Farligt sopa under mattan

MATS BJÖRKMAN Ett årsskifte uppmuntrar till tillbakablickar och min senaste läsning ”Spanska inbördeskriget” av Anthony Beevor, har i mitt fall lett till betydligt längre tillbakablickar än bara det senaste året som gått. Det är varken lättsam eller roande läsning, men desto viktigare. Historisk kunskap och insikt är väsentlig, inte minst i Spaniens fall.

Det som är mest skrämmande när man studerar det spanska inbördeskriget är egentligen inte det uppenbara lidandet och terrorn som utövades av de inblandade parterna. Det som skrämmer mest är de paralleller man finner mellan 30-talets Spanien och dagens moderna, demokratiska nation. I flera hänseenden framgår tydligt att spanjorerna inte lärt sig sin läxa och att betydligt fler borde läsa böcker av Beevors slag.

Det vore kanske lite väl drastiskt och domedagsaktigt att jämföra dagens Spanien med den kaotiska nation i början av förra seklet, där inbördeskriget verkade närmast oundvikligt. Däremot finns slående likheter som, om inte annat, uppmanar till eftertanke. Det gäller inte minst polariseringen, där grupper med olika uppfattningar och övertygelser bygger åsiktsbarriärer kring sig och vägrar att se saker annat än svart eller vitt.

Grupperingarna i Spanien är 70 år efter inbördeskrigets utbrott närmast identiska. De enda som ej finns kvar är anarkisterna. I övrigt har vi de tre stora grupperingerna; de katolska konservativa, vänsteranhängarna (om än betydligt färre kommunister) och regionalisterna. Precis som på 30-talet finns vissa också gemensamma band mellan de två senare, medan högern står ensam och stark.
Som i alla krig var det den segrande makten som fick skriva historien. Därför präglade fascisternas syn på inbördeskriget och dess orsaker de nära 40 år som Francisco Franco satt vid makten. Efter diktatorns död 1975 valde spanjorerna att dra ett streck över det gamla. Det möjliggjorde en fredlig övergång till demokrati, men lämnade samtidigt öppna sår oläkta.

Det är därför som vi drygt 30 år efter Francos död plötsligt bevittnar en het debatt om det ”historiska minnet” (La memoria histórica). De flesta partier, undantaget konservativa Partido Popular, vill nämligen se över den nutidshistoria som skrevs av de segrande fascisterna och som inte alltid varit sanningsenling. Vissa partier vill till och med upphäva alla domar som utfärdades under Francotiden.

De konservativa anser att den historiska debatten är konstlad och bara leder till att riva upp gamla sår. Motparten menar att det är hög tid att ge fascimens och diktaturens offer upprättelse. Helt klart är i vilket fall, att historien kräver att bli studerad och inte bortglömd. Annars upprepar den sig lätt, speciellt dess mörkaste kapitel.

Tiden lär läka alla sår. I Spaniens fall har dock 70 år inte varit tillräckligt för att skingra smärtan från ett inbördeskrig, som aldrig får glömmas bort.

Mats Björkman Sydkusten