Tåg ska vara tryggt och säkert och jag hoppas att vi får svar på hur det ska kunna garanteras framöver. Men vi låter experterna göra utredningen. Foto: Carin Osvaldsson

Katastroftankar

31 okt 2026 | 04:00

PREMIUM CARIN OSVALDSSON En olycka av den magnitud som inträffade i veckan utanför Toledo sätter igång en mängd tankar av olika slag. En slags kedja som både handlar om det rent konkreta som inträffat - olyckan - och reflektioner kring andras och egna reaktioner på den.

Precis som efter den förra stora tågolyckan i januari i år, var det första jag gjorde efter att ha sett nyheten om tågkraschen att skicka ett meddelande till min väninna María José. Hon har sin pojkvän i Madrid och de reser kontinuerligt fram och tillbaka till varandra med höghastighetståget. Hon svarade tack och lov direkt att hon var ok, att de båda var ok.

Hon befann sig dock i Madrid och skulle ha rest tillbaka till Málaga samma kväll med AVE-tåget. Nu hade hon tvingats ändra planerna och hyra en bil för att ta sig hem. Efter tågolyckan i Córdoba i vintras tvingades de flyga och köra bil i flera månader till varandra och nu väntar sannolikt det samma. Ett lågt pris att betala såklart om man bara är vid liv.

Jag funderade snabbt och med en klump i halsen på om jag kände fler som åker denna sträcka regelbundet. Min sons skola skickade ut ett mail om att de ville erbjuda sitt stöd om det var familjer som på något sätt drabbats direkt eller indirekt. Det är så många som pendlar mellan Andalusien och Madrid. Dödssiffran ligger i dagsläget på 69. Det är många familjer, arbetsplatser, bekantskapskretsar. Ringar på vattnet. Jag känner ingen drabbad, men förstår av inlägg på Facebook att jag har bekanta vars bekanta saknar information om närstående som inte går att få tag på.

Jag grottar inte längre ned mig i den här typen av katastrofer som jag kunde göra förr om åren. Jag upplever att jag håller ett kyligt avstånd och även om jag självklart är bestört och funderar över händelsen och alla drabbade, så når inte känslan av det fruktansvärda ända in. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar eller ens om det är önskvärt och det normala. Men saken är nog den att just för att jag är en person som tenderar att känna andras känslor, så har jag med åren lärt mig att hålla distansen som en slags överlevnadsfunktion. Ingen mår ju bättre av att jag fäller tårar, men jag kan själv fundera på om jag saknar empati och var gränsen bör gå.

Den politiska tröttheten jag beskrev i förra veckans inlägg, gör sig påmind även i denna katastrof. Det tog inte lång stund förrän pajkastningen var igång och det är mer osmakligt än någonsin. Låt polisen göra sitt jobb. Låt en utredning gå till botten med vad det är som pågår, varför det inte längre känns som att tåg är ett säkert sätt att färdas i Spanien.

Men låt bli att omedelbart kasta skulden på enskilda personer oavsett de är politiker eller yrkesmän. Det är uppenbart ett systemfel men att försöka ta politiska poänger på bekostnad av dödsoffer och deras anhörigas sorg, är cynism på en nivå som trotsar all anständighet. Inget är dock nytt under solen.

Precis som efter olyckan i Adamuz, Córdoba, kom invånarna i Urda i veckan till undsättning för att hjälpa till med livsmedel, filtar, kramar och för att evakuera överlevande passagerare från olycksplatsen i sina egna fordon. Det är den andra sidan av myntet. Det man vill fokusera på och minnas. Den mänskliga värmen. Det medmänskliga ovillkorliga stödet till okända. Det får mig vidare att fundera på hur jag skulle ha reagerat i en katastrofsituation.

Jag kan verkligen inte föreställa mig att bege mig till en olycksplats med mängder av döda och skadade. Det knyter sig i hela mig bara av tanken på det. Men jag hoppas innerligt att jag hade funnit min roll i det hela. Att jag inte hade gömt mig i en garderob med händerna för ögon och öron.

Vi befinner oss ännu i de tre dagar av landssorg som utlysts. Skolan ställde in fredagens Halloween-firande som ersattes med en samling och en gemensam tyst minut. Jag tror det är bra. Man ska inte grotta in sig och provocera fram ångest av katastrofer, men man behöver träna på empati. Man behöver se, reflektera och låta det sjunka in. Inte bara läsa rubriker och fly undan.

Det är en viktig balansgång. För ibland kan man behöva vända sig bort av personliga skäl, men på samhällsnivå är det viktigt att vi vågar känna med andra, att vi inte undviker varje obehaglig känsla. För även om de inte kan förändra det redan inträffade så kan den påverka hur det känns för de överlevande och framför allt hur åtgärder prioriteras framöver. Empati är en viktig ingrediens i ett fungerande samhälle.