Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 39269
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vi behöver gå tillbaka nästan tolv år i tiden för att finna ett spanskt riksval där resultat var entydigt och ledde till en friktionsfri utnämning av ny regeringschef. Det var den 20 november 2011 när PP:s Mariano Rajoy kom till makten första gången med egen majoritet, efter att finanskrisen dragit med sig den sittande regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero.

Vad hände, som gör att det sedan dess verkar som förgjort för spanska folket att enas kring en regering? Finanskrisen väckte ett stort missnöje med det traditionella etablissemanget, däribland de två ledande partierna PP och PSOE. Podemos och Ciudadanos föddes, men förhoppningarna om nya friska vindar som dessa nya partier skulle utgöra grumlades snabbt. Det blev tvärtom full cirkus efter valet i december 2015 och nyvalet i juni 2016. Det var som förgjort att finna en fungerande konstellation mellan de då fyra stora partierna. Endast en palatskupp inom PSOE, till förmån för Rajoy, förhindrade ett tredje val i december det året.

Den återuppståndne Pedro Sánchez kom sedermera till makten den 1 juni 2018, genom en misstroendeomröstning mot just Rajoy. Sedan vann socialistledaren parlamentsvalet i april 2019, men - ”hör och häpna” - det blev på nytt nyval i november. Först efter det nådde PSOE och Unidas Podemos en överenskommelse som möjliggjorde den första koalitionsregeringen i Spanien i modern tid.

Mot alla odds, och trots jättelika utmaningar som coronapandemin, höll vänsterregeringen nästan hela mandatperioden ut. Det var bara bakslaget i kommun- och regionvalen i maj som fick Pedro Sánchez att kalla till nyval, sex månader före ordinarie datum. Mot bakgrund av hur den politiska arenan sett ut det senaste ”dryga” decenniet (ordet kan läsas i dubbel bemärkelse) borde vi ha anat att det inte heller den här gången skulle bli någon klar segrare.

Partido Popular inhöstade 23 juli en av de bittraste valsegrar som man minns i Spanien och även om deras chanser att nu komma till makten är minimala så har Alberto Núñez Feijóo fått förtroendet av kungen att försöka bilda regering. Pedro Sánchez anses ha betydligt större möjligheter att erhålla majoritetsstöd, speciellt efter att vänsterpartierna säkrat kontrollen över parlamentets styrelse. Men för att socialistledaren ska bli omvald är han bland annat beroende av det goda minnet från den landsflyktige tidigare katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont. Angenämare utgångspunkt kan man önska sig. 

Innan Sánchez ens får sin eventuella chans väntar vi alltså på Feijóo, som ska undergå debatt och omröstning i parlamentet 26-27 september. Den enda goda nyheten är att talmannen Francina Armengol försäkrat sig om att vi, vid eventuellt nytt politiskt haveri, i alla fall slipper nyval till jul. Valet hålls i så fall den 14 januari. Om allt slutar som vanligt.
            [ingress] => (Ledare i höstnumret av tidningen SK) Det har varit en ovanlig sommar i Spanien. Inte för de många värmerekord som slagits och som tyvärr blivit allt för vanliga, utan för att spanjorerna kallades till valurnorna 23 juli, med allt vad det innebar. Trots Partido Populars väntade seger var marginalen i minsta laget och i skrivande stund kan ännu ett nyval inte avskrivas. En situation som känns allt för bekant.
            [headline] => I väntan på Feijóo
            [page] => 0
            [modified] => 20230903124944
            [created] => 20230823181715
            [publishStart] => 20230904065100
            [publishStop] => 20240219171759
            [fullArticle] => I väntan på Feijóo (Ledare i höstnumret av tidningen SK) Det har varit en ovanlig sommar i Spanien. Inte för de många värmerekord som slagits och som tyvärr blivit allt för vanliga, utan för att spanjorerna kallades till valurnorna 23 juli, med allt vad det innebar. Trots Partido Populars väntade seger var marginalen i minsta laget och i skrivande stund kan ännu ett nyval inte avskrivas. En situation som känns allt för bekant. Vi behöver gå tillbaka nästan tolv år i tiden för att finna ett spanskt riksval där resultat var entydigt och ledde till en friktionsfri utnämning av ny regeringschef. Det var den 20 november 2011 när PP:s Mariano Rajoy kom till makten första gången med egen majoritet, efter att finanskrisen dragit med sig den sittande regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero.

Vad hände, som gör att det sedan dess verkar som förgjort för spanska folket att enas kring en regering? Finanskrisen väckte ett stort missnöje med det traditionella etablissemanget, däribland de två ledande partierna PP och PSOE. Podemos och Ciudadanos föddes, men förhoppningarna om nya friska vindar som dessa nya partier skulle utgöra grumlades snabbt. Det blev tvärtom full cirkus efter valet i december 2015 och nyvalet i juni 2016. Det var som förgjort att finna en fungerande konstellation mellan de då fyra stora partierna. Endast en palatskupp inom PSOE, till förmån för Rajoy, förhindrade ett tredje val i december det året.

Den återuppståndne Pedro Sánchez kom sedermera till makten den 1 juni 2018, genom en misstroendeomröstning mot just Rajoy. Sedan vann socialistledaren parlamentsvalet i april 2019, men - ”hör och häpna” - det blev på nytt nyval i november. Först efter det nådde PSOE och Unidas Podemos en överenskommelse som möjliggjorde den första koalitionsregeringen i Spanien i modern tid.

Mot alla odds, och trots jättelika utmaningar som coronapandemin, höll vänsterregeringen nästan hela mandatperioden ut. Det var bara bakslaget i kommun- och regionvalen i maj som fick Pedro Sánchez att kalla till nyval, sex månader före ordinarie datum. Mot bakgrund av hur den politiska arenan sett ut det senaste ”dryga” decenniet (ordet kan läsas i dubbel bemärkelse) borde vi ha anat att det inte heller den här gången skulle bli någon klar segrare.

Partido Popular inhöstade 23 juli en av de bittraste valsegrar som man minns i Spanien och även om deras chanser att nu komma till makten är minimala så har Alberto Núñez Feijóo fått förtroendet av kungen att försöka bilda regering. Pedro Sánchez anses ha betydligt större möjligheter att erhålla majoritetsstöd, speciellt efter att vänsterpartierna säkrat kontrollen över parlamentets styrelse. Men för att socialistledaren ska bli omvald är han bland annat beroende av det goda minnet från den landsflyktige tidigare katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont. Angenämare utgångspunkt kan man önska sig. 

Innan Sánchez ens får sin eventuella chans väntar vi alltså på Feijóo, som ska undergå debatt och omröstning i parlamentet 26-27 september. Den enda goda nyheten är att talmannen Francina Armengol försäkrat sig om att vi, vid eventuellt nytt politiskt haveri, i alla fall slipper nyval till jul. Valet hålls i så fall den 14 januari. Om allt slutar som vanligt. Vinnaren i parlamentsvalet 23 juli Alberto Núñez Feijóo ska undergå debatt och omröstning i parlamentet 26-27 september, men PP-ledarens chanser att lyckas bli vald till regeringschef bedöms som minimala. Foto: PP 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 38902
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => 1. Igår blev det tydligare än någonsin att man inte kan förlita sig på valenkäter i Spanien. Samtliga fem undersökningar som publicerades när vallokalerna stängde angav att Partido Popular skulle erhålla tillräcklig majoritet för att kunna regera. Flera gav PP och Vox egen majoritet tillsammans. Ingen var ens i närheten av att tillskriva PP de endast 136 mandat som partiet slutligen erhöll. 

2. Skälen till att opinionsundersökningarna slår fel är flera. Ett av de mest omdiskuterade är att resultaten ”tvättas”, det vill säga att svaren som erhålls tolkas av utredarna på ett subjektivt sätt, i en eller annan riktning. Den största och till stor del befogade kritiken för detta har riktats mot statliga sociologiska institutet CIS, för att den under den rådande mandatperioden kategoriskt har blåst upp vänsterpartiernas förväntade resultat. Men det finns också en annan förklaring till att prognoserna inte stämmer överens med verkligheten och det är många tillfrågades uppenbara ovilja att erkänna vilka politiska åsikter de har. Mot denna bakgrund slår opinionsundersökningarna fel som mest när åsikten skiljer sig mot det som anses ”rumsrent” och därför döljs av den intervjuade. Det är skälet till att Vox tidigare haft större stöd i verkligheten än i enkäterna och i det här fallet att fler röstat på PSOE än vad de velat medge öppet, med tanke på den svartmålning som högern gjort av Pedro Sánchez.

3. Partido Popular, med partiledaren Alberto Núñez Feijóo i spetsen, begick ett fundamentalt misstag när de i princip tog ut segern i förskott. Deras högmod grundades efter framgångarna i kommun- och regionvalen 30 maj och växte sedan ytterligare efter att Feijóo tillskrivits segern i den enda partiledardebatt som han ställt upp på. PP-ledaren vågade sig på att sätta en ribba på mer än 160 egna mandat som mål och har alltså fått nöja sig med 136. Det är visserligen 47 fler än tidigare, men 25 färre än vad partiet siktade på.

4. Alberto Núñez Feijóo har under hela valkampanjen åberopat att det enda demokratiska är att det parti som får flest röster i parlamentsvalet tillåts styra. Han har gått så långt som att uppge hur pinsamt det skulle vara att träffa kollegor från andra länder, bland vilka han nämnde som exempel Sveriges statsminister Ulf Kristersson, om Feijóo var regeringschef som ”tvåa” i valet. Någon borde ha hindrat PP-ledaren från att upprepa detta argument och uppmärksammat honom på att om det är ”pinsamt” att regera som tvåa så måste det vara direkt förödmjukande att leda en regering som representant för det tredje största partiet i landet, som ju är fallet med moderatledaren.

