I olika facebookgrupper pågår från och till diskussioner gällande sjukvård, polisinsatser, hantverkare och om spanska frisörer kan konsten att klippa våra ömtåliga nordiska hårstrån. Är det så att vi gärna, hur mycket vi än kämpar mot det, gärna sätter oss själva som den norm som övriga universum bör utgå ifrån? Eller är det snarare så att många av oss bara försöker att hitta rätt bland de olika kulturella kartorna som vi rör oss i? Då många av oss lever i ganska svenska sammanhang kan det ibland kännas overkligt utmanande att testa på värdlandets olika institutioner. Jag menar, vi kan ju gå till svensk läkare om vi vill, eller välja bank med svensk personal, vi kan använda oss av svenska byggfirmor och vi kan sätta våra barn i svensk skola.

När jag för snart ett år sedan sålunda ansökte om skolplats till dottern i det spanska systemet kände jag mig lite extra modig. Hon ville det själv och varför inte, spanska barn kan ju uppenbarligen läsa och skriva de också. Efter att ha fyllt i ansökningshandlingarna, svettats över alla papper som skulle samlas ihop och funderat på vilka skolor vi skulle välja att söka till åkte jag iväg till vårt första val och registrerade ansökan. Den vänliga damen på skolexpeditionen log snällt och förklarade att det inte fanns en chans i världen att lilla L skulle gå på den skolan då platsbristen var total. Som en naiv optimist tänkte jag att det är väl ändå närhetsprincipen som gäller... för så är det väl i Sverige?

När beskedet om skolplats dök upp visade det sig att dottern hamnade i den skola som var absolut längst från vårt hem, den enda skolan med platser kvar. Då kom nästa utmaning och massor av tankar. Varför finns det platser på just den skolan, varför vill ingen gå där? När jag började höra runt lite bland svenskar fick skolan mycket ris i omdömet. Få av de som uttalade sig om skolans ”fruktansvärda rykte” hade dock själva haft barn där, faktiskt ingen. Sen var det ju det sedvanliga, spanska skolan är hemsk, strikt och 100 år efter Sverige i utveckling. Ja, uppenbarligen var vi på väg att utsätta vårt barn för en hemsk skolupplevelse om vi satte henne i spansk skola.

Några veckor innan terminsstart träffade jag på en svensk man som hade haft två barn i samma skola. Världens bästa ställe sa han, bra språkundervisning på grund av alla nationaliteter och engagerade lärare. Ok, vi greppade det där halmstrået och pustade ut något. För hur som haver, det är både tröttsamt och skrämmande att behöva försvara sina val inför människor som vill ens bästa. Tänk om de har rätt?

Så packade vi den stora ryggsäcken, valde kläder som påminde om en skoluniform (högsta önskan var tydligen en skoluniform då vännerna i andra skolor hade dessa) och nervösa gick vi iväg till den där första dagen. Tiden som följde fylldes av enormt många frågetecken och överbeskyddande frågor till lilltjejen. Har du det bra, är de snälla? Jag strövade fram och tillbaka mellan jobb och skolexpedition (rätt ofta med gråten i halsen över att min spanska kändes så otillräcklig) för att hämta listor på böcker, anmäla till aktiviteter och matsal (hade tydligen missat den informationen tidigare), försöka få ett möte med fröken, köpa skolmaterial och rätt plastbox… Då och då kom tanken, varför satte vi henne här, varför gjorde vi det inte enkelt för oss, visst hade allt varit lättare i Sverige, ordningen rike, listornas paradis, där läraren frågat oss om tid för utvecklingssamtal och inte tvärt om, där skolans innegård inte liknar en filmatisering av ett sydamerikanskt fängelse och där järndörrarna inte stängs framför näsan på föräldrarna. Men dottern ville för allt i världen inte byta skola.

En dag träffade jag på en klasskamrats mamma. Hon berättade glatt att hennes man, flickans styvfar, var svensk och kände till mig. Jag blev så fantastiskt glad, som om just denna svenska koppling var ett mirakel, som att tryggheten låg i det svenska. Så började jag kunna se det extra bra med just denna institution. Skolan ordnar med bio och biblioteksbesök, åker till museum i Málaga, kör yoga på gympalektionen, sjunger kampsånger på fredsdagen och har stora manifestationer för att uppmärksamma våld i nära relationer.

Det är inte alltid enkelt. Hela skolgrejen är ännu inte särskilt självklar. Jag förstod inte att hämta ut betygen till jul till exempel. Betyg! Herregud, småbarn har väl inga betyg i Sverige! Så vi jobbar vidare med att försöka hitta rätt bland de kulturella kartorna och vägvisarna. Vi försvarar det svenska i Spanien och det spanska när vi är i Sverige. Jag klipper gärna håret hos en härlig svensktalande frisör likaväl som jag diskuterar fogar och lister med den spanska byggkillen Miguel. Det är ju faktiskt rätt häftigt att få vara del av minst två världar. För lilla L finns det inget bättre eller sämre, inga självklara normer eller konstiga regler med skolan. Det finns bara världens bästa fröken och massor av fina klasskompisar.