Mitt vuxna liv har i stora drag fram tills flytten till Spanien sett ganska likt ut. Jag har arbetat heltid på dagarna och jag har arbetat med olika scenproduktioner på kvällarna och helgerna. De har båda varit viktiga delar i mitt liv och tagit mycket tid och energi. Men det har såklart även gett mycket. De innehåller mycket direkt respons, även om det är på olika sätt. På jobbet har jag med hjälp av statistik, måluppföljning och feedback från medarbetare och chefer förstått om jag presterat bra eller dåligt. På scenen har jag fått applåder och skratt från publiken (och har jag inte det så vet jag att min prestation inte varit särskilt uppskattad). Det har hela tiden varit tydligt för mig om jag har varit bra eller inte.

Länge har jag funderat på hur detta definierar mig som människa. Jag har alltid varit otroligt driven av prestation och är till viss del fortfarande. Om jag har fått den positiva respons jag sökt på jobbet eller scenen har jag också varit en tillräckligt bra människa. Beröm för min prestation har snarare känts viktigare än beröm för min personlighet. Självförtroendet har ofta varit relativt gott, förutom när de där applåderna uteblivit eller om målen inte nåtts. Men självkänslan har varit svajigare. Vad är jag värd som människa? Definieras jag av mina prestationer? Om jag misslyckas, är jag då misslyckad?

Idag ser mitt liv som sagt annorlunda ut, jag har inte två lika stora delar av mitt liv som ger mig den responsen jag behöver för att kunna värdera mig själv. Jag blir jätteglad och stolt när jag klarar ett prov eller när någon av er läsare tycker om min text, den responsen ger mig mycket! Men den räcker inte för att fylla hela mitt bekräftelsebehov. Hur mycket jag än vill så lyckas jag inte livnära mig på den. Flytten till Spanien har därför tvingat mig att jobba med min självkänsla.

När min sambo och jag bestämde oss för att ta vårt pick och pack (i alla fall två resväskor var) och åka till Spanien visste jag att det skulle utveckla mig. Jag skulle få lära mig en annan kultur, ett nytt språk, nya levnadssätt... Men jag visste inte att jag skulle tvingas lära mig så mycket om mig själv. Ibland har det hänt att jag tänkt att jag, faktiskt, kan vara en bra människa även om jag inte har presterat något som uppfyllt målen med handlingen. Bara det att jag har sunda värderingar, är snäll och tar hand om mig själv och andra kan göra mig till en ganska bra människa ibland. Visst är jag orolig att det här kanske ska föra med sig att jag blir högfärdig och inte uppfattas som ödmjuk. Men då försöker jag tänka på min gamla chef som sa till mig när jag skulle gå in i min första chefsroll: ”Så länge du är orolig för att inte uppfattas som ödmjuk behöver du aldrig oroa dig”. Hon är en klok kvinna.

Men visst hänger våra personligheter ihop med våra prestationer. Jag kan ju till exempel inte förneka att jag skulle vara rasist och hävda att jag har sunda värderingar om jag sen springer runt med järnrör och misshandlar de som är från ett annat land. Jag måste ju värderas av mina handlingar också. Klarar jag min kurs är jag troligtvis smartare i det ämnet eller ambitiösare än om jag inte hade klarat den. Men skulle jag inte få godkänt betyder inte det att jag är en dålig människa. Det är just den parallellen som jag tvingats arbeta med här nere och som jag både tror och vet att många (framför allt bland oss nittiotalister) behöver lära sig. Kanske är det bara en del av livet att lära sig det här? Något som kommer med åldern? Mycket möjligt, men omöjligt för mig att svara på. För mig var det i alla fall lugnet i Spanien som fick mig att börja ta steg i rätt riktning.

Jag upplever generellt sätt att vi människor är ganska dåliga på att ge komplimanger. Men om jag nu efter några månader på Costa del Sol ska jämföra nationaliteter så upplever jag dessutom oss svenskar som ännu sämre. Jag får fler komplimanger av spanjorerna än vad jag någonsin fått i Sverige. Kanske har det med service att göra, eller så är det en kulturfråga. För mig spelar det ingen roll. Jag blir inspirerad och vill börja ge fler komplimanger. Jag vill boosta andra. Såklart för deras prestationer, men framför allt för deras personligheter.

Idag är det onsdag och det är fyra heldagar kvar av veckan. Med det sagt utmanar jag Dig som läser det här att ge minst tre komplimanger till tre olika personer innan det är måndag igen. Berätta någonting du tycker om och varför du tycker just det. Tillsammans kan vi bygga varandra!