5. Just PP-ledarens många klavertramp anges som ett av huvudskälen till att vänsterväljarna mobiliserat sig, betydligt mer än motståndet mot Vox. Den slutsatsen dras av det faktum att Vox-spöket inte fungerade i kommun- och regionvalen och att det sålunda varit något annat som denna gång fått vänsteranhängarna att sluta upp kring valurnorna. Det har under valkampanjen påvisats att Núñez Feijóo farit med en rad osanningar, speciellt när det gällt ekonomiska siffror och hur Partido Popular röstat i olika nyckelfrågor, som pensionerna. En annan fråga som anses ha retat vänsteranhängare är hur såväl PP som Vox brukat ETA som politiskt slagträ.

6. Valets största förlorare är tveklöst Vox. De inte bara förlorade 19 av sina tidigare 52 mandat utan har inte fått någon som helst vågmästarroll. Partido Populars enda chans att komma till makten går via att PSOE:s ledamöter lägger ner sina röster i parlamentet, vilket förefaller högst osannolikt. Dessutom skulle det utan tvekan ske på villkor att Vox inte ingår i ekvationen.

7. Extra snopet för Vox lär vara att de med endast 33 mandat nu även förlorat möjligheten att iscensätta uppseendeväckande misstroendeförklaringar. För detta krävs nämligen minst 35 ledamöters underskrift (tio procent av alla parlamentsrepresentanter). Under den gångna mandatperioden presenterade Vox som bekant två missförtroendeförklaringar mot Pedro Sánchez som inte vann något som helst gehör av övriga partier, men som tillät Vox att få vara i rampljuset under några dygn.

8. Den nya koalitionen till vänster om PSOE, Sumar, lyckades inte med huvudmålet att gå om Vox som det tredje största partiet men firade ändå stort på valnatten att de bidragit till att förhindra en väntad högerregering. Den tidigare vänsterkoalitionen Podemos hade som bäst 71 mandat, efter valet i april 2019, men rasade sedan till 38 och nu får Sumar nöja sig med 31 mandat. Trots det är koalitionen som leds av Yolanda Díaz nöjd, mot bakgrund av hur turbulent bildandet av Sumar varit. ”Sumar” betyder ”Tillföra” men sanningen är att Podemos velat tillföra ytterst lite och tvingades bland annat lämna utanför listorna hittillsvarande jämställdhetsministern Irene Montero. Det har i sin tur lett till att nyckelpersoner för vänstern som Montero själv, men även hennes partner och tidigare Podemos-ledaren Pablo Iglesias, avstått från att aktivt stödja den nya vänsterkoalitionen.

9. Sumar är trots färre mandat fundamentala för en eventuell ny vänsterregering i Spanien, som åter skulle bestå av en koalition mellan PSOE och i det här fallet Sumar.

10. Podemos har fallit som en pannkaka och endast fem av deras kandidater i listorna för Sumar har blivit invalda i parlamentet. De har haft svårt att dölja sina schismer med Yolanda Díaz och det är troligt att Podemos, som en gång var Spaniens tredje största parti och som ingått i regeringen, nu tynar bort helt.

11. Partido Popular räknade inte bara med att vinna stort, utan även att socialistpartiets resultat skulle vara så dåligt att Pedro Sánchez tvingades avgå som partiledare. Alberto Núñez Feijóo vågade sig till och med på att förutspå att han efter valet skulle ta kontakt med de nya socialistiska ledarna för att bilda en PP-regering som inte behöver vara avhängig av Vox.

12. Pedro Sánchez har visat att han liksom spanska katter har minst sju (politiska) liv. Socialistledaren har rest sig ett otal gånger vid det här laget, inte minst efter att han tvingades avgå som ledare för PSOE efter en palatskupp 2016. Sánchez har givit ut en bok med rubriken ”Manual de resistencia” (Handbok i uthållighet) och ingen ifrågasätter längre att den sittande regeringschefen är en av de uthålligaste politiker som Spanien skådat. Det återstår att se om han lyckas bilda regering på nytt, men uträknad är Sánchez definitivt inte.

13. När valresultatet analyseras får man inte glömma att liberala Ciudadanos inte längre fanns med i ekvationen. De har haft tio ledamöter i parlamentet den senaste mandatperioden, men valde att inte ens ställa upp igen i valet mot bakgrund av partiets katastrofresultat i kommun- och regionvalen. Den största delen av deras tidigare väljare har denna gång utan tvekan röstat på Partido Popular och många var med all säkerhet tidigare PP-väljare som på sin tid gick över till Ciudadanos. 

14. En av valkampanjens stora överraskningar har varit den tidigare socialistiske regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero. Han har jämte Sánchez lett PSOE:s kampanj och till och med deltagit i fler valmöten än partiledaren själv. Detta val har utgjort en återuppståndelse för Zapatero, som 2011 tvingades lämna regeringen och politiken med svansen mellan benen på grund av sitt sätt att hantera finanskrisen. Själv har han uppgivit att det varit högerns många lögner inför valet och framför allt påståenden att socialisterna vikit sig för ETA som retat upp honom så pass att han velat göra allt för att motverka en eventuell högerregering. Pedro Sánchez säger att han står i stor tacksamhetsskuld till den tidigare socialistledaren. 

15. Socialistpartiet fick flest röster i såväl Baskien som Katalonien. I den senare regionen överlägset, där de katalanska socialisterna under ledning av tidigare hälsovårdsministern Salvador Illa fick fler mandat (19) än separatistpartierna tillsammans (14). Det är anmärkningsvärt att efter att högerpartierna konsekvent anklagat Pedro Sánchez för att vika sig för separatisterna och ”ETA:s arvtagare” har nationalistpartierna erhållit sin lägsta representation i riksparlamentet i demokratisk tid.

16. Även om nationalistpartierna förlorat mandat och PSOE vunnit såväl röster som platser i riksparlamentet (122) är sanningen att det nu är ännu svårare för Sánchez än tidigare att erhålla tillräckligt med stöd för att komma till makten. När han valdes 2019 lade såväl ERC som EH Bildu ner sina röster och nu behöver en eventuell vänsterregering att båda röstar för. Men dessutom har ett parti som hittills varit ovidkommande plötsligt nyckeln till den spanska regeringen. Det är inget mindre än den flyende Carles Puigdemonts Junts per Cat. Sánchez väg till omval går via att Junts sju ledamöter åtminstone lägger ner sina röster. 

17. Ovanstående situation är ett mardrömsscenario för högern. Sánchez är denna gång avhängig inte bara av de katalanska ”kuppmakarna” och ”ETA:s arvtagare”, utan även den tidigare regionpresidenten i Katalonien som flytt från Spanien kan ha sista ordet både vad gäller utnämningen av Sánchez som ny regeringschef och varje lagreform som den nya regeringen vill få igenom i parlamentet.

18. Det återstår att se i vilken utsträckning Sánchez är villig att förhandla med Junts och Puigdemont. Först är det dock vinnaren i valet Alberto Núñez Feijóo som ska försöka bilda regering. Det troligaste är att det blir PP-ledaren som först tilldelas förtroendet av kung Felipe VI att bilda regering och Partido Populars enda chans att lyckas är som sagt att PSOE lägger ner sina röster. Detta är högst otroligt, speciellt då Sánchez mot alla prognoser fortsätter att leda socialistpartiet. 

19. Om Feijóo som väntat misslyckas med att bli vald till ny regeringschef kommer kungen istället ge Pedro Sánchez uppdraget att försöka bilda regering. Det förefaller osannolikt att socialistledaren väljer att vika sig för kraven från Junts, som säkerligen inkluderar en folkomröstning om katalansk självständighet, och det skulle betyda att ett nyval i Spanien blir oundvikligt. Det skulle i så fall förmodligen infalla strax före jul.

20. Partido Popular har snabbt myntat ett nytt motto mot Pedro Sánchez och det är ordet ”blockad”. Argumentet är att allt som inte är att möjliggöra att PP nu kommer till makten utgör en ”blockad” av demokratin. Det är en enorm paradox att uttrycket tillämpas av ett parti som i snart fem år gått emot grundlagen genom att förhindra att styrelsen i justitieväsendet, Consejo General del Poder Judicial, förnyas enligt stadgarna. Tack vare PP:s blockering av justitieväsendet består den högermajoritet som instiftades 2013, när Mariano Rajoy styrde med egen majoritet och kunde utse de jurister som passade Partido Popular bäst.

21. Partido Popular hade spått Pedro Sánchez undergång efter valet, men i dagsläget är det mer befogat att ifrågasätta om det inte är högerpartiet som kommer att byta partiledare i den händelse att det blir nyval. Trots valsegern har Alberto Núñez Feijóo kraftigt försvagats personligen och det kunde inte iscensättas tydligare än på valnatten, när PP-ledaren höll sitt ”segertal”. Mitt i en mening började en stor del av PP-anhängarna på gatan att skaldera ”Ayuso, Ayuso”, för att hylla regionpresidenten i Madrid som också befann sig på balkongen. Isabel Díaz Ayuso har sedan länge skaffat sig en egen anhängarskara hos de mest radikala PP-väljarna, med sin konfrontationspolitik mot Pedro Sánchez. Många menar att det bara är en tidsfråga innan hon lämnar regionpolitiken för att sikta mot högre mål och ingen kan ifrågasätta Ayusos förmåga att göra sig av med obekväma partikollegor. Feijóo kan om inte annat fråga sin företrädare Pablo Casado, som manövrerades bort efter att han konfronterat Ayuso för en misstänkt korruptionsskandal kopplad till hennes bror.
            [ingress] => Det går att vrida och vända hur mycket som helst på valresultat. De kan jämföras med partiernas tidigare siffror, men också bedömas i förhållande till förväntningarna, som i sin tur är baserade på opinionsundersökningarna. Sett ur det första perspektivet var Partido Popular inte bara segrare igår, utan de vann dessutom stort. Om man däremot bedömer resultatet med utgångspunkt från PP:s egna förväntningar så finns det helt klart förluster som svidit mindre. PSOE:s resultat igår exempelvis. Här följer mina observationer, intryck och slutsatser av valresultatet.
            [headline] => Mina intryck av valet
            [page] => 0
            [modified] => 20230724170620
            [created] => 20230724114511
            [publishStart] => 20230724120000
            [publishStop] => 20240120104559
            [fullArticle] => Mina intryck av valet Det går att vrida och vända hur mycket som helst på valresultat. De kan jämföras med partiernas tidigare siffror, men också bedömas i förhållande till förväntningarna, som i sin tur är baserade på opinionsundersökningarna. Sett ur det första perspektivet var Partido Popular inte bara segrare igår, utan de vann dessutom stort. Om man däremot bedömer resultatet med utgångspunkt från PP:s egna förväntningar så finns det helt klart förluster som svidit mindre. PSOE:s resultat igår exempelvis. Här följer mina observationer, intryck och slutsatser av valresultatet. 1. Igår blev det tydligare än någonsin att man inte kan förlita sig på valenkäter i Spanien. Samtliga fem undersökningar som publicerades när vallokalerna stängde angav att Partido Popular skulle erhålla tillräcklig majoritet för att kunna regera. Flera gav PP och Vox egen majoritet tillsammans. Ingen var ens i närheten av att tillskriva PP de endast 136 mandat som partiet slutligen erhöll. 

