Ingen räddar jorden åt oss

MATS BJÖRKMAN I detta nummer tar Sydkusten upp miljöfrågan och den högaktuella debatten om klimatförändringarna. Frågan kan vridas närmast i det oändliga, även om ingen egentligen ifrågasätter att vi människor ställt till det rejält, främst sedan industrialiseringens dagar i början av 1800-talet. Åsikterna går däremot isär beträffande i vilken grad och på vilket sätt klimatet påverkas, samt hur detta ska förebyggas.

Det som är anmärkningsvärt när det gäller miljötänkandet är de enorma klyftor som råder mellan olika länder och kontinenter. Det är ingen hemlighet att svenskarna sedan länge är ett av världens mest miljömedvetna folk och om vi ska jämföra med spanjorerna ligger vi svenskar minst 30 år före.

Spaniens utveckling har gått med stormsteg sedan demokratiseringen och i vissa hänseenden även om Sverige. På miljösidan går det dock anmärkningsvärt långsamt och det kan vara intressant att analysera varför.

En väsentlig orsak är utan tvekan spanjorernas brist på kollektivt tänkande. Hur älskvärd han eller hon än kan vara är spanjoren i regel en utpräglad individualist som har mycket svårt att göra eftergifter, om inte alla andra också gör det - och helst först! Mer än en gång har jag hört uttryck som “jag tänker minsann inte göra det, så länge grannen inte gör det...”. Detta ständiga sneglande på grannar och motparter är en klart hämmande faktor. Med spanjorens argument kan man lika väl låta bli att sopsortera, åka kommunalt och spara ström, så länge portugiserna, fransmännen och även kineserna för den delen, fördärvar atmosfären.

På detta tillkommer en hos många spanjorer alarmerande okänslighet för sin miljö. Det handlar inte bara om dem som samvetslöst dumpar sopor och skräp på öppna platser eller i naturen, utan lika mycket den akustiska miljöförstöringen i form av skräniga mopeder, tutande signalhorn, skrikande tv-apparater och som en konsekvens av detta, ett öronbedövande röstläge.

Är situationen då hopplös? Naturligtvis inte. Faktum är att spanjorerna vid flera tillfällen på senare tid överraskat positivt med att snabbt och målmedvetet ändra på ovanor. Se till exempel hur snabbt cigarettröken försvunnit från de flesta allmänna plaster eller hur många som lättat på gaspedalen och bidragit till färre trafikolyckor. I båda de nämnda fallen har detta visserligen föregåtts av lagstiftningar och förmodligen är det samma sak som krävs på miljösidan.

När det egna samvetet inte är tillräckligt för att få till stånd förbättringar krävs lagar som ändrar allmänhetens beteende. Men det behöver inte vara enbart avskräckande initiativ, i form av böter och fängelsestraff. Varför inte uppmuntra individuellt agerande?

Ett konkret exempel är att det fortfarande inte införts ett pantsystem i Spanien på burkar och flaskor. För en svensk känns det ytterst egendomligt att slänga burkar, plastflaskor och tetra-förpackningar i samma gula behållare och jag undrar fortfarande hur sopsorteringen går till när avfallet tas om hand. Utan tvekan skulle en mycket större andel förpackningar återanvändas om dessa försågs med ett faktiskt värde och tänk hur många hemlösa och utslagna som skulle få en viktig inkomstkälla genom att hålla gatorna rena från burkar och flaskor.

I slutänden krävs dock först kunskap och sedan ett riktigt samvete. Sluta snegla på vad grannen INTE gör och koncentrera dig på vad du själv GÖR. Då kanske vi slipper skämmas för hur vi lämnar över planeten till våra barn.

Mats Björkman Sydkusten