Maj månad kan omöjligt vara mer njutbar än för en som har överlevt en svensk vinter. Foto: Annika Elwing

En ljuvlig månad i norr

13 maj 2026 | 04:00

PREMIUM ANNIKA ELWING Maj månad är både vackrare och kallare än jag mindes den. Jag njuter, och tänker att allt upplevs ännu starkare när man har klarat sig igenom så många månader av mörker och kyla.

Ett vanligt år skulle jag jobba som reseledare och ta med mig resenärer runt i Andalusien. Jag skulle klaga över värmen eftersom jag inte gillar utomhustemperaturer över 20 grader. Från en dag till en annan skulle jag upptäcka att barnen inte har ett enda kortärmat plagg som passar och ta bilen till Sevilla med motsträviga ungar för att handla. Jag skulle också åka till rockkillens bensinmack och klappa kattungar, och sedan resa vidare till havet med familjen. Sambon skulle glädja sig åt att se solrosorna blomma eftersom det betyder att sommarlovet snart är här. Han är lärare.

Nu är det inget vanligt år eftersom vi bor i Sverige. Maj är något helt annat här. Ingen risk att man börjar reflektera över brist på sommarkläder eftersom det är så förtvivlat kallt. Sommarkläder kommer antagligen inte att behövas på hela den svenska sommaren. Men det är vackert så man knappt vet vart man ska ta vägen. Om man inte, som jag, måste in på kontoret och jobba förstås.

I naturen vill jag vara i maj månad, och en helt vanlig torsdag var det faktiskt där jag befann mig. Jag var i Tivedens nationalpark på jobbuppdrag, för att gå en kort led. Det var kyligt när jag parkerade bilen, men i takt med att majsolen värmde steg en intensiv doft av varm skog. En svart fågel kom simmande på en spegelblank tjärn, en humla surrade i blåbärsriset, fåglar sjöng runt omkring mig och tiden försvann medan jag försökte urskilja dem alla.

Den svenska vintern är gräslig, och en god vän anser att den är anledningen till att vi njuter så enormt av vår och sommar i Sverige. Hon har rätt. Jag suger i mig av våren, smeker pärlhyacinter och djuplila penséer med fingertopparna, gläds åt alla som sitter på torgets utemöbler i värmen eller köar till glasskiosken.

Så kom en solig dag då jag dessutom var ledig, inga planer heller. Jag tog med det av barnen som är för litet för att vägra när man föreslår en utflykt. Vallebygden skulle vi till, nu när körsbärsträden blommar. Känner ni till Vallebygden? Små kullar, sjöar och ringlande vägar mellan Skara och Skövde. Även om jag passerar trakten varje dag till jobbet är det inte så ofta jag har tillfälle att åka in på småvägarna.

Alla träd har inte slagit ut, men många. De skiftar i färg: gult, ljusgrönt, rött, rosa, vitt. Gräset lyser av grönska, vitsippor växer under björkarnas stammar, sjövattnet glittrar i solskenet.
Hund och sjuåring sitter i baksätet och tillsammans åker vi till en badplats i Skärv i Vallebygden.

Min lilla tjej springer ikapp med hunden ned för backen med nya vårskor som får henne att flyga. Jag visar henne brännässlor, förgätmigej och ormbunkar som håller på att slå ut. Vid båtbryggan drar en familj som varit på utflykt upp sin båt, vi går förbi mot den öde badplatsen. Inne i den prasslande vassen sjunger sjöfåglarna. Vi går ut på bryggan, räddar insekter ur vattnet med pinnar och barnet tar av sig skorna för att vada i det kalla sjövattnet. Naturligtvis blir kläderna blöta, som förväntat.

Ljuset skiner genom löven.

Varmt är det inte. Inga snäckor som på den spanska Atlantstranden, inga vågor och vi befinner oss långt från strandrestauranger med skaldjur och färsk fisk. Nu är vi på en annan strand, sjuåringen och jag. Det är kallt, men ljuvligt. Fågelsången, paddeltagen från sjön, en lycklig hund som flämtar.