2. Skälen till att opinionsundersökningarna slår fel är flera. Ett av de mest omdiskuterade är att resultaten ”tvättas”, det vill säga att svaren som erhålls tolkas av utredarna på ett subjektivt sätt, i en eller annan riktning. Den största och till stor del befogade kritiken för detta har riktats mot statliga sociologiska institutet CIS, för att den under den rådande mandatperioden kategoriskt har blåst upp vänsterpartiernas förväntade resultat. Men det finns också en annan förklaring till att prognoserna inte stämmer överens med verkligheten och det är många tillfrågades uppenbara ovilja att erkänna vilka politiska åsikter de har. Mot denna bakgrund slår opinionsundersökningarna fel som mest när åsikten skiljer sig mot det som anses ”rumsrent” och därför döljs av den intervjuade. Det är skälet till att Vox tidigare haft större stöd i verkligheten än i enkäterna och i det här fallet att fler röstat på PSOE än vad de velat medge öppet, med tanke på den svartmålning som högern gjort av Pedro Sánchez.

3. Partido Popular, med partiledaren Alberto Núñez Feijóo i spetsen, begick ett fundamentalt misstag när de i princip tog ut segern i förskott. Deras högmod grundades efter framgångarna i kommun- och regionvalen 30 maj och växte sedan ytterligare efter att Feijóo tillskrivits segern i den enda partiledardebatt som han ställt upp på. PP-ledaren vågade sig på att sätta en ribba på mer än 160 egna mandat som mål och har alltså fått nöja sig med 136. Det är visserligen 47 fler än tidigare, men 25 färre än vad partiet siktade på.

4. Alberto Núñez Feijóo har under hela valkampanjen åberopat att det enda demokratiska är att det parti som får flest röster i parlamentsvalet tillåts styra. Han har gått så långt som att uppge hur pinsamt det skulle vara att träffa kollegor från andra länder, bland vilka han nämnde som exempel Sveriges statsminister Ulf Kristersson, om Feijóo var regeringschef som ”tvåa” i valet. Någon borde ha hindrat PP-ledaren från att upprepa detta argument och uppmärksammat honom på att om det är ”pinsamt” att regera som tvåa så måste det vara direkt förödmjukande att leda en regering som representant för det tredje största partiet i landet, som ju är fallet med moderatledaren.

5. Just PP-ledarens många klavertramp anges som ett av huvudskälen till att vänsterväljarna mobiliserat sig, betydligt mer än motståndet mot Vox. Den slutsatsen dras av det faktum att Vox-spöket inte fungerade i kommun- och regionvalen och att det sålunda varit något annat som denna gång fått vänsteranhängarna att sluta upp kring valurnorna. Det har under valkampanjen påvisats att Núñez Feijóo farit med en rad osanningar, speciellt när det gällt ekonomiska siffror och hur Partido Popular röstat i olika nyckelfrågor, som pensionerna. En annan fråga som anses ha retat vänsteranhängare är hur såväl PP som Vox brukat ETA som politiskt slagträ.

6. Valets största förlorare är tveklöst Vox. De inte bara förlorade 19 av sina tidigare 52 mandat utan har inte fått någon som helst vågmästarroll. Partido Populars enda chans att komma till makten går via att PSOE:s ledamöter lägger ner sina röster i parlamentet, vilket förefaller högst osannolikt. Dessutom skulle det utan tvekan ske på villkor att Vox inte ingår i ekvationen.

7. Extra snopet för Vox lär vara att de med endast 33 mandat nu även förlorat möjligheten att iscensätta uppseendeväckande misstroendeförklaringar. För detta krävs nämligen minst 35 ledamöters underskrift (tio procent av alla parlamentsrepresentanter). Under den gångna mandatperioden presenterade Vox som bekant två missförtroendeförklaringar mot Pedro Sánchez som inte vann något som helst gehör av övriga partier, men som tillät Vox att få vara i rampljuset under några dygn.

8. Den nya koalitionen till vänster om PSOE, Sumar, lyckades inte med huvudmålet att gå om Vox som det tredje största partiet men firade ändå stort på valnatten att de bidragit till att förhindra en väntad högerregering. Den tidigare vänsterkoalitionen Podemos hade som bäst 71 mandat, efter valet i april 2019, men rasade sedan till 38 och nu får Sumar nöja sig med 31 mandat. Trots det är koalitionen som leds av Yolanda Díaz nöjd, mot bakgrund av hur turbulent bildandet av Sumar varit. ”Sumar” betyder ”Tillföra” men sanningen är att Podemos velat tillföra ytterst lite och tvingades bland annat lämna utanför listorna hittillsvarande jämställdhetsministern Irene Montero. Det har i sin tur lett till att nyckelpersoner för vänstern som Montero själv, men även hennes partner och tidigare Podemos-ledaren Pablo Iglesias, avstått från att aktivt stödja den nya vänsterkoalitionen.

9. Sumar är trots färre mandat fundamentala för en eventuell ny vänsterregering i Spanien, som åter skulle bestå av en koalition mellan PSOE och i det här fallet Sumar.

10. Podemos har fallit som en pannkaka och endast fem av deras kandidater i listorna för Sumar har blivit invalda i parlamentet. De har haft svårt att dölja sina schismer med Yolanda Díaz och det är troligt att Podemos, som en gång var Spaniens tredje största parti och som ingått i regeringen, nu tynar bort helt.

11. Partido Popular räknade inte bara med att vinna stort, utan även att socialistpartiets resultat skulle vara så dåligt att Pedro Sánchez tvingades avgå som partiledare. Alberto Núñez Feijóo vågade sig till och med på att förutspå att han efter valet skulle ta kontakt med de nya socialistiska ledarna för att bilda en PP-regering som inte behöver vara avhängig av Vox.

12. Pedro Sánchez har visat att han liksom spanska katter har minst sju (politiska) liv. Socialistledaren har rest sig ett otal gånger vid det här laget, inte minst efter att han tvingades avgå som ledare för PSOE efter en palatskupp 2016. Sánchez har givit ut en bok med rubriken ”Manual de resistencia” (Handbok i uthållighet) och ingen ifrågasätter längre att den sittande regeringschefen är en av de uthålligaste politiker som Spanien skådat. Det återstår att se om han lyckas bilda regering på nytt, men uträknad är Sánchez definitivt inte.

13. När valresultatet analyseras får man inte glömma att liberala Ciudadanos inte längre fanns med i ekvationen. De har haft tio ledamöter i parlamentet den senaste mandatperioden, men valde att inte ens ställa upp igen i valet mot bakgrund av partiets katastrofresultat i kommun- och regionvalen. Den största delen av deras tidigare väljare har denna gång utan tvekan röstat på Partido Popular och många var med all säkerhet tidigare PP-väljare som på sin tid gick över till Ciudadanos. 

14. En av valkampanjens stora överraskningar har varit den tidigare socialistiske regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero. Han har jämte Sánchez lett PSOE:s kampanj och till och med deltagit i fler valmöten än partiledaren själv. Detta val har utgjort en återuppståndelse för Zapatero, som 2011 tvingades lämna regeringen och politiken med svansen mellan benen på grund av sitt sätt att hantera finanskrisen. Själv har han uppgivit att det varit högerns många lögner inför valet och framför allt påståenden att socialisterna vikit sig för ETA som retat upp honom så pass att han velat göra allt för att motverka en eventuell högerregering. Pedro Sánchez säger att han står i stor tacksamhetsskuld till den tidigare socialistledaren. 

15. Socialistpartiet fick flest röster i såväl Baskien som Katalonien. I den senare regionen överlägset, där de katalanska socialisterna under ledning av tidigare hälsovårdsministern Salvador Illa fick fler mandat (19) än separatistpartierna tillsammans (14). Det är anmärkningsvärt att efter att högerpartierna konsekvent anklagat Pedro Sánchez för att vika sig för separatisterna och ”ETA:s arvtagare” har nationalistpartierna erhållit sin lägsta representation i riksparlamentet i demokratisk tid.

16. Även om nationalistpartierna förlorat mandat och PSOE vunnit såväl röster som platser i riksparlamentet (122) är sanningen att det nu är ännu svårare för Sánchez än tidigare att erhålla tillräckligt med stöd för att komma till makten. När han valdes 2019 lade såväl ERC som EH Bildu ner sina röster och nu behöver en eventuell vänsterregering att båda röstar för. Men dessutom har ett parti som hittills varit ovidkommande plötsligt nyckeln till den spanska regeringen. Det är inget mindre än den flyende Carles Puigdemonts Junts per Cat. Sánchez väg till omval går via att Junts sju ledamöter åtminstone lägger ner sina röster. 

