Skönt att vara på jobbet igen

PLUS ANNIKA ELWING Är semester överskattat, eller finns det personer som inte är så bra på att vara lediga? Förväntningarna var skyhöga, men det som skulle bli mitt livs semester var istället sömnbrist i leksakstält, motsträvig familj, alla bilder från Sverigeåret förlorade samt en fyra veckor lång, konstant stress över att de dyrbara, lediga dagarna snart skulle vara slut.

PLUS ANNIKA ELWING Är semester överskattat, eller finns det personer som inte är så bra på att vara lediga? Förväntningarna var skyhöga, men det som skulle bli mitt livs semester var istället sömnbrist i leksakstält, motsträvig familj, alla bilder från Sverigeåret förlorade samt en fyra veckor lång, konstant stress över att de dyrbara, lediga dagarna snart skulle vara slut.

När sista lediga dagen kom var jag så arg och besviken över min misslyckade semester att jag drog hemifrån. Jag lämnade barn och sambo, tog bilen och parkerade vid en idrottsplats i närheten. Jag kokade av ilska och försökte komma på vad jag skulle göra härnäst.

Åka till Göteborg, min ursprungliga plan, gick inte för jag hade redan missat de tre tåg som hade varit möjliga på grund av något som behövde göras färdigt. 

Gå på bio? Se något som jag själv gillade och inte bara följa med på barnfilm som jag gjort de senaste tolv åren? Nej. Bara skräpfilmer visades. Typiskt, när jag äntligen kunde se en film!

Åka tåg någonstans då? Vart som helst! Jag älskar tåg, då skulle jag i alla fall göra något trevligt min sista semesterdag. Dessutom ville jag utnyttja mitt dyra sommarkort på lokaltrafiken som jag knappt använt.

Närmsta tågstation finns i Falköping. Jag kollade på nätet, det skulle gå tåg till Arboga, Alingsås och Nässjö. Nässjö… En och en halv timme. Och tåg tillbaka 20 minuter efter ankomst. Jag skulle sitta på tåg i nästan tre timmar, det vore inte så dumt. Fast jag skulle behöva köpa tilläggsbiljett, för destinationen ligger i fel län. Och köpa mat, jag hade varken ätit frukost eller lunch i min ilska och brådska att hinna med tåget till Göteborg, som jag missade. Nej vänta, insulinet i insulinpumpen var nästan slut! Det vore vanskligt att åka så långt hemifrån med så lite insulin! 

Det blev inget Nässjö. Jag hamnade istället på parkeringen på platåberget Åsle tå. Säkert vacker utsikt därifrån, men det vet jag ingenting om. Regnet vräkte ner och jag stannade i bilen på parkeringen. Med bilen full av choklad, socker och kolhydrater att tröstäta. Nej, skojar bara. Det blev salladsblad.  Insulinet var ju nästan slut så det enda jag kunde köpa med mig från mataffären var en äcklig sallad som inte krävde insulin.

När jag sökte “misslyckad semester” på nätet kom det upp ett sammandrag om att en sådan känsla kan infinna sig om man haft för högt ställda förväntningar på sin ledighet... Tja. Det var ju inte osannolikt.

44 år gammal hade jag sett så enormt mycket fram emot min första betalda semester i livet – en möjlighet som kanske aldrig kommer igen eftersom vi nu flyttar tillbaka till Spanien och återgår till vårt gamla liv – att förväntningarna var enorma. Mina fyra veckor skulle bli fantastiska! Jag skulle läsa böcker, lära mig teckna, paddla kajak, åka på loppisar och marknader, bada i sjön, höra någon konsert på någon stadsfest kanske, promenera i Göteborg, fiska krabbor på Västkusten, åka till Norge, åh, det var vi längtat efter så många år!

