När jag känner mig som en utlänning

PLUS CARIN OSVALDSSON Efter snart 23 år i Spanien känner jag mig ganska spansk och hyfsat integrerad. Jag kommer dock alltid att vara svensk i grunden och inflyttad hit i vuxen ålder och det finns sammanhang och situationer där jag känner mig lite extra mycket som en utlänning.

PLUS CARIN OSVALDSSON Efter snart 23 år i Spanien känner jag mig ganska spansk och hyfsat integrerad. Jag kommer dock alltid att vara svensk i grunden och inflyttad hit i vuxen ålder och det finns sammanhang och situationer där jag känner mig lite extra mycket som en utlänning.

Jag misstänker att jag, om man jämför med många andra svenskar i Spanien, är välintegrerad. Dels för att jag har bott här så länge, dels för att jag talar språket och även för att jag under perioder levt ett väldigt spanskt liv. Först under mina år i Málaga i en tid när det knappt fanns turister där och inte minst under åren jag bodde med min sons pappa och tillhörde en spansk familj. Men kanske just på grund av allt detta har jag också höga krav på vad som krävs för att betraktas som integrerad. Sedan är det väl inte heller realistiskt eller ens nödvändigt att bli 100 procent integrerad. Särskilt inte när man bor på Costa del Sol där nästan alla, till och med spanjorerna, ofta kommer utifrån eller i alla fall är vana vid och tar för givet alla influenser utifrån. De går ända tillbaka till fenicierna och är en del av Málagabornas själ.

För min del har känslan av att vara helt integrerad gått lite upp och ned med åren. Även hur pass viktigt det har varit för mig. Medan jag de första åren aktivt kämpade för det och till och med tog visst avstånd från allt som inte var typiskt spanskt (exempelvis svenskkolonin), känner jag inte alls så nu. Jag känner mig trygg med min identitet som svensk, bosatt i Spanien sedan många år. Man behöver inte vara det ena eller det andra. Man kan vara både och. Men det finns situationer där jag blir lite extra påmind om att jag inte är spansk.

När min son rättar mitt språk
Min son Iván fyller 13 år i november och talar så gott som flytande svenska, engelska och spanska, som naturligt nog är hans starkaste språk. Han har såklart för länge sedan gått om mig och då och då rättar han mig. Det känns bra, jag tycker om när folk rättar mig då jag själv är fullt medveten om att min spanska inte är perfekt och det får mig att känna mig trygg att folk känner sig fria att flika in justeringar. Men det är en tydlig påminnelse om att min son är spansk och att jag är en invandrare.

När min son börjar prata spansk politik
Jag tycker att spansk politik är ganska deprimerande och även svår att hänga med i. Jag vet var jag står rent ideologiskt men är inte tillräckligt insatt för att kunna argumentera emot någon som hänvisar till konkreta situationer. Inte ens om jag försöker läsa på fastnar det. Tack och lov finns ChatGPT och man kan ställa frågor som ”Hur många politiker från PSOE och PP har dömts till fängelse för korruption under de senaste 20 åren? Jag vill se en jämförelse mellan de två partierna.” När sonen får input från sin spanske pappa som jag intuitivt skulle vilja kontrastera, känner jag mig handikappad.

När spanjorerna berömmer min spanska
Spanjorerna på Costa del Sol är ju väldigt vana vid bofasta utlänningar som inte talar deras språk och därför får jag ofta beröm för min spanska. Det hänger också ihop med deras personlighet, att de är så positiva och bekräftande generellt sett. Det räcker att jag säger tre meningar; att jag är svensk men kom hit för att plugga spanska och bor här sedan 23 år snart, för att de ska utbrista att min spanska är fantastisk. Varpå jag per automatik börjar bubbla osammanhängande och genast snubblar på både ord och grammatik.

Avsaknaden av familj
Spanjorerna är väldigt familjekära och till och med i familjer där man egentligen inte står varandra så känslomässigt nära, har de ändå en naturlig och konsekvent roll i varandras liv. Det kan säkert vara krävande och kvävande att det nästan är omöjligt att ta avstånd från eller ifrågasätta vissa rutiner, att det bara tas för givet som huggna i sten, men ibland blir jag avundsjuk på det och min egen brist på familj i närheten blir extra påtaglig. Både för att jag är en ”expat” men också för att jag kommer ifrån en annan mentalitet. Ibland, bara ibland, kan jag önska att jag var mer som dem, mindre dömande och mer ”live and let live” men utan avståndstagande.

Högtider och traditioner
Detta är delvis kopplat till ovanstående men också till känslan av att hur mycket man än tar sig an nya traditioner vid exempelvis jul, nyår, påsk, San Juan och lokala byferior, så har jag inte fötts in i dem. Det saknas en historia, en bakgrund, en nostalgi inom mig som ibland kan göra mig lite ledsen. Som att något saknas som inte riktigt går att sätta fingret på. Givetvis gör det mig ännu rikare då jag har en annan bakgrund som nu byggs på och berikar livet, men högtider och traditioner har en dimension som är de ackumulerade minnena från barndomen som gör att min känsloupplevelse ibland blir svalare eller plattare på något vis. Tvådimensionell istället för tredimensionell.