17. Ovanstående situation är ett mardrömsscenario för högern. Sánchez är denna gång avhängig inte bara av de katalanska ”kuppmakarna” och ”ETA:s arvtagare”, utan även den tidigare regionpresidenten i Katalonien som flytt från Spanien kan ha sista ordet både vad gäller utnämningen av Sánchez som ny regeringschef och varje lagreform som den nya regeringen vill få igenom i parlamentet.

18. Det återstår att se i vilken utsträckning Sánchez är villig att förhandla med Junts och Puigdemont. Först är det dock vinnaren i valet Alberto Núñez Feijóo som ska försöka bilda regering. Det troligaste är att det blir PP-ledaren som först tilldelas förtroendet av kung Felipe VI att bilda regering och Partido Populars enda chans att lyckas är som sagt att PSOE lägger ner sina röster. Detta är högst otroligt, speciellt då Sánchez mot alla prognoser fortsätter att leda socialistpartiet. 

19. Om Feijóo som väntat misslyckas med att bli vald till ny regeringschef kommer kungen istället ge Pedro Sánchez uppdraget att försöka bilda regering. Det förefaller osannolikt att socialistledaren väljer att vika sig för kraven från Junts, som säkerligen inkluderar en folkomröstning om katalansk självständighet, och det skulle betyda att ett nyval i Spanien blir oundvikligt. Det skulle i så fall förmodligen infalla strax före jul.

20. Partido Popular har snabbt myntat ett nytt motto mot Pedro Sánchez och det är ordet ”blockad”. Argumentet är att allt som inte är att möjliggöra att PP nu kommer till makten utgör en ”blockad” av demokratin. Det är en enorm paradox att uttrycket tillämpas av ett parti som i snart fem år gått emot grundlagen genom att förhindra att styrelsen i justitieväsendet, Consejo General del Poder Judicial, förnyas enligt stadgarna. Tack vare PP:s blockering av justitieväsendet består den högermajoritet som instiftades 2013, när Mariano Rajoy styrde med egen majoritet och kunde utse de jurister som passade Partido Popular bäst.

21. Partido Popular hade spått Pedro Sánchez undergång efter valet, men i dagsläget är det mer befogat att ifrågasätta om det inte är högerpartiet som kommer att byta partiledare i den händelse att det blir nyval. Trots valsegern har Alberto Núñez Feijóo kraftigt försvagats personligen och det kunde inte iscensättas tydligare än på valnatten, när PP-ledaren höll sitt ”segertal”. Mitt i en mening började en stor del av PP-anhängarna på gatan att skaldera ”Ayuso, Ayuso”, för att hylla regionpresidenten i Madrid som också befann sig på balkongen. Isabel Díaz Ayuso har sedan länge skaffat sig en egen anhängarskara hos de mest radikala PP-väljarna, med sin konfrontationspolitik mot Pedro Sánchez. Många menar att det bara är en tidsfråga innan hon lämnar regionpolitiken för att sikta mot högre mål och ingen kan ifrågasätta Ayusos förmåga att göra sig av med obekväma partikollegor. Feijóo kan om inte annat fråga sin företrädare Pablo Casado, som manövrerades bort efter att han konfronterat Ayuso för en misstänkt korruptionsskandal kopplad till hennes bror. Pedro Sánchez vann inte valet 23 juli men få ifrågasätter idag hans uthållighet som politiker. Foto: PSOE 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 37623
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Syftet med konferensen i Málaga var att redovisa resultaten i Andalusien av en stor enkät om allmänhetens relation till media, men det som dominerade debatten var lanseringen av Chat GPT och andra liknande AI-tjänster. På bara några veckor har artificiell intelligens börjat tillämpas inom journalistiken och media väntas vara en av de sektorer som kommer att uppleva den största revolutionen. Än så länge är det svårt att avgöra om det blir på gott eller ont och det var en av huvudfrågorna som debatterades i Málaga.

Det finns uppenbara fördelar med AI som ett verktyg för journalister. Några vittnade om hur de sparar timmar av arbete på att exempelvis få inspelade intervjuer automatiskt utskrivna i text. Den avgörande frågan är i vilken utsträckning hjälpen kommer att bidraga till att förbättra journalisternas arbetsvillkor och i vilken AI helt kommer att ta över en majoritet av uppgifterna och skicka en stor del av mediakåren ut i kylan.

Här var åsikterna bland deltagarna i konferensen i Málaga delade. Några menar att rationaliseringarna i mediabranschen sedan flera år varit omfattande och att AI kommer att bidra till att minska antalet anställda på redaktionerna ytterligare. Andra hävdar att hur avancerat AI än är så har tekniken begränsningar som gör att den inte kan ersätta de traditionella reportrarna helt och hållet. Det krävs nämligen någon fysisk person som samlar ihop och publicerar den information som AI sedan är så skicklig på att behandla.

Medan frågorna om utvecklingen inom mediabranschen fortfarande är betydligt fler än vissheterna, är den mest optimistiska bilden att AI kommer att leda till en grundläggande omvandling av journalistyrket, inte dess död. Tekniken kommer att kunna ta över stora delar av de rutinuppgifter som journalisterna skött hittills. Tack vare avlastningen kommer avsevärt större tid kunna ägnas av reportrarna till mer renodlade uppgifter, som att vara ute på fältet, intervjua folk och, framför allt, rapportera på ett mer personligt och originellt sätt.

Det vädrades ytterligare ett starkt argument på konferensen för att den traditionella journalistiken kommer och måste fortsätta existera. Ett av de största hoten med AI är nämligen att så kallade ”Fake News” väntas öka många gånger om. Behovet av någon som klargör vad som är sant och vad som är falskt kommer att vara större än någonsin och det är där journalisterna kommer att utgöra en fundamental beståndsdel för att värna om sanningen och, med det, de grundläggande demokratiska principerna.
 
Med andra ord, i en tid av förändringar som saknar motstycke kommer journalistikens traditionella uppgifter att vara samma som de alltid varit – fast ännu viktigare!
            [ingress] => (Ledare i sommarnumret av SK.) Jag var nyligen på en konferens i Málaga där kända som mindre kända journalister debatterade de många utmaningar som mediasektorn sedan en längre tid ställs inför och som väntas multipliceras genom bruket av artificiell intelligens. Frågan är vilka som är störst med den nya teknologin, möjligheterna för media eller hoten mot journalistyrket som vi förstått det hittills.
            [headline] => AI versus journalistik
            [page] => 0
            [modified] => 20230604091026
            [created] => 20230510190250
            [publishStart] => 20230605064900
            [publishStop] => 20231023182559
            [fullArticle] => AI versus journalistik (Ledare i sommarnumret av SK.) Jag var nyligen på en konferens i Málaga där kända som mindre kända journalister debatterade de många utmaningar som mediasektorn sedan en längre tid ställs inför och som väntas multipliceras genom bruket av artificiell intelligens. Frågan är vilka som är störst med den nya teknologin, möjligheterna för media eller hoten mot journalistyrket som vi förstått det hittills. Syftet med konferensen i Málaga var att redovisa resultaten i Andalusien av en stor enkät om allmänhetens relation till media, men det som dominerade debatten var lanseringen av Chat GPT och andra liknande AI-tjänster. På bara några veckor har artificiell intelligens börjat tillämpas inom journalistiken och media väntas vara en av de sektorer som kommer att uppleva den största revolutionen. Än så länge är det svårt att avgöra om det blir på gott eller ont och det var en av huvudfrågorna som debatterades i Málaga.

Det finns uppenbara fördelar med AI som ett verktyg för journalister. Några vittnade om hur de sparar timmar av arbete på att exempelvis få inspelade intervjuer automatiskt utskrivna i text. Den avgörande frågan är i vilken utsträckning hjälpen kommer att bidraga till att förbättra journalisternas arbetsvillkor och i vilken AI helt kommer att ta över en majoritet av uppgifterna och skicka en stor del av mediakåren ut i kylan.

Här var åsikterna bland deltagarna i konferensen i Málaga delade. Några menar att rationaliseringarna i mediabranschen sedan flera år varit omfattande och att AI kommer att bidra till att minska antalet anställda på redaktionerna ytterligare. Andra hävdar att hur avancerat AI än är så har tekniken begränsningar som gör att den inte kan ersätta de traditionella reportrarna helt och hållet. Det krävs nämligen någon fysisk person som samlar ihop och publicerar den information som AI sedan är så skicklig på att behandla.

Medan frågorna om utvecklingen inom mediabranschen fortfarande är betydligt fler än vissheterna, är den mest optimistiska bilden att AI kommer att leda till en grundläggande omvandling av journalistyrket, inte dess död. Tekniken kommer att kunna ta över stora delar av de rutinuppgifter som journalisterna skött hittills. Tack vare avlastningen kommer avsevärt större tid kunna ägnas av reportrarna till mer renodlade uppgifter, som att vara ute på fältet, intervjua folk och, framför allt, rapportera på ett mer personligt och originellt sätt.

Det vädrades ytterligare ett starkt argument på konferensen för att den traditionella journalistiken kommer och måste fortsätta existera. Ett av de största hoten med AI är nämligen att så kallade ”Fake News” väntas öka många gånger om. Behovet av någon som klargör vad som är sant och vad som är falskt kommer att vara större än någonsin och det är där journalisterna kommer att utgöra en fundamental beståndsdel för att värna om sanningen och, med det, de grundläggande demokratiska principerna.
 
