Jag är på mitt första besök i Portugal och sitter på tionde våningen och ser ut över det upprörda havet. Men jag ser också något annat. Trotsande naturens urkrafter seglar måsarna behärskat på vindarna. Till synes oberörda av ovädret tar de sig fram dit de vill.

Jag läste någonstans att det i Fuengirola hade varit dubbelt så många glödlampor uppsatta i årets julutsmyckning om man jämför med förra julen. Dubbelt så många Visst är det imponerande att mötas av detta överdåd av belysning. Jag och Nina funderade en kväll över var de gör av alltihopa mellan jularna? Hur lyckas man hålla rätt på alla trådar? Jag tycker att det är klurigt att lägga ner vår julgransbelysning med 24 ljus.

Att ställa till fest och att pynta är en viktig del av julen. När vi lägger ner möda är det ett tecken på att julen faktiskt betyder mycket för oss. Men det kan naturligtvis bli för mycket också. Alla ljusen omkring oss kan göra våra ögon blinda för det verkligt stora ljuset.

Vi kan tjusas, imponeras och fascineras av överdådet men aldrig röras på djupet. Lyckas vi se förbi allt detta möts vi av det ljus som strålar ur krubban. I barnets ögon finns ett ljus som kan stilla vågornas brus. Där finns en kraft som kan befria oss från rädslans strupgrepp. Där föds ett hopp som kan få mig att segla på vindarna som måsarna längs Portugals kust. Hela tiden medvetna om krafterna som verkar i vinden och havet. Men aldrig uppgivna utan koncentrerade på målet.

Fast det är klart, om du inte ger dig i kast med vindarna. Om du struntar i att våga steget fram till krubbans kant. Då får du heller inte möta blicken från Kristus och vila i dess ljus.