Jag begrep själv att allt kanske inte skulle hinnas med. Prio ett var ändå en tågluff, denna sista månad innan vi behöver betala interrailbiljetten för äldsta dottern som snart skulle fylla tolv. Jag hade till och med bett om tidig semester för att det skulle vara möjligt att genomföra.
Som jag redan berättat räckte inte ekonomin. Istället för tågluff till Kroatien blev det campingsemester med ett billigt tält från Biltema samt två luftmadrasser som var för stora för tältet. Vi låg med huvudena på ena luftmadrassen och fyllde den andra till hälften så att den gick att vika. Den skulle vara benstöd, men luften gick ur under natten, och innan det hann hända hade den uppvikta kanten som tryckt mot tältduken redan pajat dragkedjan till tältöppningen.

Täcket som jag tagit med i avsaknad av sovsäckar var för litet för att värma oss alla fyra, och den som frös mest var campare nummer fem: hunden, som skakade av köld, eller av rädsla för luftmadrassen. Kondensen var så illa att det regnade i våra ansikten från tälttaket på morgnarna och la sig i pölar runt luftmadrassen och blötte ner våra kläder som låg där. Sa jag att leksakstältet saknade yttertält?

En härlig vecka på Öland var tanken, men dag tre hade jag fått nog.
– Det här är verkligen inte din typ av semester, sa sambon till mig.

Nej, det var det inte. Jag tittade på säsongsgästerna på campingen och rös av olust. De hade gjort det mysigt med blomlådor och verandor, dekorationsbelysning och skyltar, och trivdes säkerligen med tillvaron. För mig skulle det dock vara en mardröm att stanna kvar en hel sommar, trots att man sover bättre i en husvagnssäng än i ett minitält.

Jag gillar att resa, åka runt och upptäcka saker, uppleva. Det gör inte mina barn. Framför allt inte barnet med NPF-diagnoser. Hon hatade varje minut på Öland. Det barnet åker man inte runt med på utflykter, varken på Öland eller någon annanstans. Jag måste lära mig det.

Enda anledningen till att vi blev kvar några dagar till var att den yngsta hade fått en kompis. När vi ändå åkte till slut var hon så ledsen att jag, återigen, kände mig som en usel mamma som gång på gång drar upp henne från hennes sammanhang och hindrar henne att rota sig.

Tältandet blev inte bra. När vi lämnade Öland borde det ha varit för att stanna hemma återstoden av semestern. Istället tänkte jag att vi kanske kunde rädda den trista upplevelsen med att åka till Västkusten. Alla gillar väl Bohusläns spännande kustremsor?

Men krabborna på vårt bästa krabbställe hade dött av bensinläckage, skaldjursbutiken som var det enda som dottern med diagnoser såg fram emot hann stänga, båten till naturum och snorkelled på Sydkoster var överfull, och den enda campingen som inte var fullbokad var en lurendrejericamping, på vilken luftmadrassen som skulle stödja benen slutgiltigt kastades ut när den pressat sönder hela tältöppningen och tvestjärtar började krypa in.

Semestern kantades av misslyckade försök att göra saker med en ovillig familj, sorg över att alla Sverigebilder försvunnit efter att jag lagt mobiltelefonen på biltaket och kört iväg, och en konstant stress över att semestern snart skulle vara över.

När ledigheten väl tog slut kändes det bra att vara tillbaka på jobbet. Jag kanske inte är bra på att ha semester. Eller så behöver jag öva.

Något bra förde semestern ändå med sig: jag fick till slut ro i huvudet till att läsa en bok. Det skedde den allra sista dagen uppe på Åsle tå, där jag parkerat bilen och tänkte spendera eftermiddagen i min arga ensamhet. Det regnade, jag frös, surfen i mobilen slut, jag hade bara en oaptitlig sallad till tröst och nästan inget insulin kvar. Men jag hade en bok. Och här skedde undret. Jag började läsa, och fortsatte i flera timmar, tills insulinet tog slut och jag var tvungen att återvända hem. Då hade besvikelsen över semestern lagt sig, och jag kunde läsa en liten stund igen innan jag somnade. En riktigt dålig bok faktiskt, så dålig att jag irriterar mig över det på varje sida, och lägger boken med framsidan nedåt för att ingen ska se vilken dålig bok jag läser. Men den är lite underhållande ändå, och det viktigaste är att jag har fått ro att läsa igen.

Det är bara veckor kvar innan den långa bilresan tillbaka till Spanien, då kommer jag att behöva läsa.

Annika Elwing