Med andra ord, i en tid av förändringar som saknar motstycke kommer journalistikens traditionella uppgifter att vara samma som de alltid varit – fast ännu viktigare! Grundarna av Periodismo 2030 Sergio Martín och Ramón Jaúregui, längst till höger, vid mediakonferensen som hölls i FN-byggnaden i Málaga. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 37144
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vart fjärde år är det val i Spanien, såväl till kommunstyrelser, provinsstyrelser, regionstyrelser som till rikskamrarna. Dessa sammanfaller dock sällan, då såväl regeringschefen som de autonoma regionpresidenterna när som helst kan kalla till nyval. Detta gör de också ganska ofta av strategiska skäl, ifall de tror att de kan uppnå ett bättre resultat än om de väntar tills mandatperioden tar slut. De senaste åren har vi sett nyval i såväl Castilla y León som Madrid och Andalusien och i samtliga dessa fall har det varit för att den sittande PP-presidenten velat sätta punkt för koalitionen med Ciudadanos. I två av fallen slog det väl ut och Juanma Moreno överträffade alla förväntningar i Andalusien och valdes om med egen majoritet, medan Isabel Díaz Ayuso stärkte sin position och slapp söka någon ny koalitionspartner i Madrid. Nitlotten drog Alfonso Fernández-Mañueco, som tvingats ingå koalition med Vox istället för med liberala Ciudadanos. Castilla y Léon utgör det första regionstyret där Vox kommit till makten och de politiska spänningar som präglat koalitionen är för många en spegel för vad som väntar om Partido Popular kommer till makten på riksnivå och är avhängiga av Vox.

I den andra vågskålen har vi den sittande vänsterkoalitionen bestående av socialistpartiet PSOE och Unidas Podemos. Trots att oppositionen kom att kalla den för en ”Frankensteinregering” (för alla udda beståndsdelar) har den hållit ihop. Nu återstår att se om det blir val i november, eller om Pedro Sánchez väljer ett tidigare datum. Oavsett vilket har koalitionspartnerna börjat positionera sig och framför allt Unidas Podemos intagit en mer radikal och kritisk hållning gentemot PSOE i ett flertal nyckelfrågor, som det militära stödet till Ukraina och flera lagreformer.

Den traditionella spanska politiken ställdes på huvudet i december 2015, när såväl Podemos som Ciudadanos kom in starkt i riksparlamentet. Det skapade ett bredare politiskt spektrum där inte enbart PP och PSOE kunde göra anspråk på att regera. När Vox senare även tog plats och vid det senaste riksvalet förvandlades till Spaniens tredje största parti blev den politiska kartan än mer komplex.

Idag har vi i princip återvänt till två block, med skillnaden att det nu är två huvudpartier i varje (Ciudadanos kan man i princip räkna bort i ekvationen, då det troligaste är att de förlorar sina tio resterande mandat). Vänsterblocket har en stor fördel och det är att de kan finna stöd hos en majoritet av de små regionala partierna i parlamentet. Partido Popular å sin sida kan i princip endast ty sig till Vox och det är ingen bekväm partner. Medan riksenkäter pekar på att PSOE har försprånget tillskriver andra Partido Popular flest röster. I år får vi veta vilket som stämmer. Oklart ännu exakt när det blir.
            [ingress] => (Ledare i vårnumret av SK) Minst två gånger i år kommer de röstberättigade i Spanien att kallas till valurnorna. Såvida inte regeringschefen Pedro Sánchez bestämmer sig för att tidigarelägga riksvalet och eventuellt få det att sammanfalla med kommun- och regionvalen 28 maj. Visserligen skulle det kunna finnas skäl för honom, men i skrivande stund verkar detta föga troligt.
            [headline] => Närmaste framtiden bestäms i år
            [page] => 0
            [modified] => 20230305102944
            [created] => 20230219105547
            [publishStart] => 20230306065000
            [publishStop] => 20230818115559
            [fullArticle] => Närmaste framtiden bestäms i år (Ledare i vårnumret av SK) Minst två gånger i år kommer de röstberättigade i Spanien att kallas till valurnorna. Såvida inte regeringschefen Pedro Sánchez bestämmer sig för att tidigarelägga riksvalet och eventuellt få det att sammanfalla med kommun- och regionvalen 28 maj. Visserligen skulle det kunna finnas skäl för honom, men i skrivande stund verkar detta föga troligt. Vart fjärde år är det val i Spanien, såväl till kommunstyrelser, provinsstyrelser, regionstyrelser som till rikskamrarna. Dessa sammanfaller dock sällan, då såväl regeringschefen som de autonoma regionpresidenterna när som helst kan kalla till nyval. Detta gör de också ganska ofta av strategiska skäl, ifall de tror att de kan uppnå ett bättre resultat än om de väntar tills mandatperioden tar slut. De senaste åren har vi sett nyval i såväl Castilla y León som Madrid och Andalusien och i samtliga dessa fall har det varit för att den sittande PP-presidenten velat sätta punkt för koalitionen med Ciudadanos. I två av fallen slog det väl ut och Juanma Moreno överträffade alla förväntningar i Andalusien och valdes om med egen majoritet, medan Isabel Díaz Ayuso stärkte sin position och slapp söka någon ny koalitionspartner i Madrid. Nitlotten drog Alfonso Fernández-Mañueco, som tvingats ingå koalition med Vox istället för med liberala Ciudadanos. Castilla y Léon utgör det första regionstyret där Vox kommit till makten och de politiska spänningar som präglat koalitionen är för många en spegel för vad som väntar om Partido Popular kommer till makten på riksnivå och är avhängiga av Vox.

I den andra vågskålen har vi den sittande vänsterkoalitionen bestående av socialistpartiet PSOE och Unidas Podemos. Trots att oppositionen kom att kalla den för en ”Frankensteinregering” (för alla udda beståndsdelar) har den hållit ihop. Nu återstår att se om det blir val i november, eller om Pedro Sánchez väljer ett tidigare datum. Oavsett vilket har koalitionspartnerna börjat positionera sig och framför allt Unidas Podemos intagit en mer radikal och kritisk hållning gentemot PSOE i ett flertal nyckelfrågor, som det militära stödet till Ukraina och flera lagreformer.

Den traditionella spanska politiken ställdes på huvudet i december 2015, när såväl Podemos som Ciudadanos kom in starkt i riksparlamentet. Det skapade ett bredare politiskt spektrum där inte enbart PP och PSOE kunde göra anspråk på att regera. När Vox senare även tog plats och vid det senaste riksvalet förvandlades till Spaniens tredje största parti blev den politiska kartan än mer komplex.

Idag har vi i princip återvänt till två block, med skillnaden att det nu är två huvudpartier i varje (Ciudadanos kan man i princip räkna bort i ekvationen, då det troligaste är att de förlorar sina tio resterande mandat). Vänsterblocket har en stor fördel och det är att de kan finna stöd hos en majoritet av de små regionala partierna i parlamentet. Partido Popular å sin sida kan i princip endast ty sig till Vox och det är ingen bekväm partner. Medan riksenkäter pekar på att PSOE har försprånget tillskriver andra Partido Popular flest röster. I år får vi veta vilket som stämmer. Oklart ännu exakt när det blir. I år avgör spanjorerna vem som ska styra inte bara i regeringen, utan även i kommuner och de flesta autonoma regioner. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 36583
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det är inget nytt att kustskandinaver vill ha soligt och vackert medan vi som bor här året runt ber högre makter om regn. Torkperioderna har avlöst varandra i södra Spanien genom åren, men i år är det värre än någonsin. Det är inte bara fråga om vattenbrist, utan vi har haft extremt höga temperaturer extremt länge. Varje gång jag gått ut på gatan från min port har värmen slagit mig i ansiktet. Då det är betydligt svalare inne i mitt hem har jag i höst ett otal gånger haft för mycket kläder på mig när jag gått ut för att uträtta ärenden. Huvudet säger att det är den tiden på året när man måste klä sig varmare, hur mycket verkligheten än insisterar på motsatsen.

Naturligtvis är det en underbar känsla att kunna sitta på Costa del Sol en bra bit in i november i kortbyxor och kortärmat på en terrass till sent på kvällen, men det är något som ska vara Kanarieöarna förunnat så här års, inte spanska fastlandet. Här i södra Andalusien är det oftast vackert väder året runt, men maxtemperaturen ska endast överstiga tjugostrecket med några grader om hösten. Tidigt på morgonen och på kvällen ska man behöva ta på sig en tröja eller tunn jacka.

I år är det som om sommaren aldrig velat ta slut. Om den var extrem rent klimatmässigt är det inget mot vad hösten varit. På flera håll i Andalusien, och vid ett flertal tillfällen, har termometern överstigit 30 grader. Det är svårt att förmedla hur allvarligt detta är, när det ju faktiskt uppfattas som ytterst behagligt.

Bra väder är inte liktydigt med soligt och varmt. Åtminstone inte i Spanien alla dagar på året. Vattenbristen är den förmodligen tydligaste negativa konsekvensen av klimatförändringarna, men inte den enda. De ovanligt höga temperaturerna, som i höst legat upp till tio grader över det normala, ställer stora delar av den ekologiska balansen på huvudet. Många av höstens skördar väntas bli avsevärt sämre än normalt. Oliverna på många träd ser ut som torra russin och är inte ens värda att skördas. Såväl citrusfrukter som mango och avokado är mindre än någonsin.

Man uppfattas som en glädjedödare när man betonar det faktum att snarare än att glädjas åt sommarväder på hösten borde vi vara allvarligt bekymrade. Sedan många år har forskare varnat oss för klimatförändringarna, som inte länge är ett framtidshot utan i högsta grad verklighet. Frågan är hur vi bemöter detta faktum. Njuter av att kunna fira första advent i kortbyxor eller gör allt som står i vår makt för att vända trenden? Förhoppningsvis väljer en majoritet det senare alternativet och samtidigt måste vi hålla tummarna för att det inte är för sent.
            [ingress] => ”Vilken höst vi har haft”. Jag har aldrig varit ute så mycket på olika tillställningar som de senaste månaderna, med anledning av lanseringen av min debutroman, och jag vet inte hur många gånger jag hört skandinaver i Spanien utbrista detta. Alla yppar orden närmast lyriskt och det är förståeligt om man jämför med hur hösten och förvintern är uppe i Norden. Själv har jag dock haft svårt att njuta av den milda hösten, då ”bra väder” i det här fallet är precis motsatsen.
            [headline] => Bra vs dåligt väder
            [page] => 0
            [modified] => 20221204101116
            [created] => 20221121183004
            [publishStart] => 20221205064900
            [publishStop] => 20230520193059
            [fullArticle] => Bra vs dåligt väder ”Vilken höst vi har haft”. Jag har aldrig varit ute så mycket på olika tillställningar som de senaste månaderna, med anledning av lanseringen av min debutroman, och jag vet inte hur många gånger jag hört skandinaver i Spanien utbrista detta. Alla yppar orden närmast lyriskt och det är förståeligt om man jämför med hur hösten och förvintern är uppe i Norden. Själv har jag dock haft svårt att njuta av den milda hösten, då ”bra väder” i det här fallet är precis motsatsen. Det är inget nytt att kustskandinaver vill ha soligt och vackert medan vi som bor här året runt ber högre makter om regn. Torkperioderna har avlöst varandra i södra Spanien genom åren, men i år är det värre än någonsin. Det är inte bara fråga om vattenbrist, utan vi har haft extremt höga temperaturer extremt länge. Varje gång jag gått ut på gatan från min port har värmen slagit mig i ansiktet. Då det är betydligt svalare inne i mitt hem har jag i höst ett otal gånger haft för mycket kläder på mig när jag gått ut för att uträtta ärenden. Huvudet säger att det är den tiden på året när man måste klä sig varmare, hur mycket verkligheten än insisterar på motsatsen.

