Pedro Sánchez lyckades precis efter årsskiftet bli omvald som regeringschef, i ledningen för en vänsterregering bestående av ministrar från både socialistpartiet PSOE och missnöjespartiet Unidas Podemos. De senare har fått fem ministerposter, varav partiledaren Pablo Iglesias utnämnts till andre vice regeringschef. Den nya regeringen har tvingats stödja sig på bland annat det katalanska separatistpartiet ERC och de utmaningar som det nya kabinettet står inför är otaliga.

Först och främst måste koalitionspartnerna övertyga allmänheten om att de verkligen drar jämnt och ror åt samma håll. Detta är inte helt lätt, mot bakgrund av de konfrontationer som präglat deras relationer ända sedan Podemos kom in i parlamentet 2015. Det är ingen hemlighet att partiledarna Sánchez och Iglesias inte direkt uppskattar varandra, men de verkar åtminstone tills vidare ha grävt ned stridsyxan i nationens intresse.

I skrivande stund har den nya regeringen suttit vid makten i sex veckor och så långt har de lyckats hålla en enad front. De olika ministrarna undviker att uttala sig i frågor som inte berör deras egna departement och uppenbara meningsskiljaktigheter har hittills vädrats bakom lyckta dörrar.

Utmaningarna för Spaniens första koalitionsregering efter Franco är minst lika mycket externa. Regeringen är i klar minoritet och avhängig av stöd från en rad grupper i parlamentet för att bland annat få igenom en ny budget. Det inkluderar de katalanska separatisterna, gentemot vilka Sánchez tvingats till eftergifter som att acceptera förhandlingar om en avtalad lösning av konflikten i regionen. Dessutom står högeroppositionen inte oväntat på barrikaderna, uppjagade av Vox som i allt större utsträckning styr debatten.

Men även massmedia verkar vara ovana vid konceptet koalition. De upphör ej att uppmärksamma de motsägelser som föreligger mellan vad PSOE:s och Unidas Podemos representanter säger nu och den ståndpunkt de hade innan de ingick koalition. I Spanien uppfattas det nämligen som ett svaghetsdrag, eller rent bedrägeri, om en politiker ändrar ståndpunkt eller argumentering. Konceptet kompromiss verkar inte existera i spanska akademins ordlista.

Trots den hätska debatten tror jag att regeringens främsta utmaningar är interna. Sánchez kommer tvingas agera balanskonstnär mellan Unidas Podemos anspråk på sociala satsningar och EU:s krav på ekonomisk sparsamhet. Dessutom upplever Spanien redan en avmattning av ekonomin som ännu är oklar hur långvarig och omfattade den blir. Mycket hänger på den kommande budgetpropositionen. Om regeringen lyckas få igenom sina finanser kan den bli mer långvarig än vad många både tror och önskar sig.