Det började med ett falskt skrik en morgon vid frukost. Både jag och Nina undrade vad det var. Vi gick ut på gräsmattan och såg varifrån ljudet kommit. På ladan som en gång tillhört vårt hus satt en stor brunaktig fågel och ropade. Min käre företrädare, Bosse, skulle naturligtvis genast kunnat säga vilken sorts fågel det var och kanske till med förstått vad det var han sade, men jag förstår mig inte så mycket på fåglar, men jag blev fascinerad.

Nästa morgon var de två stycken som satt där lite raggiga och vingliga som tonåringar. Så pågick det hela veckan. Mellan 7 och halv 8 på morgonen var de där och det var som om vi fått en trevlig liten gemenskap, jag och fåglarna. De senaste veckorna har de inte varit där på morgonen men jag har sett dem sväva över ängarna och då och då hört ett litet skrik och känt en samhörighet. Ja, jag har känt mig lite som den helige Franciskus, fast ändå inte.

Franciskus föddes 1181 i Assisi och när han slöt sina ögon den 3 oktober 1226 hade ha satt outplånliga spår i kyrkans liv. Det är framförallt hans fattigdomsideal och hans kärlek till hela Guds skapelse som präglat vår syn på hans livsverk. Det berättas att han en gång på en vandring gick bort från vägen till en träddunge. Där skall han ha börjat predika för fåglarna som satt i träden. På Franciskus tecken lyfte sedan alla fåglarna i fyra grupper vilka flög åt var sitt väderstreck och så bildades ett kors på himlen.

Själv behövde jag inte ge något tecken till mina vråkar för att de skulle ge sig av. Blotta åsynen av mig fick dem att lyfta. Inte hann jag heller säga något till dem, men ändå blev något sagt till mig. Det var samma sak som Franciskus försökte att säga till sin samtid och genom den till alla tider där efter. Hela skapelsen är Guds och som skapade har vi vårt gemensamma ursprung i honom. Inget är överordnat eller underordnat. Alla har sin roll att spela i den helhet som är vår värld.

Ibland blir det skapelsegivna sambandet överväldigande. Allt blir så tydligt och tanken på vår rovdrift på skapelsen känns skrämmande. Men trots alla husbyggen längs kusten och trots alla motorvägar och köpcentrum, så susar svalorna genom luften och människor ler mot varandra. Det är själva livet som ger oss gemenskapen och känslan av samhörighet.

Därför vill jag sluta med Franciskus ord som också finns i psalmbokens 23:e psalm. "Må dag och natt, må liv och död/ nu lova Gud i samma kör. Halleluja, halleluja. En enda sång i allt som finns/ min Gud, min Gud och alla ting. Tack för alla dina under!"