Naturligtvis är det en underbar känsla att kunna sitta på Costa del Sol en bra bit in i november i kortbyxor och kortärmat på en terrass till sent på kvällen, men det är något som ska vara Kanarieöarna förunnat så här års, inte spanska fastlandet. Här i södra Andalusien är det oftast vackert väder året runt, men maxtemperaturen ska endast överstiga tjugostrecket med några grader om hösten. Tidigt på morgonen och på kvällen ska man behöva ta på sig en tröja eller tunn jacka.

I år är det som om sommaren aldrig velat ta slut. Om den var extrem rent klimatmässigt är det inget mot vad hösten varit. På flera håll i Andalusien, och vid ett flertal tillfällen, har termometern överstigit 30 grader. Det är svårt att förmedla hur allvarligt detta är, när det ju faktiskt uppfattas som ytterst behagligt.

Bra väder är inte liktydigt med soligt och varmt. Åtminstone inte i Spanien alla dagar på året. Vattenbristen är den förmodligen tydligaste negativa konsekvensen av klimatförändringarna, men inte den enda. De ovanligt höga temperaturerna, som i höst legat upp till tio grader över det normala, ställer stora delar av den ekologiska balansen på huvudet. Många av höstens skördar väntas bli avsevärt sämre än normalt. Oliverna på många träd ser ut som torra russin och är inte ens värda att skördas. Såväl citrusfrukter som mango och avokado är mindre än någonsin.

Man uppfattas som en glädjedödare när man betonar det faktum att snarare än att glädjas åt sommarväder på hösten borde vi vara allvarligt bekymrade. Sedan många år har forskare varnat oss för klimatförändringarna, som inte länge är ett framtidshot utan i högsta grad verklighet. Frågan är hur vi bemöter detta faktum. Njuter av att kunna fira första advent i kortbyxor eller gör allt som står i vår makt för att vända trenden? Förhoppningsvis väljer en majoritet det senare alternativet och samtidigt måste vi hålla tummarna för att det inte är för sent. Oliverna på många träd ser i år ut som torra russin och är inte ens värda att skördas.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 36074
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det var den 19 oktober 1992 som den första upplagan av Sverige Nytt/Sydkusten kom ut. Då var det en tabloidtidning för prenumeranter, som trycktes och postades från Åland varje vecka. SverigeNytt hade funnits sedan 1948 och Sydkusten var namnet på den spanienbilaga som inkluderades i tidningen, för prenumeranter i landet. Förlaget som gav ut tidningen hette Hummelgren & Almebäck och den startade en lokalredaktion i Marbella, som förutom att ge ut veckotidningen även tog över de dagliga svenska radiosändningarna på Onda Cero International, som då hette Radio Syd.

Knappt ett år senare anställde redaktionen en ny medarbetare. Det var undertecknad, som snabbt fick utökat ansvar. Storsatsningen kom dock av sig, beroende på att både Spanien och Sverige gått in i en djup kris. Enda sättet att rädda verksamheten var att rationalisera och det slutade med att jag fick ta över driften helt själv. Under ett par års tid skrev jag ihop och sålde annonser till åtta tabloidsidor i veckan och samtidigt producerade jag en timmes direktsänd radio varje vardag.

Med tiden började Sydkusten gå så pass bra att jag fick tillkalla hjälp av min bror Richard och släppa radioverksamheten. Sydkusten frigjorde sig även från Sverige/Nytt och blev en gratistidning, på månadsbasis. Upplagan var till en början 4.000 exemplar och kom att växa till hela 16.000.

Sydkusten startade den första nyhetssajten för skandinaver i Spanien sommaren 1997 och bara ett par år senare startades Veck@ns Sydkusten, vårt nyhetsbrev per e-post. Andra milstolpar genom årens lopp har varit kvartalstidningen SK som kom ut första gången hösten 2011 och SK-tv som startade 2012. 

Jämte nyhetsförmedlingen via allt fler kanaler har Sydkusten utmärkt sig för sin dynamiska verksamhet, som initiativtagare till en mängd evenemang och ständigt förnyande. Sydkusten Trophy var under många år den populäraste golftävlingen på Costa del Sol för skandinaver, vi har utsett Årets Svensk på kusten sedan 1992 och vi har arrangerat såväl företagsmässor som resor och konferenser.

Aldrig har Sydkustens roll ställts på så hårt prov som när coronapandemin bröt ut 2020. Medan de flesta verksamheter gick ner på sparlåga antog vi utmaningen och utökade våra tjänster. Jag började vlogga, under hela lockdown dagligen, och SK Premium såg dagens ljus. 

Utgångspunkten för vår verksamhet har hela tiden varit att berika livet i Spanien för svenskar och andra skandinaver, genom att erbjuda så intressant och matnyttig information som möjligt. Idag vågar jag påstå att många skandinavers upplevelse av Spanien skulle ha varit både fattigare och tråkigare om Sydkusten inte funnits.

Intresset bland svenskar för Spanien har aldrig varit så stort och vi kommer att fortsätta tillfredsställa behovet av information för att berika och underlätta livet för mängder av skandinaver i Spanien. Tack till alla er som varit med oss så här långt.
            [ingress] => (Ledare i septembernumret av SK.) Får man hylla sig själv? Kan tänka mig att det klämmer någon öm tå hos en och annan jantesvensk. Hur det än är med det firar Sydkusten i oktober 30 år som svenskarnas främsta informationskälla i Spanien. Vilken resa det har varit och den är ju på inget sätt över!
            [headline] => Ja må vi leva
            [page] => 0
            [modified] => 20220904082109
            [created] => 20220825170214
            [publishStart] => 20220905065100
            [publishStop] => 20230221160259
            [fullArticle] => Ja må vi leva (Ledare i septembernumret av SK.) Får man hylla sig själv? Kan tänka mig att det klämmer någon öm tå hos en och annan jantesvensk. Hur det än är med det firar Sydkusten i oktober 30 år som svenskarnas främsta informationskälla i Spanien. Vilken resa det har varit och den är ju på inget sätt över! Det var den 19 oktober 1992 som den första upplagan av Sverige Nytt/Sydkusten kom ut. Då var det en tabloidtidning för prenumeranter, som trycktes och postades från Åland varje vecka. SverigeNytt hade funnits sedan 1948 och Sydkusten var namnet på den spanienbilaga som inkluderades i tidningen, för prenumeranter i landet. Förlaget som gav ut tidningen hette Hummelgren & Almebäck och den startade en lokalredaktion i Marbella, som förutom att ge ut veckotidningen även tog över de dagliga svenska radiosändningarna på Onda Cero International, som då hette Radio Syd.

Knappt ett år senare anställde redaktionen en ny medarbetare. Det var undertecknad, som snabbt fick utökat ansvar. Storsatsningen kom dock av sig, beroende på att både Spanien och Sverige gått in i en djup kris. Enda sättet att rädda verksamheten var att rationalisera och det slutade med att jag fick ta över driften helt själv. Under ett par års tid skrev jag ihop och sålde annonser till åtta tabloidsidor i veckan och samtidigt producerade jag en timmes direktsänd radio varje vardag.

Med tiden började Sydkusten gå så pass bra att jag fick tillkalla hjälp av min bror Richard och släppa radioverksamheten. Sydkusten frigjorde sig även från Sverige/Nytt och blev en gratistidning, på månadsbasis. Upplagan var till en början 4.000 exemplar och kom att växa till hela 16.000.

Sydkusten startade den första nyhetssajten för skandinaver i Spanien sommaren 1997 och bara ett par år senare startades Veck@ns Sydkusten, vårt nyhetsbrev per e-post. Andra milstolpar genom årens lopp har varit kvartalstidningen SK som kom ut första gången hösten 2011 och SK-tv som startade 2012. 

Jämte nyhetsförmedlingen via allt fler kanaler har Sydkusten utmärkt sig för sin dynamiska verksamhet, som initiativtagare till en mängd evenemang och ständigt förnyande. Sydkusten Trophy var under många år den populäraste golftävlingen på Costa del Sol för skandinaver, vi har utsett Årets Svensk på kusten sedan 1992 och vi har arrangerat såväl företagsmässor som resor och konferenser.

Aldrig har Sydkustens roll ställts på så hårt prov som när coronapandemin bröt ut 2020. Medan de flesta verksamheter gick ner på sparlåga antog vi utmaningen och utökade våra tjänster. Jag började vlogga, under hela lockdown dagligen, och SK Premium såg dagens ljus. 

Utgångspunkten för vår verksamhet har hela tiden varit att berika livet i Spanien för svenskar och andra skandinaver, genom att erbjuda så intressant och matnyttig information som möjligt. Idag vågar jag påstå att många skandinavers upplevelse av Spanien skulle ha varit både fattigare och tråkigare om Sydkusten inte funnits.

