Uråldrig konst som riskerar att försvinna


PLUS I Toledos gamla stadskärna glimmar fortfarande de guldfärgade mönstren som länge varit en symbol för stadens kulturarv. Men bakom butiksfönstrens prydliga utställningar döljer sig en verklighet som oroar många. Damasquinado, den tusenåriga konsten att med stor precision hamra in tunna trådar av guld eller silver i metall, håller på att försvinna.

PLUS I Toledos gamla stadskärna glimmar fortfarande de guldfärgade mönstren som länge varit en symbol för stadens kulturarv. Men bakom butiksfönstrens prydliga utställningar döljer sig en verklighet som oroar många. Damasquinado, den tusenåriga konsten att med stor precision hamra in tunna trådar av guld eller silver i metall, håller på att försvinna.

Tekniken, som har sitt ursprung i Damaskus men som i Europa framför allt förknippas med Toledo och Eibar, har i århundraden varit en källa till stolthet. Den representerar ett mödosamt hantverk som kräver åratal av träning, tålamod och konstnärlig känsla. Men i dag trängs de få kvarvarande mästarna undan av industriellt tillverkade souvenirer som produceras snabbt och billigt för en växande turistmarknad. För många besökare är det svårt att se skillnaden mellan äkta och massproducerat – och därmed urholkas värdet av det autentiska arbetet.

Denna sommar arrangerades en uppmärksammad utställning i Mezquita de Tornerías. För första gången visades verk från Spaniens två historiska centra för damasquinado, Toledo och Eibar, sida vid sida. Trots utställningens framgång återvände föremålen till privata samlare när utställningen avslutades, eftersom Toledo fortfarande saknar ett museum som permanent hyllar och skyddar hantverkstraditionen.

I januari 2025 öppnade regionstyret i Castilla-La Mancha ett ärende för att damasquinado ska klassas som Bien de Interés Cultural (BIC), vilket är den högsta graden av nationellt skydd för kulturarv i Spanien. Men sedan dess har processen stått stilla, och bland hantverkarna växer känslan av att deras konst lämnas att dö långsamt.

Fundación Damasquinado, en ideell organisation, har i flera år krävt både formellt skydd och ekonomiska resurser för att skapa utbildningsprogram. Deras förslag är att inrätta en yrkesutbildning inom hantverket – antingen via Toledos konstskola eller genom ett särskilt kommunalt centrum.

Situationen blir ännu tydligare när man lyssnar till de få mästare som finns kvar. Den yngste av dem är 26-årige Marcos Esteban, fjärde generationens damasquinador. Han började sin bana redan som tonåring och arbetar i dag i en liten verkstad nära Zocodover-torget. Esteban har utvecklat en egen stil inspirerad av renässansen men menar att hantverket undervärderas. ”Det är sorgligt att se hur lite erkännande det äkta damasquinado får. Turister köper hellre billiga kopior eftersom de inte förstår skillnaden”, säger han.

Raquel de la Torre, en av få kvinnor i yrket, är ännu mer kritisk. Hon lärde sig konsten av sin far och har på kort tid vunnit priser för sina verk. Men hon beskriver också en känsla av uppgivenhet: ”Det mest smärtsamma är inte att se hur hantverket hotas utifrån, utan hur det får dö långsamt inifrån. Det är som om man väntar på att vi ska ge upp av oss själva.”

Frustrationen bland hantverkarna förstärktes i somras när det italienska modehuset Max Mara presenterade en handväska i Toledo, beskriven som ett exempel på lokalt hantverk. Väskan var dock maskintillverkad, och bland stadens damasquinadores utlöste händelsen både ilska och känslan av svek. ”Att marknadsföra något som hantverk när det i själva verket är industriproduktion är ett slag i ansiktet. Det underminerar hela vårt arbete”, säger Esteban.

Trots detta ser vissa en framtid om rätt steg tas. Fundación Damasquinado betonar att det finns utrymme både för industriprodukter och för genuint hantverk – men bara om skillnaderna tydligt framhävs. Dess företrädare har till och med lyft möjligheten att ansöka om att damasquinado ska erkännas av Unesco som immateriellt världsarv. Ett sådant erkännande skulle kunna ge hantverket en internationell status som gör det lättare att bevara.

Även politiker har börjat uppmärksamma frågan. Toledos borgmästare Carlos Velázquez reste nyligen till Kina med ambitionen att locka ”kvalitetsturism” och lyfta fram stadens traditionella hantverk, inklusive damasquinado och svärdssmidet. Bland hantverkarna möts initiativet med blandade känslor. ”Det är bra att man vill sprida vårt hantverk internationellt, men det får inte ske genom att sälja in massproducerade varor som något de inte är. Kunderna i Kina vet mycket väl vad som är äkta och vad som är kopior”, betonar Raquel de la Torre.

Kravet från hantverkarna är tydligt: utan nya lärlingar kommer damasquinado att dö ut. Fundación Damasquinado menar att det krävs ett utbildningsprogram inom yrkesskolan för att väcka intresset hos yngre generationer. I dag finns bara en handfull aktiva utövare kvar i Toledo, och de flesta är äldre. ”Om vi inte får in unga människor i verkstäderna är det här hantverket borta inom en generation”, varnar organisationen.

För många i Toledo är damasquinado mer än bara ett konsthantverk – det är en del av stadens identitet, lika nära förknippad med platsen som marsipan, Corpus Christi-firandet eller de berömda svärden. Men till skillnad från dessa traditioner riskerar damasquinado att försvinna för alltid om inte skydd, resurser och utbildning kommer på plats. Frågan är nu om regionen, staten och det internationella samfundet är villiga att agera innan det är för sent, skriver eldiario.es.