Falsksång och tårta på spanska födelsedagskalas

ANNIKA ELWING Jag älskar spanska födelsedagskalas. Det spelar ingen roll om vi firar en liten unge eller svärfar som fyller 86, allt är lika roligt. Kalas över generationsgränserna och alla umgås med varandra.

Där jag bor i Sierra de Huelva har vi ofta knytkalas. Alla som har möjlighet tar med sig något att äta eller dricka som man delar med övriga. Det kan vara en nylagad, varm tortilla, en böngryta, guacamole med nachos, apelsiner, öl, tomatsallad från den egna skörden… När årstiden är rätt grillar vi. Men så kommer vi till det oundvikliga momentet på varje kalas – tårtan och födelsedagssången, obehagliga moment båda två. Om tårtan är en köpetårta med superhjältemotiv tar jag gärna en bit, är den hemlagad skyller jag ofta på min diabetes – det kan ingen ifrågasätta – eftersom ingen spanjor i min bekantskapskrets faktiskt kan baka. De är galet duktiga på matlagning, varenda rätt är en njutning, men bakning har de ingen träning i, folk har ju i regel inte ens en ugn i köket.

På sista födelsedagskalaset kom jag dock inte undan utan blev tvungen att ta en bit hemgjord tårta. Jag har aldrig kunnat glömma den chokladtårta som en spansk släkting bakade för många år sedan, tyvärr, och den här tårtan var exakt lika illa. Jag tycker mycket om min gode vän som hade bakat och måste dölja vad jag tyckte, men kunde inte tvinga i mig tårtan. Det gick inte. Hur skulle jag bli av med eländet? Det kändes som att de tittade på mig varje gång jag närmade mig en soppåse, så till slut gick jag bort till bilen och ställde tårtfatet på bilgolvet vid framsätet, där ingen på kalaset skulle se det. Men det var nära att dottern trampade på tårtan när hon skulle sätta sig i bilen senare på kvällen.

Melodin till sången Cumpleaños feliz är i ärlighetens namn inte den enklaste, det är svårt att förstå att spanjorerna inte sjunger en lättare födelsedagssång när det nu är som det är: att spanjorer inte kan sjunga.

”Cumpleaños feliz, cumpleaños feliz, te deseamos todos…”

Oh! Aj min själ! Det gör ont i hela kroppen!

De första åren försökte jag ta falsksången med ett leende, tänka att det blev ju inte riktigt rätt här, men det blev svårare och svårare. Olika stämmor, fel tonartsbyte och alla slutar på helt fel ställe. Det är en plåga.

”Inte alla spanjorer sjunger falskt” invänder kanske någon.
Jo, säger jag.
De flesta i alla fall. Utom professionella musiker.

Jag minns en nyårsfest med spanska släkten. Jag hade hört att en svåger var känd för sin tondövhet men jag hade aldrig hört prov på den, förrän den nyårsaftonen.

På festen fanns en karaokeutrustning. Den var svågern nyfiken på. Antagligen hade hans anhöriga inte låtit honom hålla i en mikrofon förut, men här fanns ingen som hindrade honom. Han ryckte tag i en släkting, en man som vi kände som både smart, rolig och sympatisk, och nu upptäckte vi en ny sida hos honom. Tillsammans bjöd de båda männen på en oefterhärmlig falsksång som nog ingen som var där hämtat sig ifrån än. Man fick gissa vilka sånger de försökte sjunga. Om de prickade rätt på någon endaste ton var det bara en tillfällighet.

Samtidigt gick det inte att låta bli att tycka om de där båda, och de hade så roligt när de sjöng att man bara måste le med dem.

Jag är sannerligen ingen sångfågel själv, vilket alla som varit med i den årliga luciakören på Ikea i Sevilla kan intyga. Knappast någon kommer på luciafesten för att höra min röst. Luciakören är ingen proffskör, men vi gör vår plikt och har roligt. Ibland har vi övat innan, ofta inte. Ett år fanns väldiga ambitioner, den som tog ansvaret för vår sång visste inte vad han gav sig in på och han har inte återvänt. Men det var optimistiskt att tänka att vi oerfarna sångare skulle lära in olika stämmor på fritiden. När polletten trillade ner sa sångledaren åt oss att hålla tyst i O helga natt, och så tog han hela sången själv, solo.

Att många i Spanien sjunger falskt är inte konstigt. De får ju sällan tillfälle att öva.

Jämför med Sverige. Där sjunger vi hela tiden. Det är Allsång på Skansen och på Liseberg samt i varenda småstad under sommaren. Vi sjunger i våra protestantiska kyrkor, psalmer och julsånger och sommarsånger och vid majbrasan. Vi sjunger för våra barn, barnen sjunger på förskolan och i skolan, i skolkörer, i luciatåg och övar in sånger till skolavslutningar och studenten. Både barn och vuxna är med i kyrkokörer och andra körer, ger konserter och sjunger i stämmor. Vi har alla möjligheter att sjunga i Sverige, och gör det också. Men när sjunger spanjorerna? I princip bara på någons födelsedagsfest. En svår födelsedagssång, dessutom.

Annika Elwing