Intresset bland svenskar för Spanien har aldrig varit så stort och vi kommer att fortsätta tillfredsställa behovet av information för att berika och underlätta livet för mängder av skandinaver i Spanien. Tack till alla er som varit med oss så här långt. Mats och Richard Björkman har drivit Sydkusten nästan sedan starten. Bilden är från 2005. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 29605
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Den nya normaliteten som hade utlovats efter larmsituationen har varit föga normal. Turistsäsongen som såg ut att kunna räddas i viss bemärkelse fick snabbt nådastöten när ledande marknader som den  brittiska och tyska införde restriktioner på resandet. De många säkerhetsåtgärder som de spanska myndigheterna vidtog för att förebygga smittspridning gick till stor del om intet när spriten gick in i och vettet ur många ivriga sommarfestare. Munskydd och säkerhetsavstånd är svårligen förenliga med alkohol och hålligång. När smittfallen sköt i höjden bland främst yngre hade myndigheterna inget annat val än att beordra om total stängning av barer och nattklubbar.

I skrivande stund frågar sig många om det blir ett nytt nationellt nödläge i Spanien och en omfattande Lock Down. Det har i sin tur väckt debatt om vem som egentligen har sista ordet om detta, då regeringschefen Pedro Sánchez försökt lägga över den heta potatisen i händerna på de autonoma regionerna. Sánchez är uppenbart less på anklagelserna han fick utstå i våras om diktaturfasoner.

Det går inte en dag utan nya rapporter eller rön om Covid-19 i allmänhet och situationen i Spanien i synnerhet. Det är inte lätt att bearbeta all information och några gör det enkelt för sig genom att haka på diverse konspirationsteorier. Det förefaller som att en del människor behöver en utstuderad bakomliggande förklaring till varför virus sprids mellan människor. Konspirationsteorierna ger dessa personers liv ett syfte och får dem att känna sig mer intelligenta än alla vi övriga ”får”, som okritiskt tar på oss munskydd och accepterar att virusorganismer agerar utan någon annan agenda än att de vill fortplanta sig.

Precis som i våras tas nu regelbundna beslut som berör allmänhetens vardag. Det är inte lätt att hänga med och veta vad som gäller, speciellt när normerna skiljer sig åt mellan olika regioner. Därför är det viktigt att hålla sig så bra informerad som möjligt.

Den 1 september sjösatte vi den nya permanenta versionen av SK Premium. Vårt dagliga nyhetsbrev till betalande prenumeranter innehåller nu en mängd exklusivt material, inkluderat min vlogg Spanien just nu måndag-torsdag varje vecka. Vi har utökat tjänsten, samtidigt som priset mer än halverats mot i våras. En årsprenumeration kostar 100 euro, inkluderat moms och du kan även välja att förnya varje månad à 10 euro. Läs mer på www.sydkusten.es/premium

Genom att prenumerera på SK Premium är du garanterad de viktigaste nyheterna om Spanien, samtidigt som du stöder vårt viktiga arbete i dessa ovissa tider. Vi har en utmanande höst framför oss, men tillsammans kan vi göra den något mer uthärdlig!
            [ingress] => Coronaviruset gav oss inte mycket andrum i somras och hösten lovar bli tuff. Nyhetsflödet om coronapandemin är redan uppe i samma nivåer som i våras och på vissa håll i Spanien är smittfrekvensen den största hittills. För oss på Sydkusten handlar det om att kavla upp ärmarna på nytt och informera, i princip i realtid, om utvecklingen.
            [headline] => Ärmarna kavlas upp igen
            [page] => 0
            [modified] => 20200905104546
            [created] => 20200825112422
            [publishStart] => 20200907064900
            [publishStop] => 20210221102459
            [fullArticle] => Ärmarna kavlas upp igen Coronaviruset gav oss inte mycket andrum i somras och hösten lovar bli tuff. Nyhetsflödet om coronapandemin är redan uppe i samma nivåer som i våras och på vissa håll i Spanien är smittfrekvensen den största hittills. För oss på Sydkusten handlar det om att kavla upp ärmarna på nytt och informera, i princip i realtid, om utvecklingen. Den nya normaliteten som hade utlovats efter larmsituationen har varit föga normal. Turistsäsongen som såg ut att kunna räddas i viss bemärkelse fick snabbt nådastöten när ledande marknader som den  brittiska och tyska införde restriktioner på resandet. De många säkerhetsåtgärder som de spanska myndigheterna vidtog för att förebygga smittspridning gick till stor del om intet när spriten gick in i och vettet ur många ivriga sommarfestare. Munskydd och säkerhetsavstånd är svårligen förenliga med alkohol och hålligång. När smittfallen sköt i höjden bland främst yngre hade myndigheterna inget annat val än att beordra om total stängning av barer och nattklubbar.

I skrivande stund frågar sig många om det blir ett nytt nationellt nödläge i Spanien och en omfattande Lock Down. Det har i sin tur väckt debatt om vem som egentligen har sista ordet om detta, då regeringschefen Pedro Sánchez försökt lägga över den heta potatisen i händerna på de autonoma regionerna. Sánchez är uppenbart less på anklagelserna han fick utstå i våras om diktaturfasoner.

Det går inte en dag utan nya rapporter eller rön om Covid-19 i allmänhet och situationen i Spanien i synnerhet. Det är inte lätt att bearbeta all information och några gör det enkelt för sig genom att haka på diverse konspirationsteorier. Det förefaller som att en del människor behöver en utstuderad bakomliggande förklaring till varför virus sprids mellan människor. Konspirationsteorierna ger dessa personers liv ett syfte och får dem att känna sig mer intelligenta än alla vi övriga ”får”, som okritiskt tar på oss munskydd och accepterar att virusorganismer agerar utan någon annan agenda än att de vill fortplanta sig.

Precis som i våras tas nu regelbundna beslut som berör allmänhetens vardag. Det är inte lätt att hänga med och veta vad som gäller, speciellt när normerna skiljer sig åt mellan olika regioner. Därför är det viktigt att hålla sig så bra informerad som möjligt.

Den 1 september sjösatte vi den nya permanenta versionen av SK Premium. Vårt dagliga nyhetsbrev till betalande prenumeranter innehåller nu en mängd exklusivt material, inkluderat min vlogg Spanien just nu måndag-torsdag varje vecka. Vi har utökat tjänsten, samtidigt som priset mer än halverats mot i våras. En årsprenumeration kostar 100 euro, inkluderat moms och du kan även välja att förnya varje månad à 10 euro. Läs mer på www.sydkusten.es/premium

Genom att prenumerera på SK Premium är du garanterad de viktigaste nyheterna om Spanien, samtidigt som du stöder vårt viktiga arbete i dessa ovissa tider. Vi har en utmanande höst framför oss, men tillsammans kan vi göra den något mer uthärdlig! Den nya normaliteten som hade utlovats efter larmsituationen har varit föga normal.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 23036
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Denna vinter måste jag dock erkänna att jag har svårt att njuta fullt ut av det milda klimatet. Anledningen är helt enkelt att det är FÖR varmt. Först förra veckan, det vill säga en bra bit in i februari, har jag känt mig föranledd att tända öppna spisen. Värmeelementen står fortfarande och samlar damm.

Detta innebär ju både att man slipper frysa och elbesparingar, så varför är jag inte nöjd? Svaret är så klart att detta inte är normalt. Milda vintrar i all ära, men det SKA vara kallt i omgångar. Tendensen är dessutom oroväckande, efter en onormalt varm sommar och höst.

Det brukar störa många att ens antyda ordet klimatförändringar, men jag tar risken. Jag är född och uppväxt på Costa del Sol och även om årstiderna inte skiljer sig lika mycket här som i Sverige så kan jag deras karaktärer och inte minst tider. Dessa börjar nu ställas på huvudet.

En larmsignal uppfattade jag när mandelträd började blomma på landet redan före nyår. På nyårsdagen var det flera som var i full blom. Nästa träd att spricka ut i färger är som bekant mimosan, men istället för att vänta som vanligt till strax före påsk har vi fått gula vyer i slutet av januari. 

Som om detta inte vore nog konstaterar jag att jordgubbssäsongen startat flera månader tidigare än normalt. De spanska gubbarna är både betydligt saftigare och betydligt billigare än vad de borde vara vid den här tiden på året.

Detta kan inte vara bra. Några kanske tycker att det är positivt med varmare vintrar, men jag befarar att vi går mot en rekordvarm sommar också. Inte nog med att vi kommer att stånkas mer än någonsin i juni, juli och augusti (och september samt oktober..?), rubbningarna i naturen måste också vara kännbara och konsekvenserna oöverskådliga.

Måtte jag ha fel.
            [ingress] => Vi nordbor som vistas i Spanien och inte minst på Costa del Sol är väl medvetna om den lyx det innebär med dessa milda vintrar. En av våra favoritsysselsättningar är att publicera bilder och temperaturangivelser på sociala nätverk, som beskådas inte utan en stor grad avundsjuka av familj och vänner i hemlandet.
            [headline] => Alldeles för behagligt
            [page] => 0
            [modified] => 20160221101236
            [created] => 20160220180101
            [publishStart] => 20160222065900
            [publishStop] => 20160818190159
            [fullArticle] => Alldeles för behagligt Vi nordbor som vistas i Spanien och inte minst på Costa del Sol är väl medvetna om den lyx det innebär med dessa milda vintrar. En av våra favoritsysselsättningar är att publicera bilder och temperaturangivelser på sociala nätverk, som beskådas inte utan en stor grad avundsjuka av familj och vänner i hemlandet. Denna vinter måste jag dock erkänna att jag har svårt att njuta fullt ut av det milda klimatet. Anledningen är helt enkelt att det är FÖR varmt. Först förra veckan, det vill säga en bra bit in i februari, har jag känt mig föranledd att tända öppna spisen. Värmeelementen står fortfarande och samlar damm.

