Idag berättar Mats Björkman om sin senaste pilgrimsvandring, som slutade på ett helt annat sätt än han planerat. Foto: Mats Björkman

En annorlunda och oväntad väg

06 jul 2026 | 06:59

PLUS MATS BJÖRKMAN I mitten av juni lämnade jag världen och var i princip helt bortkopplad i drygt två veckor. Jag tog ingen raket ut i rymden, men gav mig iväg på en ny pilgrimsvandring till Santiago de Compostela – min fjärde i ordningen. Denna blev dock inte riktigt som planerat och inte nödvändigtvis sämre – utan nästan tvärtom.

Dagligen pilgrimsvandrar tusentals personer på den Iberiska halvön mot Santiago de Compostela. De är såväl spanjorer som människor från världens alla hörn. Några vallfärdar av djupt religiös övertygelse till aposteln Sankt Jakobs reliker, andra av spirituella skäl och allt fler som en typ av semesterupplevelse. Många av dem bär inte ens sin egen ryggsäck, utan skickar sina väskor med kurir mellan de olika övernattningsplatserna.

Jag tillhör den spirituella kategorin. För mig innebär pilgrimsvandringen att ta sig ur sin bekvämlighetszon och leva helt i nuet. Det är en känsla som måste upplevas och som är vanebildande, trots alla de vedermödor som det också innebär. Själv blev jag ”hooked” 2015 när jag mer av en slump bestämde mig för att vandra de första fem dagsetapperna från Sevilla på den så kallade ”Vía de la Plata”. Det tog mig ytterligare sju omgångar och sex år att fullborda de totalt 861 kilometer som skiljer den andalusiska huvudstaden från den galiciska och äventyret blev en upplevelse för livet.

Flera morgnar började jag vandra redan klockan fem på morgonen och då bjuds man på magiska soluppgångar som denna.

Jag har senare även gjort den så kallade Engelska leden, som utgår från hamnstaden Ferrol, och den portugisiska där jag utgick från Porto. Tyvärr är många av lederna numera extremt frekventerade så jag brukar undvika högsäsong och hittills har jag maniskt hållit mig borta från den franska leden – som är den mest populära och där flest ”nybörjare” påträffas.

I flera år hade jag drömt om att gå den så kallade ”Camino Primitivo”, som fått sitt namn av att det var den första pilgrimsleden som instiftades i början av 800-talet av kung Alfonso II av Asturien. Leden utgår från den asturiska huvudstaden Oviedo och är beryktad för sin naturskönhet, men också fysiska utmaning. Asturien är en extremt kuperad region och de första fem dagarna består leden nästan uteslutande av kraftiga uppförsbackar och skarpa nedförslut, som går hårt åt fötter och leder.

Asturien är en av Spaniens vackraste regioner – och mest kuperade!

Totalt omfattar Camino Primitivo 317 kilometer och jag ville göra den i en följd, på 13 dagar. Det är en dag mindre än det normala antalet dagsetapper, så jag var tvungen att göra några längre etapper i början. Det visade sig vara ett misstag. Framför allt hade jag inte räknat med hur mycket mer krävande denna led är jämfört med de tidigare jag genomfört. Medan jag normalt snittar fyra kilometer i timmen var det flera sträckor på Camino Primitivo där jag inte gjorde mycket mer än två kilometer i timmen. Så kuperat var det.

Jag hade tränat i mer än en månad inför vandringen, tappat fem kilo och var i ganska god fysisk form. Däremot begick jag flera fel, några av nybörjarkaraktär, som bara visar att även med nästan 1.500 kilometers pilgrimsvandring i ryggen (och i fötterna) har man saker att lära varje dag.

Långa stunder är man ensam i naturen och vandringen innebär att man lever helt i nuet.

Som jag redan nämnt var ett av misstagen att försöka klara av vandringen på färre dagar än rekommenderat. Detta ledde till att de första fyra dagarna mest blev jobbiga och inte särskilt njutbara, trots en fantastisk natur. En annan bidragande orsak till olusten var den extrema värmen med temperaturer väl över 30 grader, vilket är ovanligt så långt norrut i Spanien. Detta gjorde att man var tvungen att gå upp och börja vandra långt före solen kom upp, för att inte få allt för många timmar på slutet i gassande solsken. De första dagarna var långa och heta, och jag vandrade upp till elva timmar.

Med undantag av två vattenblåsor på höger fot var jag i anmärkningsvärt god form. Det fanns dock en annan variabel som jag helt bortsett från och det var energinivån. Jag anlände till Oviedo totalt slutkörd från jobbet och dessutom hade jag en längre tid hållit inne på sockerintaget. Det gjorde att jag startade redan på reservbatteri och kände mig till en början stundtals som en zombie. Först när jag insåg energibristen och började dricka Aquarius och Coca Cola, samt inta ordentligt med proteiner, började jag känna mig piggare.

En av de mest spännande sträckorna är den så kallade ”Hospitales”, där man klättrar till 1.200 meters höjd.