Hem och inredning
Trots att jag inte är så förtjust i typisk spansk inredning kan jag på något vis känna mig avundsjuk på den. Det är något enkelt, osentimentalt och grundläggande med den som jag har svårt att ens sätta ord på. Soffor som är fula men bekväma. Matbord och stolar anpassade för att många ska kunna äta tillsammans. Takbelysning. Inga mattor. Inga krukväxter. Okrystat. Opretentiöst. Ingen som försöker imponera på någon annan. Jag har så mycket dammsamlande ting; böcker, mattor, halvdöda växter, smålampor, halvt nedbrunna stearinljus, prylar. En dröm om att nå fram till en medveten (men till synes omedveten) design där allt bara är helt rätt. Jag känner mig också mycket ospansk när jag säger att jag inte bryr mig om huruvida väggarna har så kallad gotelé eller inte. Jag kan tycka att det är charmigt och det finns inte en enda nu levande spanjor som håller med mig om knottriga ytor.

Tankar och samtal om ekonomi
Det är så enormt många saker jag väljer att göra med mina pengar innan jag prioriterar sparande. Som svensk tar man liksom för givet att allting löser sig, det är så min generation i Sverige är uppväxt. Även om man inte har ett eget konkret skyddsnät är det den känslan vi har uppfostrats med och som skiner igenom i stort och smått i livet. Spanjorer i alla åldrar prioriterar alltid sparande först. Först sparar man, om det sedan blir något över lägger man pengar på sådant som boende och resor. Jag lever precis tvärtom och känner mig alltid ospansk när jag gång på gång möter människor som tjänar betydligt mindre än jag gör men ändå har en betydligt stabilare ekonomi än jag har.

Utbildning och titlar
Alla spanjorer (absolut överdrivet) har minst en universitetsutbildning och minst en yrkestitel. Många fortsätter dessutom att vidareutbilda sig hela livet och kan lägga enormt mycket tid och energi på att läsa olika så kallade ”masters”. Jag känner mig alltid så ospansk när jag förklarar vad jag studerat och jobbat med i livet. En salig blandning av universitetskurser, folkhögskola, språkskolor och arbetslivserfarenhet inom olika områden. Jag har ingen titel och hade aldrig egentligen någon utstakad plan, det bara gav sig efterhand och ödet fick styra. En lyx en vanlig spanjor aldrig skulle kunna unna sig.

Barnuppfostran och kommunikation
Uppfostran är något väldigt individuellt, men en genomgående skillnad mellan mig och de spanjorer jag känner är att jag alltid har pratat med min son öppet om det mesta på ett sätt som får mig att känna mig annorlunda och lite konstig. Här är barnen barn betydligt längre än i Sverige, man pratar känslor i lägre grad och låter inte heller barnen vara lika aktiva i olika beslutsprocesser som berör familjen. På gott och ont. Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra. För mig är det inte en medveten strategi, det är bara så jag är. Jag kan inte filtrera information vilket gör att min son är betydligt mer mogen rent kommunikationsmässigt än sina jämnåriga spanjorer, något som dock säkert har gett honom ett och annat trauma på vägen.

När min son frågar om det finns bröd ”para mojar”
Min son är spanjor, jag är svensk. Jag äter bröd till frukost, han tycker att bröd är ett naturligt komplement till allt och det mesta, bland annat för att skrapa upp sås och annat kladdigt på tallriken. Jag har aldrig färskt bröd hemma om det inte köpts till något särskilt tillfälle. I ett spanskt hem finns det dock alltid färskt bröd (barra de pan). Är det inte dagsfärskt finns gårdagens bröd som går att rosta. Jag känner mig så ointegrerad när han, eller någon annan spanjor, frågar efter bröd och jag blir tagen på sängen. Jag tänker inte ens tanken att jag borde ha det hemma. Det kommer inte naturligt.

Detsamma gäller för övrigt för ”pipas” som både Iván och numera även min pojkvän kan fråga efter. För dem är det något som naturligt finns i ett skafferi. För mig är det som att någon skulle fråga efter och ta för givet att jag har inlagda ananasringar stående i skåpet. Det har jag inte. Just nu finns det dock pipas i skafferiet. Jag har tydligen potential.

Trots att jag ganska uppenbart inte är spansk och att det ibland är tydligare än annars, har jag aldrig känt mig dömd för det. Spanjorer har en naturlig fallenhet för att visa nyfikenhet istället för misstänksamhet inför olikheter. Ett drag åtminstone hos Málagaborna så gott som något att försöka eftersträva i den livslånga kampen för att bli så integrerad som möjligt.

Carin Osvaldsson