- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 30.08.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Min skrivarkollega Carin Osvaldssons kåserier läser jag alltid med stor behållning, jag tycker om både henne och hennes sätt att skriva. För några veckor sedan skrev hon om en viss upplevd otrygghet i Sverige, där hon tillbringat flera semesterveckor nu i augusti. Jag kände igen mig i det hon skrev.

Jag har bott i Bolivia och i storstaden Sevilla, men de enda platserna som jag har känt mig direkt otrygg på har varit i svenska städer. Ni vet säkert vad jag menar. När det mörknar tidigt och inte en människa är ute efter stängningsdags. En sådan kväll är det inte roligt att sluta sent på jobbet och gå hem själv. För man är mycket ensam under gatlyktornas sken.

Jag har varit ute vid alla tidpunkter i Sevilla, ensam och i sällskap, och aldrig har jag känt en liknande otrygghet. För i Sevilla, Spaniens fjärde största stad, är man aldrig ensam. Det finns alltid folk ute på gatorna. Äldre, yngre, barnfamiljer, tonåringar, hundägare. Skulle något hända finns det människor i närheten. Inte i Sverige.

I Spanien råkar man inte heller på fulla, ohämmade människor, eller den där tuffa, gränslösa attityden som råder i en del svenska tonårsgäng.

Efter de senaste årens nyhetsrapportering borde min känsla av otrygghet i Sverige ha ökat. En höjd terrorhotnivå efter koranbränningarna, och det osannolika antalet dödsskjutningar och bombningar, vad hände egentligen? Det är nyheter om skjutna människor och sprängningar nästan varje dag. Min bror i Uppsala säger att det har blivit så vanligt att han och hans fru inte längre reagerar när de hör en smäll eller ser en stor grupp poliser på gatan.

Min spanske sambo läser inte svenska nyheter, men jag berättar för honom. Han har svårt att ta in vad jag återger. Ändå har han själv börjat se vad som händer i Sverige. När vi åkte till Göteborg en dag i juli hade en restaurang i närheten av hans favoritskivbutiker sprängts dagen innan. Och när han åkte till Malmö i helgen på heavy metal-festival, kom det nya Sverige ännu närmare honom. På väg till festivalen passerade han en pizzeria med en rad hål i rutorna och poliser som stod utanför. Det var på eftermiddagen. När han skulle gå tillbaka till vandrarhemmet under natten kände han sig så otrygg ute på grund av vrålande motorer och skränande människor att han hela tiden försökte gå tillsammans med andra som också var på väg hemåt. Till slut hade alla fallit ifrån utom en kille. De var båda på väg till vandrarhemmet och promenerade under tystnad när det plötsligt hördes en explosion. Något hade detonerat i en restaurang. Sambon blev skärrad, men varken promenadkompisen eller någon på vandrarhemmet reagerade.

Dagen efter ville han bara åka tillbaka till det lilla skaraborgska samhälle där vi hyr boende. När han kommit hem och berättat om händelsen sökte jag på nätet efter information om sprängningen, men det var inte lätt. Det kom upp en lång lista på olika sprängdåd som skett i Malmö. Jag sökte på skjutningar i staden, och fick återigen upp en lång lista. Gissningsvis var det skotthål sambon såg, efter ett mordförsök på en 25-åring sex dagar tidigare, som skett precis i närheten av festivalen.

Sprängdåd och skjutningar är oerhört allvarliga händelser, men det finns andra obehagliga skeenden också, på närmare håll. För någon vecka sedan skrev jag en nyhet i lokaltidningen om att det hade satts upp kameraövervakning inne i en skola i staden. Kamerorna filmar under skoltid i förebyggande syfte eftersom skolan har haft problem både med skadegörelse och elever som blivit hotade. Jag kunde inte ta in det. Är läget på en skola så allvarligt att det krävs övervakning av eleverna? Sedan fick jag veta att ytterligare en skola i staden filmar sina elever under skoltid, och åtminstone tre skolor till har övervakning av fasaden för att minska risken för förstörelse. Det är galet att det behövs. Helt galet.

Trots att jag skriver om terrorhot och bomber och tycker att det är fruktansvärt det som sker, går jag inte runt med en känsla av rädsla för att själv drabbas. Jag befinner mig på en liten ort, omgiven av landsbygd och småstäder. De orter som redan nämnt känns otrygga på kvällen, men dem går det ofta att undvika. Min egen oro gäller något som finns på närmare håll. Främlingsfientligheten. Och min livskamrat är utlänning.

Det är svårt att skriva om detta utan att någon förmodligen tar illa upp eller missuppfattar åt det ena eller det andra hållet. Detta är dock inte en berättelse om att utsättas för rasism. Jag hade varit fel person att skriva om det utan personlig erfarenhet.

Kanske är det hjärnspöken. Men min oro för min utländske sambo när han befinner sig i Sverige är inte ny. Han ser utländsk ut, han talar inte mycket svenska. Varje gång han har blivit otrevligt bemött har jag inte kunnat låta bli att undra om det har att göra med att han är utlänning. Det har varit flera otrevliga incidenter, och varje gång han har berättat om en sådan har jag funderat på om samma sak hade hänt ifall jag hade varit med. Jag som ser svensk ut och har svenska som modersmål. Jag kan försvara mig och de mina med mitt språk. Det kan inte sambon, som inte heller är särskilt stark i engelska.

Förra veckan skrev jag om den där enda gången på hela sommaren, då sambon och döttrarna (varav den ena också har ett utomnordiskt utseende) inte fick åka med bussbolagets taxiservice som finns på helgerna, när inga bussar går. De tvingades därför stanna hemma, istället för att ha en trevlig dag på badet medan jag jobbade. Hade de blivit nobbade om jag hade varit med? Man vet inte.

I valet 2022 fick SD, det mest invandrarfientliga partiet i riksdagen, 20,54 procent av de svenska väljarnas röster. Det finns en tydlig invandrartrötthet. Ibland hör jag den hos vissa busschaufförer, jag åker mycket buss, ibland kan det vara genom kommentarer från både bekanta och obekanta. Det är en oerhört skrämmande utveckling.

Det känns egentligen överflödigt att förklara att de allra flesta vi möter i Sverige är toppenmänniskor, vänliga, fina, snälla, att många börjar prata med sambon av nyfikenhet när de hör honom tala spanska med barnen. Han trivs, tycker om att resa till Sverige.

Det är hos mig den där oron bor. Går det att bortse från att så många valde att rösta främlingsfientligt?

Detta är inte avsett som någon svartmålning av Sverige. Stor otrygghet finns även i Spanien, men den är av ett annat slag. Det kan jag skriva om en annan gång.