Den femte och sjätte dagen njöt jag fullt ut av vandringen. Kroppen hade då anpassat sig så pass bra att inga backar eller nedförslut – och inte heller värmen – kändes för ansträngande. Därför blev jag extra överrumplad av vad som skedde i slutet av vandringen den sjätte dagen, just som jag tagit mig till Galicien.

Vid ankomsten till dagens slutmål Fonsagrada började jag uppleva en kraftig yrsel. Det bekymmersamma var att obehagskänslan var välbekant och i sig inte hade något med själva vandringen att göra. Jag hade nämligen några veckor tidigare drabbats av flera yrselanfall hemma som efter diverse läkarbesök härleddes till nackspänningar. Nu kom dessa plötsligt tillbaka.

Landskapet på Camino Primitivo är hänförande och mycket varierat.

Jag uppsökte ortens läkarmottagning och fick ett inte helt oväntat besked från läkaren – men likväl nedslående – vila! Just som jag hade kommit i form och njöt till fullo av min vandring.

Jag fick medicin och när den värsta svindeln lagt sig på kvällen började jag smälta beskedet. Jag hade ingen marginal att utöka antalet vandringsdagar för att nå Santiago. Ett alternativ var att avbryta och åka hem. Beslutet blev en kompromiss. Då jag hade lagt ner ett stort jobb på att kunna vara hemifrån under två veckor tänkte jag ta tillvara på det. Istället för att nå Santiago de Compostela riktade jag istället in mig på Lugo, 56 kilometer bort, som var den största staden på vägen och varifrån jag kunde ta tåg hem.

På pappret var det två längre dagsetapper till Lugo, men nu hade jag istället en hel vecka på mig att nå dit. Här började planeringen av en synnerligen annorlunda och oväntad pilgrimsvandring. Jag letade upp alla existerande boendealternativ på sträckan och fann fyra intressanta platser som jag bokade in. Efter att inledningsvis ha gjort dagsetapper på upp till 31 kilometer gick jag den sjunde dagen endast 3.500 meter till ett avskilt väghotell med härbärge. Dit anlände jag klockan tio på morgonen och där var jag en lydig patient som kopplade av resten av dagen.

Skyltar av alla de slag visar vägen, men hur det är lyckas man regelbundet gå fel.

Nästa dag mådde jag bättre och det fanns heller inget alternativ än att gå drygt 20 kilometer, till nästa befintliga logi. Trots några riktigt krävande backar klarade jag vandringen galant och njöt av de vackra skogarna och vyerna över de dimhöljda dalarna. Natten tillbringades på ett kommunalt härbärge.

De två följande dagarna tog jag in på pilgrimsboenden bara sex kilometer bort, som båda var som tagna från en dröm. De låg avskilt på landet, med stora trädgårdar, betande kor intill och till och med hängmattor att sova siesta i.

Dalarna ligger ofta i en tät dimma till långt in på förmiddagen, vilket ger ett extra mystiskt intryck.

Det senare härbärget nådde jag på sommarsolståndet den 21 juni. Där upptäckte jag till min förvåning att de flesta av gästerna inte var pilgrimer utan tillhörde en meditationsgrupp som brukade ayahuasca. Jag höll mig borta från drogen, men däremot for vi på kvällen tillsammans med värdarna till en galicisk kultplats där vi deltog i en uråldrig midsommarceremoni med bål, musik och dans vid foten av två mystiska stenbumlingar som vilade på ett stenblock, och mellan vilka midsommarsolen lade sig i horisonten. Det var en säregen upplevelse som jag definitivt inte hade räknat med när jag inledde min pilgrimsvandring.

Den äldsta av pilgrimslederna till Santiago är krävande och inget för nybörjare.

I brist på ytterligare alternativa boenden nådde jag Lugo en dag tidigare än nödvändigt. Det blev därför två nätter i staden, där jag bytte roll till att vara turist. Jag har aldrig haft så mycket ”dötid”, som jag samtidigt var noga med att inte fylla med onödig skärmtid. Som jag bloggat om tidigare har jag skurit ner kraftigt på såväl mobil- som datorbruk på fritiden och det bibehåller jag fortfarande. Det var lika bra att jag inte hade några ”måsten”, för det rådde värmebölja och upp till 37 grader i Lugo.

Som planerat tog jag tidigt den 24 juni morgontåget till Madrid, för vidare hemfärd mot Málaga. Den enda skillnaden var att hemresan avgick från Lugo och inte Santiago de Compostela.

Vem hade räknat med att hamna i en uråldrig sommarsolståndsceremoni i Galicien?

Det blev 213 kilometer totalt denna gång. De resterande 100 kilometerna från Lugo till Santiago de Compostela får jag klara av vid ett senare tillfälle. Pilgrimsstaden lär finnas kvar och dessutom heter det ”El Camino” (Vägen) och inte ”La Meta” (Målet) ..!

Ibland blir det inte som planerat – som tur är!

Vandringen slutade inte i Santiago utan i Lugo, men pilgrimsstaden lär vänta till nästa äventyrsresa.