Fotbollsfeber

PLUS CARIN OSVALDSSON Fotboll kan verkligen vara så mycket mer än bara idrott och att springa efter en boll. På gott och ont. Så är det förstås med alla sporter och för de konsekvent idrottsintresserade är detta knappast någon nyhet. Men för oss som endast går in i sportvärlden vid enstaka tillfällen, är det alltid lite grand av en aha-upplevelse som jag njuter lite extra av just för att det inte är vardag.

PLUS CARIN OSVALDSSON Fotboll kan verkligen vara så mycket mer än bara idrott och att springa efter en boll. På gott och ont. Så är det förstås med alla sporter och för de konsekvent idrottsintresserade är detta knappast någon nyhet. Men för oss som endast går in i sportvärlden vid enstaka tillfällen, är det alltid lite grand av en aha-upplevelse som jag njuter lite extra av just för att det inte är vardag.

Jag var när jag bodde i Sverige faktiskt inte helt ointresserad av idrott. Svensk sportjournalistik ska ha en eloge för att den är - eller i alla fall var på den tiden - väldigt varierad precis så som nyhetsjournalistik ska vara. Även om man inte är så idrottsintresserad så blir det ändå kul att se sportnyheter när de alltid behandlar olika idrotter, på olika platser, utifrån olika typer av utövare med olika slags vinklar. Så kom jag till Spanien och här var det bara fotboll och motorsport som gällde. Ok, lite tennis, i vissa enstaka fall lite basket och lite handboll. Men inget mer och alltid utifrån ett helt och hållet elitistiskt perspektiv.

Jag tycker att ligafotboll är så tråkigt att jag dör tråkdöden. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att det är för att jag minns de första åren när jag faktiskt följde spanska TV-nyheter och sportsektionen alltid tjatade om fotboll. Det spelade ingen roll om det varit match eller ej, det var det enda som behandlades. Och så det faktum att jag inte hejar på något lag. Jag skulle såklart kunna heja på Málaga, men de har inte varit så konsekventa i La Primera División. Nu talar jag ju emot mig själv, jag borde ju heja på dem än mer om de spelar i en lägre division... Men jag är motsägelsefull och jag tycker tyvärr att ligafotboll är väldigt tråkigt. Förutom när Almería och Málaga spelade play off. Det var kul.

Av någon anledning tycker jag dock att EM och VM är roligt. Och när jag väl går in för det, kan jag tycka att det är roligt på många olika sätt. Det börjar ju med att man känner sig lite nationalistisk. Såklart hejar jag utan tvekan på Sverige och Spanien och det faktum att jag har två länder, underlättar och breddar engagemanget. Under ett antal mästerskap har jag verkligen gått ”all in” och hängt på barer på stan med vänner för att befinna mig mitt i stämningen. Då är det ju mycket mer än fotboll man upplever. Det är i själva verket ganska lite fotbollen det handlar om, för oftast varken ser eller hör man så bra. Men man förstår när det blir mål och upplevelsen blir upphöjd när man kan jubla tillsammans med andra.

Att mitt hemland Spanien stod för en av de mest dominanta perioderna i landslagsfotbollens historia genom att vinna EM 2008, VM 2010 och EM 2012, gjorde ju sitt till att skapa positiva känslor kring mästerskapsfotboll. Jag har en del fotbollsminnen även från Sverige, de är dock lite suddigare och inte riktigt lika känslosamma. Av förklarliga skäl.

Nu för tiden tittar jag mest hemma. Jag är lat och bor lite off. Fördelen med det är dock att när jag väl kommer in i att faktiskt titta, så blir själva fotbollen mer i fokus än allt det där andra runtomkring som ölen, umgänget och det gemensamma jublet. Och även om jag aldrig någonsin kommer att bli en hängiven fotbollssupporter så kan jag njuta av att verkligen följa en spännande fotbollsmatch. Min sons fotbollsintresse har också vuxit med åldern och med Spaniens framgångar under detta VM (obs att jag skriver denna text före matchen mot Belgien). Vi har hängivet följt både Spanien och Sverige. Men de kanske roligaste matcherna vi sett hittills var mellan Kap Verde och Argentina samt mellan Norge och Brasilien.

Jag är ingen expert - som ni redan förstått - men det känns som att det är uppstickarnas VM och vem brinner inte för en underdog?! Det är härligt och så mycket roligare med överraskningar än när samma lag alltid går vidare. Och så blir det ju politik av det hela också. Jag ska inte gå in på några detaljer, men alla vet ju och när saker och ting utvecklar sig i rätt riktning känner man också att engagemanget stiger. Somliga straffar Gud meddetsamma, som min mamma brukade säga när jag var liten när någon fick sitt rättmätiga straff på organisk väg så att säga. Orangea näsor mår bäst av att inte läggas i blöt.

Förutom själva fotbollen så finns det ett helt parallellt universum kring fotbollskorten. Jag har beklagat mig över att jag är fattig denna sommar - kanske hänger det ihop med att jag lagt alldeles för mycket pengar på att köpa fotbollskort till min son Iván. Men jag kan inte låta bli. Jag misstänker att alltihop har varit en mycket välplanerad och genomtänkt strategi men i år släpptes många flera fotbollskort inför VM än det brukar, nästan dubbelt så många. Intresset blev av någon anledning större än vanligt vilket gjorde att det under flera veckor var väldigt svårt att få tag på både kort och album.

Detta skapade såklart en ännu större hype kring alltihop. Nu finns de att få tag på utan problem, men alla har vi med oss känslan från de första veckorna när de var slut överallt och såldes slut direkt så fort det kom en leverans. Vi har beställt album från Tyskland och kort från Storbritannien. Det har reserverats och hämtats kort i Almería och det har körts många och långa rundor för att stanna till vid varenda möjligt försäljningsställe och checka status.

Sonen fick sitt album och har nu flera hundra kort, jag vågar inte räkna exakt hur många. Varje paket kostar 1,5 euro och innehåller sju kort. Det finns totalt 980 kort i årets utgåva. Båda jag och pappan har bidragit och flera andra personer har engagerats i jakten. Jag har själv aldrig samlat på fotbollskort men det märks att många spanska föräldrar går igång på detta av nostalgiska skäl. Det blir något man kan dela mellan generationerna. Själv älskar jag det analoga i det. Allt som får Iván bort från skärmen känns värt att investera i.

Och så det finaste av allt, det finns träffar för att byta fotbollskort. Iván och hans pappa hade upptäckt att det var en träff på söndagar klockan 10.30 på Avenida Las Palmeras i Benalmádena. När det var min vecka ville jag ju inte vara sämre så vi hängde där någon timme förra söndagen. Tyvärr var det väldigt varmt annars hade vi stannat längre. Det var mest barn men de flesta var assisterade av sina föräldrar och det var faktiskt en del vuxna där också, utan barn. Tekniken varierade - det gäller ju att ha full koll på vad man har och vad man saknar av de 980 korten - men interaktionen, socialiserandet, den fullständigt analoga aktiviteten, det var så fint på något vis.

Sedan åkte vi hem och Iván fortsatte att hjälpa grannkillen med att organisera alla hans kort i det nya album han precis fått. Sedan fick de ett infall att spela fotboll - vilket de gör ganska ofta men denna gång hade Iván badskor på sig. Det slutade med ett olyckligt fall och en stukad fot i bandage. Fotboll i ett nötskal!

Carin Osvaldsson