Spanska politiker allt sämre föredömen

PLUS MATS BJÖRKMAN Politikerföraktet har alltid varit utbrett i Spanien men förmodligen aldrig i sådan grad som i dagsläget. Tyvärr är de spanska makthavarnas dåliga rykte till stor del välförtjänt och anmärkningsvärt nog bidrar politiker själva till att smutskasta sitt eget skrå.

PLUS MATS BJÖRKMAN Politikerföraktet har alltid varit utbrett i Spanien men förmodligen aldrig i sådan grad som i dagsläget. Tyvärr är de spanska makthavarnas dåliga rykte till stor del välförtjänt och anmärkningsvärt nog bidrar politiker själva till att smutskasta sitt eget skrå.

Den extrema polarisering som präglar den spanska politiken har fått många folkvalda att helt tappa fattningen och perspektivet på konsekvenserna av sina ord. För vad som i grunden sker i de ständiga försöken att nedvärdera politiska motståndare är att allmänhetens förtroende för samtliga dalar. Detta leder i sin tur till att allt fler sympatiserar med populistiska alternativ, som just gör gällande att alla politiker är lika goda kålsupare.

Färska opinionsundersökningar visar att allt fler unga, särskilt män, sympatiserar med partier och idéer på ytterhögerkanten.
Omkring 30 procent av spanjorer under 35 år uppger att de kan tänka sig att rösta på Vox eller andra grupper till höger om Partido Popular.

Den radikala högerns ökade sympatier förklaras av flera olika faktorer. Främst handlar det om ett förakt för de etablerade partierna. Det ständiga hund-och-katt-bråket mellan de två ledande partierna Partido Popular och PSOE bidrar till nedvärdera den traditionella politiken.

Det är knappast så att spansk politik någonsin har varit ett föredöme av samförstånd. Inte ens demokratiseringsprocessen på 1970-talet, som i dag är så idealiserad, var förskonad från ideologiska konfrontationer. Aldrig har dock tonen varit så hård och respektlös som nu.

När Alberto Núñez Feijóo tog över som PP-ledare för blott tre år sedan presenterade han sig själv som moderat och lovade att han aldrig skulle bruka förolämpningar mot sina rivaler. Det löftet har han definitivt inte hållit. Representanter för regeringen har å sin sida successivt skärpt tonen mot Partido Popular, särskilt efter att det ledande oppositionspartiet började attackera regeringschefen Pedro Sánchez närmaste familj.

Det går nu inte en dag utan att någon högt uppsatt politiker slänger ur sig ord som för bara ett par år sedan skulle få vem som helst att rodna. Rekordet tas nog av Madrids regionpresident Isabel Díaz Ayuso, som utsett sig själv till Pedro Sánchez främsta fiende. Det är hon som myntat uttrycket ”Me gusta la fruta”, som till och med Feijóo nyligen tog efter.

”Me gusta la fruta” betyder ”Jag gillar frukt”, men har en mörk underton. Det uppstod som ett skämt, efter att Ayuso fångats på bild när hon för sig själv i riksparlamentet kallade regeringschefen Pedro Sánchez för ”Hijo de puta”. Den direkta översättningen av detta uttryck är ”horunge” och är i Spanien bland det värsta man kan kalla någon, såvida det inte sägs skämtsamt mellan vänner.

När Ayuso pressades för detta utspel i regionparlamentet svarade hon skämtsamt att hon i verkligheten sagt ”Me gusta la fruta”, och detta har sedan dess förvandlats till en paroll bland PP-representanter och anhängare. Det har till och med tryckts t-shirts och annan merchandising, som alltså i praktiken kallar Spaniens regeringschef för skitstövel.

Detta tycker många är väldigt roande. Det speglar dock hur politiker själva bidrar till ett ökat politikerförakt. PP-profiler i allmänhet, och i Madridstyret i synnerhet, har gjort det till något av en nationalsport att håna och nedvärdera Pedro Sánchez.

Ett annat exempel är hur PP reagerade på, och fortfarande behandlar, en incident som inträffade en vecka efter översvämningarna i Valencia. Pedro Sánchez besökte, tillsammans med kungaparet och regionpresidenten Carlos Mazón, de drabbade områdena medan invånarna fortfarande skyfflade ut lera från sina hus och verksamheter. En uppretad skara skrek och kastade lera på makthavarna, och några försökte angripa regeringschefen med påkar.

Säkerhetstjänsten fann det nödvändigt att evakuera Pedro Sánchez, som fick bilen sönderslagen. Långt från att fördöma våldshandlingarna fann Partido Popular händelsen vara ytterst löjeväckande och kallade Sánchez bland annat för ”ynkrygg” för att han inte stannade kvar på platsen.

Det har blivit ett mode i högerkretsar att håna regeringschefen närhelst han framträder. Nationaldagen den 12 oktober var som väntat inget undantag. Detta har tvingat Pedro Sánchez att undvika situationer där han utsätts för spott och spe. Långt ifrån att bekymra sig för vilket spår detta leder in Spanien på visar högeroppositionen en illa dold skadeglädje.

Den politiska polariseringen är inget unikt för Spanien, och sociala medier bär nog en stor del av skulden för den allt mer hätska debatten. Mer än någonsin skulle vi i dagsläget behöva politiker med statskänsla, som verkar som motpoler till de känslor som eldas upp i olika forum och som ofta kretsar kring fiktiva eller starkt överdrivna problem.

För det mest paradoxala är att det ju går väldigt bra för Spanien.

Mats Björkman Sydkusten