En flyttfågel flyger österut

KERSTI LINDSTRÖM Nu har man flyttat med sitt pick och pack, prylar och persedlar i stora lass. Adjö, San Pedro, och tack för fem goda år! Den dumma trafiken var det som i första hand fick mig att dra upp bopålarna.

Hur kul är det att alltid sitta i evighetslånga bilköer? Eller att varje dag hotas att bli överkörd och ihjälmosad med bil och allt i den ”förtjusande” svängen vid Ronda-vägens början, där jag skulle runt i en katastrofalt kaotisk karusell.

NU ska det byggas en tunnel under San Pedro, säger dom som vet saker och ting, men det har dom sagt i 15 år! Skulle jag vänta i 15 år till så skulle det växa mossa på både mig och bilen. Och med en massa mossa som mössa kan man inte koppla så bra. Bäst att koppla av!

Detta görs i Calahonda, där jag nu byggt bo högt uppe på berget. Här är lugnt och skönt, och den ringlande vägen slutar snällt vid mitt hus. På balkongen känns det som om jag äger hela världen, för jag ser massor av Medelhav, Gibraltar till höger, Atlasbergen framöver i diset, och den blinkande Faro till vänster. Tillkommer en mängd vita hus och en dalgång fylld med grönskande träd.

Luften doftar ozon och jasmin, och jag är alldeles lycklig! Varje morgon har jag en högtidsstund på balkongen när solen rullar upp ur havet som en stor blodapelsin.
Nu riktigt hör jag hur mången muttrar ”...men tänk så långt hon har till affärer, restauranger och andra trevligheter...” Vet ni, det struntar jag blankt i, så länge jag har min lilla bil utanför dörren. Att köra någon kilometer i den här, visserligen slingriga, men lugna miljön, är bara ett nöje.

Så länge bilälsklingen orkar gå förstås! Härom dagen small det ordentligt. Ena bakdäcket gick bokstavligen på en nit och sjönk ihop. Det hände mitt i trafiken i höjd med köpcentret La Cañada. Någon hade tappat en massa skrot på vägen, stora vassa plåtbitar låg lite överallt. Att hinna stanna var det inte tal om – så PANG! Det gick rätt bra i alla fall, fast bilen lät ”bompeti-bompeti-bom”. Fick hjälp av en "grua" vid närmaste mack.
Nu väntar alltså inköp av däck, fast man redan håller på att gå i däck av alla flyttkostnader. Det är inte klokt hör ni, vad det är dyrt att byta bostad i Spanien! Jag menar med alla skatter och lagfarter och jurister och dokument och doningar. Tur att det här nya boet passar mig så bra så man kan förbereda sig på att reda sitt rede här för långliga tider.

Men att få ett nytt residenciakort verkar närmast som en utopi, så vi får se hur det går! När jag försedd med en stor hög viktiga dokument, fotostatkopior och fotografier kom till polisstationen i Fuengirola, där man av någon dunkel anledning skriver ut residencia även åt Mijas-bor, befanns lokalen fylld av människor som stod, satt på stolar eller på golvet. Ingen verksamhet verkade pågå. Det gjorde det inte heller – för maskinen med nummerlappar hade gått sönder!!! Alla verkade tålmodigt vänta på någon som skulle komma och laga den, fast det kanske inte skulle ske den dagen.

Jag åkte hem, och infann mig utanför polisstationen tidigt nästa morgon. Betraktade förvånat den halvkilometerlånga kön på gatan – och åkte hem igen. Nästa dag: på plats klockan halv åtta på morgonen. Kön bara l00 meter lång. En man delade ut nummerlappar manuellt. Jag fick nummer 76!

Tja, det blev en lång dags färd mot natt, eller åtminstone mot middag. Jag hade dock den trevliga Sydkusten med mig, och den blev ordentligt genomläst. Mitt residenciakort kommer om tre månader – kanske!

Kersti Lindström