan leda till ett jävlar anamma. Så jag fylls faktiskt dag för dag, mer och mer, med en känsla av att ”aldrig mer”. Av nya idéer och kraft att agera. Det bubblar i mig. Ilska kan faktiskt vara ganska konstruktivt. Det viktiga är att tillåta sig känna alla känslor, inte stanna vid att man måste vara tacksam och positiv. Inte i varje ögonblick, varje dag. Det viktiga är såklart att inte stanna i någon känsla alls utan att surfa på vågen och låta gnället leda en vidare.

Och känn för guds skull inte att ni måste peppa mig. Jag klarar av att hålla många tankar i huvudet samtidigt. Jag kan gå runt som ett åskmoln och vara arg på värmen och besviken på de för tillfället bristande semesterplanerna, och tacksam för en mängd olika saker samtidigt. Jag kan klaga och sucka och skratta åt mig själv och försöka göra det bästa av varje dag ändå. Så är det. Låt mig få gnälla. Det är en del av en process.