En splittrad familj

PLUS ANNIKA ELWING Just nu skulle vi vara på väg hem till Spanien hela familjen, hem till det gamla livet, vännerna, maten. Men nu ska bara en av oss åka. De senaste veckorna har varit mycket omtumlande.

PLUS ANNIKA ELWING Just nu skulle vi vara på väg hem till Spanien hela familjen, hem till det gamla livet, vännerna, maten. Men nu ska bara en av oss åka. De senaste veckorna har varit mycket omtumlande.

Vi befinner oss i en torktumlare som aldrig stannar. Varje morgon känns det som att vakna till en mardröm, men medan dagen går stillnar allt litegrann och det går att tänka med logik igen. För det är väl logiskt, det vi är på väg att göra?

Jag har fått en tillsvidaretjänst i Sverige. Sambon måste tillbaka till Spanien för att jobba. Barnen stannar här med mig av den anledning att den lilla har en utmärkt skola som hon älskar, som dessutom kan hennes diabetes, och vi vill inte separera barnen. Dessutom finns en baktanke om att faktiskt stanna för gott, för att slippa flytta runt dit sambon skickas på jobb.

Men hur hamnade vi i den här situationen?

Vi skulle prova Sverige ett år, med förhoppning om att stanna. Men sambon och äldsta dottern hade det tufft så vi fattade beslutet att flytta tillbaka till Spanien, där de har det bättre. Mitt vikariat var dessutom slut. Vi hittade ett litet hus att hyra nära alla vänner, skrev in barnen på skolan där de redan har kompisar. Men så ställde sambons jobb till det. Han är offentlig lärare och blev tilldelad en skola så långt bort att det gjorde det omöjligt att flytta tillbaka till våra hemtrakter, såvida jag inte skulle gå och bli hemmafru.

En räddning kunde bli reducerad arbetstid, vilket man som statsanställd har rätt till om man har ett svårt sjukt barn. Sambon hade dock blivit felinformerad av facket och tidsfristen för att be om detta hade passerat med flera månader.

Jag känner närapå hat mot det förfärliga spanska systemet med statsanställda som man flyttar runt som leksaksdockor. Där man inte själv kan söka arbetsplats, utan står på en lista och blir tilldelad en ort. Lärare som har jobbat länge får åtminstone jobba hela läsår, men vet inte förrän en månad före skolstart på vilken ort de hamnar. Förhoppningsvis nära hemmet, men det kan lika gärna bli i andra änden av regionen.

Lärare som hamnar långt bort från hemmet brukar annonsera byte i en särskild grupp. Det gjorde sambon. Nu slumpade det sig så att en kvinna från Córdoba hade blivit tilldelad en skola i vårt närområde, vilket inte alls passade henne. Hon skulle få två timmars enkel resväg varje dag, och hemma har hon en dotter med depression som har försökt begå självmord flera gånger. Att jobba på sambons skola skulle halvera hennes resväg, samtidigt som vi skulle kunna flytta hem till våra trakter som tänkt, ifall han fick hennes skola. Då skulle han kunna vara tillgänglig för vår dotter med diabetes när hennes lärare ringer. Men det blev inget byte. Enligt en absurd lag måste de ha jobbat lika länge för att få byta skola med varandra.

Jag har förbannat hans jobb ibland, eftersom vi är så styrda av det. Om han haft ett vanligt arbete hade han kunnat säga upp sig och göra något annat. Det fungerar däremot inte som funcionario. Att tacka nej till jobbet är detsamma som att klippa bandet till Spanien och möjligheten att komma tillbaka.

Han var helt förtvivlad. Vi skulle behöva hitta en överprisad, sliten bostad var som helst utanför Sevilla, hitta skolor åt barnen, hitta någon som kan ta hand om diabetesbarnet när jag är borta och jobbar, allting på ingen tid alls, och med vetskapen om att vi kommer att behöva flytta igen och igen, nya skolor, nya bostäder, i oändlighet.

I den här röran blev jag erbjuden en tillsvidareanställning i Sverige. Vi hade till midnatt på oss att fatta beslut. Fram tills dess hade sambon en sista möjlighet att be om tjänstledigt på grund av svårt sjukt barn.

Ångesten var så tjock att den hade kunnat skäras med kniv. Vad var rätt att göra?

Trygghet i mitt jobb, billig hyresbostad som vi får stanna i, yngsta dotterns skola som hon älskar, lugn. I andra vågskålen hemlängtan, en skraltig svärfar, äldsta dottern som väntat ett år på att flytta hem. Fast till en plats som inte är möjlig längre. Osäkerhet, skolbyten, bostadsbyten.

På köksbordet mellan oss stod datorn. Sambon hade bifogat alla papper, fyllt i uppgifter, det var bara att klicka på knappen så skulle vi fortsätta ett år till med mig som jobbar, han som är tjänstledig och läser svenska. Skicka-knappen kändes som utlösaren av en bomb. Skulle vi? Men hans pappa då? Och äldsta dottern? Och tänk om jag i slutändan inte skulle få tjänsten? Kollegan hade inte sagt upp sig än, var bara 98 procent säker, tänkte inte fatta beslut förrän två dagar senare.

Minuterna började ta slut.
– Vi kommer ångra oss vad vi än väljer.
– Vad tycker du?
– Bestäm du!
– Jag kan inte!

Till slut slog klockan midnatt. Det var för sent. Det gick inte längre att be om tjänstledigt, sambon måste tillbaka. Vi gick och la oss utan att säga ett ord.

Vilket misstag. Jag kände det direkt när jag vaknade. Dra med barnen till otryggheten. Nej!

Nu har det gått en vecka. Jag har tackat ja till tjänsten. Sambon har köpt flygbiljett till Spanien. Han ska bo med och ta hand om sin pappa det här läsåret. Jag tar barnen själv till nästa sommar, när han kan begära tjänstledigt på nytt.

Jag fyller dagarna med Försäkringskassan, optiker, rektorer, A-kassan, Skatteverket, reseledarchefen, fler rektorer. Grejar och fixar. Yngsta barnet fick komma tillbaka till sin gamla skola och sina svenska kompisar. Som de kramade om henne när hon kom! Hjärtat rann över. I dag skulle de ta skolfoto och hon hade gjort sig fin i en ny leopardtröja och knollror i håret.
– Jag älskar skolan! Jag är lika lycklig som i sagan, sa hon på vägen dit.

Äldsta dottern med särskilda behov har fortfarande ingen skola nu en och en halv vecka in på terminen. Flera skolor i kommunen är fulla. Efter många samtal har vi hittat två att välja mellan. En stor, central, med resurser att ta hand om hennes behov men i stökig miljö, där både lärare och elever har valt att sluta. Eller en lantskola dit hon får ta bussen, en sammansvetsad grupp som jag inte vet om hon skulle kunna ta sig in i, och med långt färre möjligheter att ge henne det stöd hon behöver för att hänga med i undervisningen.

Min lärarsambo kan inte förstå att det inte finns samma möjligheter för barn med särskilda behov i små respektive stora skolor i Sverige. Inte jag heller.

Min fina tolvåring som hade ett så tufft första år i Sverige.

Teoretiskt kan vi se en massa fördelar med upplägget – lugn, trygghet för yngsta, två stabila inkomster, kunna köpa en egen bostad när det här läsåret är slut, och mycket annat. Men tänk om det här året blir ännu värre för mitt äldsta barn. Då spelar ju det andra ingen roll. Det är hennes mående som är kärnan i ångesten – tänk om vi har fattat fel beslut?

Annika Elwing