Med barn hos polisen

PLUS ANNIKA ELWING Det som hände kvällen innan julafton är ingraverat i min elvaåriga dotters minne, och det är ingenting roligt att behöva minnas. Nu har hon varit hos polisen och lämnat vittnesmål.

PLUS ANNIKA ELWING Det som hände kvällen innan julafton är ingraverat i min elvaåriga dotters minne, och det är ingenting roligt att behöva minnas. Nu har hon varit hos polisen och lämnat vittnesmål.

Jag hittade lägenheten direkt när jag kom till Sverige, fyra rum och kök samt två toaletter och en klädkammare för 7.600 kronor. Bra pris, inflyttningsklart en vecka senare. Det är visserligen en bostad av äldre modell i behov av renovering, luckor satt lösa, kylskåpet lutade, fuktskador i badrummet, men på det stora hela helt okej, och det mesta har fixats. Till och med temperaturen, som i flera månader legat strax över och strax under 18 grader, har blivit något bättre. Det som däremot har utmärkt lägenheten är grannskapet. Nyligen blev vår brevlåda uppbruten och paketet som hade lämnats samma morgon stulet. Vi har fått registreringsskyltarna på bilen stulna, och så var det grannarna.

Som jag tidigare har skrivit om märks de flesta grannar inte alls. Det kanske är typiskt svenskt, jag vet inte. I vårt område hälsar ingen, och de flesta som bor i samma hus som vi har jag inte träffat. De jag har haft mest kontakt med är grannen under och hennes pojkvän.

De har ett problematiskt förhållande, minst sagt. Jag har ringt polisen när det har varit särskilt mycket skrik och dunsar. Hört av mig till granntjejen när jag hört något, stått utanför hennes dörr och lyssnat, skjutsat henne till en kompis på annan ort. Min elvaåring har legat i fosterställning av rädsla för de höga skriken när hon varit ensam hemma, och min hund har fått tassarna fulla av glassplitter när någon har krossat glasföremål i trapphuset utan att sopa upp efter sig. Det har gjort mig vansinnig av ilska. Men det värsta hände dagen före julafton.

Jag var hemma sent, som vanligt, och hörde oväsen redan när jag stod utanför porten och letade efter nyckeln. ”Nä nu jävlar” tänkte jag, skyndade mig att låsa upp för att springa upp till våningen ovanför och avbryta vad den där karlen än höll på med. Måste hjälpa min granne. Men jag hade kommit för sent. Jag såg att grannens dörr stod på glänt, och själv satt hon på golvet på våning tre, mellan vår dörr och lägenheten mittemot, och grät upprivet. Runt omkring henne stod påsar med kläder och saker. Hon hade återigen behövt fly. Hulkande försökte hon berätta vad som hänt för någon i telefon.

Det såg inte bra ut, och jag försökte få henne att säga vad han hade gjort den här gången och om hon var skadad. Grannen mittemot oss var i kontakt med polisen, som kom strax därefter. De kontrollerade om mannen verkligen var ute ur lägenheten innan de tog med sig grannen ner. Utanför vår dörr fanns bloddroppar på golvet.

Hade jag hunnit med en tidigare buss, eller inte stannat till vid bankomaten på väg hem, hade jag kanske kunnat avbryta, eller dragit in min granne i lägenheten och låst dörren. Nu kom jag för sent. Men min elvaåring hade varit hemma, hört vrålen och öppnat när grannen desperat ringde på dörren gång på gång för att komma undan. Men vad kan en elvaåring göra?

Mannen försvann innan jag kom hem, hittades snart och har suttit häktad sedan dess. Förra veckan var min dotter ombedd att komma till polisens barnahus och lämna sitt vittnesmål.

För första gången åkte hon buss själv till staden. Jag mötte henne när hon kom fram. Vi var i god tid och gick till den stora godisaffären och funderade på vad vi skulle äta till lunch efteråt. Sushi, blev det bestämt. Det är för övrigt den enda maträtt som alla fyra i familjen tycker om.

Utanför barnahuset stod tolken och försökte komma in. Jag begrep inte heller sifferdosan och provade att dra i handtaget. Det var upplåst.

Elvaåringen förstår all talad svenska, men vägrar prata, därför var en tolk med som översatte hennes svar från spanskan.

Det var ett lugnt, trevligt ställe, inga andra var där förutom den polis som skulle prata med min dotter, och en som övervakade samtalet från ett intilliggande rum. Förhörsrummet var målat i en behaglig nyans. Två stora, grå fåtöljer snett mitt emot varandra och små mjuka figurer i en skål på bordet, figurer att krama i händerna om samtalet känns jobbigt. Flera kameror spelade in.

Jag tänkte på vilka fruktansvärda berättelser som framkommer i det rummet ibland.

När det var dags att börja fick jag sitta i ett väntrum med leksaker och magasin. Jag ställde mig framför tidningshyllan. Det uppenbarade sig ett mellanrum i den rusande tiden. Här var jag alldeles ensam i ett rum, utan att kunna jobba eller göra något jag borde. Det var bara att vänta. Och bläddra i magasin. Det fanns inte många att välja mellan, men jag tog ner två och satte mig i soffan med dem.

Det var en ljuvlig stund. Jag tittade på bilder på vackra saker, mysiga hem, läste ett par korta intervjuer. Jag hade gärna stannat i den här bubblan hela eftermiddagen, men efter drygt en halvtimme kom de ut igen för en liten paus innan en kort avslutning på samtalet.

Vi tog avsked av poliserna och tolken och gick till sushistället som vi sett ut innan. Dottern valde ett bord som man behövde klättra över en bänk till, jag slog huvudet i en lågt sittande lampa två gånger, men det var trevligt, maten var god och jag hade en mycket sällsynt ensamstund med mitt äldsta barn.

Därefter fick hon stanna med mig på jobbet resten av eftermiddagen.

Hoppas att mannen inte kommer ut på länge.

Annika Elwing