- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 12.07.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Färgen i hårspännet kunde överensstämma med en blomma i blusen. Byxorna passade ihop med läppstiftet. En söt bolero i samma nyans som örhängena eller skorna. Jag föreställde mig hennes garderob, eller garderober, det måste nog skrivas i plural. Byxor, kjolar, klänningar, blusar, koftor, boleros och skor i alla tänkbara färger. Örhängen, halsband, hårprydnader, sjalar, nagellack… Varje dags outfit var genomtänkt, makalös och beundransvärd. Varje vardag i sex månader fick jag studera Amelias klädsel, då hon var min lärare i spanska.

Att klä sig snyggt och genomtänkt verkar spanjorer få med födseln. Det hände ibland i början att jag kände mig så spansk att jag undrade om det syntes att jag inte var det. Ja, man kan skratta åt det nu, det finns så mycket som avslöjar en förutom utseendet, men en snabb blick på det mest uppenbara – klädseln – säger det mesta. Jag kan inte matcha någonting. Inte har jag intresse för det heller. Det hänger i och för sig ihop. Men något som jag uppskattar mycket är de spanska skobutikerna. Skor i alla tänkbara färger och former. Sköna skor, obekväma skor, skor vackra som konstverk. Nu har jag inte intresse för skor heller, i och för sig, den som känner mig vet att jag i princip bara använder ett par i taget tills de slits ut. Men när det är dags att köpa nya skor ska det vara ett par som jag gillar – kul skor. Skor i en udda färg, en udda detalj. Skor som jag inte gillar är tråkbruna eller svarta vanliga skor.

Jag minns mina 1920-talsinspirerade skor, de var så fina, jag älskade dem tills de inte gick att laga mer. Eller de där roliga svarta med tjocka vita streckgubbar över tårna, en oregelbunden linje som började på vänsterskon och slutade på högerskon, med en enda streckgubbekvinna i kjol i mitten. De röda skinnskorna med runda snören, eller drömskorna som jag fortfarande ångrar att jag inte köpte – ett par i drömmig turkos.

De senaste åren har mina fötter bott i ett par trista vandringskängor. De har fyllt sitt syfte – att ta mig säkert på vandringslederna i våra bergstrakter. Skor att känna sig trygg i, lika stabila som traktordäck. Men fina har de aldrig varit.

Nu när jag skulle resa till Sverige och jobba under sommaren kände jag att jag verkligen behövde byta ut kängorna. Det var flera hål i tyget på ovansidan, båda sulorna var lösa, värst var vänsterskon där bara halva sulan satt fast. Snål som jag var köpte jag ett superlim från bazaren för en euro, och det var lika dåligt som man kunde förutse innan köpet, men åtminstone delar av vänstersulan fästes med resten av skon.

Närmsta stad i våra spanska berg har två skoaffärer, men de är trista. Sevilla, med sitt obegränsade utbud, ligger en och en halv timme bort, enkel väg. Dit hann jag inte åka. Men jag hade läkarbesök i Huelva några dagar innan Sverigeresan och besökte samma eftermiddag fyra olika skoaffärer. Jag hittade ett par fina som var mycket mer lämpade för sommarväder än mina trasiga vandringskängor. Men skorna glappade därbak. De satt inte särskilt bra. Vad skulle jag göra? Åka till Sverige i trasiga kängor eller glappande promenadskor?

Jag är ingen spontanshoppare, måste tänka igenom inköpet. Vilket är dumt när man bor åtta mil från skoaffären och åker till Sverige två dagar senare, det går liksom inte att åka tillbaka, men jag kollade upp att samma kedja skulle finnas i Sevilla, varifrån jag skulle flyga. Då hann jag tänka.

Dagen innan flyget skulle gå sov hela familjen hemma hos svärfar i Sevilla. På kvällen drog jag med barnen till Sevillas absolut deppigaste köpcentrum; Los Arcos (undvik det), där skokedjan skulle finnas. Jag hade bestämt mig – skit i glappet, jag måste ha nya skor.

Humöret sjönk på samtliga av att sen fredagskväll köra genom de deppiga bostadsområdena till det deppiga köpcentrumet. Jag pekade ut för nioåringen att ”här bodde vi dina två första år, i den här fula parken promenerade vi, här över järnvägsbron gick vi med barnvagnen, ja, det är förfärligt fult, du förstår varför vi flyttade till bergen, och där borta fanns faktiskt ett bra kebabställe, det var där som du började äta igen efter att din farmor hade dött.” Och den deppiga stämningen kunde bara bli deppigare om vi kom fram till köpcentret en halvtimme innan stängning och det visade sig att mina skor inte såldes där, och det var precis vad som hände.
Det blev en Sverigeresa i trasiga kängor.

”Det finns faktiskt skoaffärer i Sverige också” invänder kanske någon. Ha! säger jag då. Svenska skoaffärer är lika glädjelösa som Los Arcos. Rad efter rad med svarta och bruna skor. Ibland kan man skymta en mörkblå, eller lite vitt, inget annat. Inte konstigt att svenskar inte matchar sin klädsel som spanjorerna, det saknas ju förutsättningar.
Lidköping skulle jag jobba i de första sommarveckorna och jag gick igenom stadens utbud av skoaffärer. Två stycken. På 40.000 invånare. Och det fick mig att undra var folk köper sina skor egentligen.

När jag hade tittat klart på de svarta och bruna skorna kändes läget desperat. Jag måste ut från stan! Men när? Försökte klämma in ett snabbt besök under ett bussbyte på Uddevallas stora köpcentrum, men hann inte.

Lösningen blev mycket oväntad. Efter två veckor med trasiga kängor och alltför varmt väder bytte jag arbetsplats till den lilla lokalredaktionen i Götene. En skaraborgsk kommun med 13.000 invånare. Där finns dessutom en skoaffär. Klockan tio skulle den öppna, min första dag på plats. Det såg stängt ut, men dörren öppnades och jag fann mig stå öga mot öga med ett par trefärgade skor med små blommor på sidorna. Jag provade dem – de var som gjorda för mina fötter. Har ett par skor någonsin passat bättre på mina fötter? Vad var detta för butik egentligen? Ja, den tillhör inte de större kedjorna utan personen som förestår den tar hem skor som hon själv tycker om. Här finns både lila och turkosa skor, blandat med de vanliga svarta. Vem hade kunna ana? I Götene av alla platser?

Jag känner att jag behöver göra ett återbesök i slutet av sommaren, när höstsortimentet kommer in. Innan resan tillbaka till Spanien.