Detta innebär ju både att man slipper frysa och elbesparingar, så varför är jag inte nöjd? Svaret är så klart att detta inte är normalt. Milda vintrar i all ära, men det SKA vara kallt i omgångar. Tendensen är dessutom oroväckande, efter en onormalt varm sommar och höst.

Det brukar störa många att ens antyda ordet klimatförändringar, men jag tar risken. Jag är född och uppväxt på Costa del Sol och även om årstiderna inte skiljer sig lika mycket här som i Sverige så kan jag deras karaktärer och inte minst tider. Dessa börjar nu ställas på huvudet.

En larmsignal uppfattade jag när mandelträd började blomma på landet redan före nyår. På nyårsdagen var det flera som var i full blom. Nästa träd att spricka ut i färger är som bekant mimosan, men istället för att vänta som vanligt till strax före påsk har vi fått gula vyer i slutet av januari. 

Som om detta inte vore nog konstaterar jag att jordgubbssäsongen startat flera månader tidigare än normalt. De spanska gubbarna är både betydligt saftigare och betydligt billigare än vad de borde vara vid den här tiden på året.

Detta kan inte vara bra. Några kanske tycker att det är positivt med varmare vintrar, men jag befarar att vi går mot en rekordvarm sommar också. Inte nog med att vi kommer att stånkas mer än någonsin i juni, juli och augusti (och september samt oktober..?), rubbningarna i naturen måste också vara kännbara och konsekvenserna oöverskådliga.

Måtte jag ha fel. Den här bilden på mimosa i full blom tog jag 20 februari. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 15910
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Få tror väl på mirakel på den ekonomiska fronten och Rajoy själv var snabb att på själva valnatten avfärda några under. Han lovar hårt arbete och hänvisar till hur Partido Popular fick Spanien på fötter när José María Aznar kom till makten 1996. Det stämmer visserligen att ekonomin upplevde ett stabilt uppsving under de åtta år som PP regerade, men man får inte glömma att det också var under den perioden som byggbubblan uppstod, som sedan burit en stor del av skulden till den kris vi hamnat i idag.

Den främsta debatten rör sig just nu kring proportionerna mellan åtstramningar och åtgärder som ska stimulera tillväxten. Med nära fem miljoner arbetslösa (åtminstone officiellt..!) kan Spanien aldrig komma på fötter genom enbart besparingar. 

Det finns dock också en mängd inrotade koncept som måste omprövas, för att både sanera ekonomin och modernisera landet. Processen har redan startat genom att många saker som hittills tagits för givet eller åtminstone accepterats plötsligt ifrågasätts. Korruptionen är ett exempel. Även om det kommer att ta tid att stävja allt fiffel, är det tydligt att folkopinionen inte längre accepterar svindel, som den bevisligen gjorde under många år i exempelvis Marbella.

En annan tydlig fråga som kräver omprövning gäller bostadsmarknaden i Spanien. Antalet osålda fastigheter beräknas uppgå till omkring 700 000. Samtidigt lyckas bara en tredjedel av de spanska ungdomarna skaffa eget före de fyller 30 år. Tusentals familjer varslas om vräkning för att de inte kan betala sina skyhöga hypotek, som de tecknade under byggboomen, samtidigt som bankerna sitter på allt fler fastigheter som de inte kan göra sig av med.

Det är lätt att se glaset halvtomt just nu, eller helt uttömt. Själv ser jag dock att många års ohållbara ställningstaganden fört oss till punkt där vi är tvungna att välja en ny väg. Om vi inte lär oss den mjuka vägen får vi acceptera en eller ett par snytingar. Men till slut kommer vi att ta in på den rätta vägen.
            [ingress] => Partido Popular kommer att regera i Spanien de närmaste fyra åren med egen bred majoritet och landets nya regeringschef Mariano Rajoy står inför en av nationens största utmaningar någonsin. Folket avvaktar med en blandning av förhoppning, skepsis och bävan. 
            [headline] => Dags att ompröva inrotade övertygelser
            [page] => 0
            [modified] => 20111201074509
            [created] => 20111125094250
            [publishStart] => 20111201072500
            [publishStop] => 20120523104259
            [fullArticle] => Dags att ompröva inrotade övertygelser Partido Popular kommer att regera i Spanien de närmaste fyra åren med egen bred majoritet och landets nya regeringschef Mariano Rajoy står inför en av nationens största utmaningar någonsin. Folket avvaktar med en blandning av förhoppning, skepsis och bävan.  Få tror väl på mirakel på den ekonomiska fronten och Rajoy själv var snabb att på själva valnatten avfärda några under. Han lovar hårt arbete och hänvisar till hur Partido Popular fick Spanien på fötter när José María Aznar kom till makten 1996. Det stämmer visserligen att ekonomin upplevde ett stabilt uppsving under de åtta år som PP regerade, men man får inte glömma att det också var under den perioden som byggbubblan uppstod, som sedan burit en stor del av skulden till den kris vi hamnat i idag.

Den främsta debatten rör sig just nu kring proportionerna mellan åtstramningar och åtgärder som ska stimulera tillväxten. Med nära fem miljoner arbetslösa (åtminstone officiellt..!) kan Spanien aldrig komma på fötter genom enbart besparingar. 

Det finns dock också en mängd inrotade koncept som måste omprövas, för att både sanera ekonomin och modernisera landet. Processen har redan startat genom att många saker som hittills tagits för givet eller åtminstone accepterats plötsligt ifrågasätts. Korruptionen är ett exempel. Även om det kommer att ta tid att stävja allt fiffel, är det tydligt att folkopinionen inte längre accepterar svindel, som den bevisligen gjorde under många år i exempelvis Marbella.

En annan tydlig fråga som kräver omprövning gäller bostadsmarknaden i Spanien. Antalet osålda fastigheter beräknas uppgå till omkring 700 000. Samtidigt lyckas bara en tredjedel av de spanska ungdomarna skaffa eget före de fyller 30 år. Tusentals familjer varslas om vräkning för att de inte kan betala sina skyhöga hypotek, som de tecknade under byggboomen, samtidigt som bankerna sitter på allt fler fastigheter som de inte kan göra sig av med.

Det är lätt att se glaset halvtomt just nu, eller helt uttömt. Själv ser jag dock att många års ohållbara ställningstaganden fört oss till punkt där vi är tvungna att välja en ny väg. Om vi inte lär oss den mjuka vägen får vi acceptera en eller ett par snytingar. Men till slut kommer vi att ta in på den rätta vägen. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 15445
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Precis som en fjäril har Sydkusten just upplevt en metamorfos. Jag vill inte påstå att den tabloidtidning som vi delat ut i nära 19 år skulle ha liknat en larv, men däremot hoppas jag att du håller med om att vår nya kvartalstidning SK är en färggrann överraskning. Det ligger tre månaders hårt arbete bakom denna nya tidning och vi har haft stor hjälp av den läsarenkät som många svarat på. Vi hoppas och tror att många av er som hade vänligheten att svara på enkäten upplever att vi tillgodogjort era önskemål i utformningen av SK.

Den nya kvartalstidningen är en beståndsdel i en omfattande nysatsning som vi gör på Sydkusten. Förutom att erbjuda en betydligt fylligare publikation i bättre tryckkvalitet satsar vi nu även mer på våra digitala medier. Det innebär mer information, mer regelbundet, både på vår redan välbesökta hemsida och i i våra nyhetsbrev. Alla ni som lovordat nyhetsbrevet i Club Sydkusten kan se fram emot en tätare utgivning med mer varierat innehåll.

Allt är dock inte nytt. Naturligtvis slår vi vakt om de egenskaper som vi upplever uppskattas av våra läsare, som den seriösa journalistiken och de granskande reportagen. Anna Sandahls artikel om missnöjesrörelsen 15-M kastar ljus över detta spännande fenomen och Anna Billqvists artikel om spanjorerna som sökt lyckan i Sverige är också mycket läsvärd. Det är dessutom för oss ett stort nöje att kunna bjuda på en lång och personlig intervju med prinsessan Kristine, under många år tillsammans med Prins Carl en av de främsta företrädarna för den skandinaviska kolonin på Costa del Sol.

Det är spännande och omvälvande tider just nu, i hela världen och inte minst i Spanien. Den 20 november går spanjorerna till val och vi kommer naturligtvis att informera om detta i nästa nummer av SK, som kommer ut 1 december.
            [ingress] => (Ledare i nya numret av SK) Den nya fjärilsparken i Benalmádena är utan tvekan värd ett besök och du kan läsa om den i den nya tidningen. Förutom att se mängder av olika vackra arter på nära håll kan man med lite tur även uppleva hur nya fjärilar kläcks ur sina kokonger. 
            [headline] => Livet en ständig metamorfos
            [page] => 0
            [modified] => 20141109105744
            [created] => 20110824162351
            [publishStart] => 20110901074500
            [publishStop] => 20120220152359
            [fullArticle] => Livet en ständig metamorfos (Ledare i nya numret av SK) Den nya fjärilsparken i Benalmádena är utan tvekan värd ett besök och du kan läsa om den i den nya tidningen. Förutom att se mängder av olika vackra arter på nära håll kan man med lite tur även uppleva hur nya fjärilar kläcks ur sina kokonger.  Precis som en fjäril har Sydkusten just upplevt en metamorfos. Jag vill inte påstå att den tabloidtidning som vi delat ut i nära 19 år skulle ha liknat en larv, men däremot hoppas jag att du håller med om att vår nya kvartalstidning SK är en färggrann överraskning. Det ligger tre månaders hårt arbete bakom denna nya tidning och vi har haft stor hjälp av den läsarenkät som många svarat på. Vi hoppas och tror att många av er som hade vänligheten att svara på enkäten upplever att vi tillgodogjort era önskemål i utformningen av SK.

Den nya kvartalstidningen är en beståndsdel i en omfattande nysatsning som vi gör på Sydkusten. Förutom att erbjuda en betydligt fylligare publikation i bättre tryckkvalitet satsar vi nu även mer på våra digitala medier. Det innebär mer information, mer regelbundet, både på vår redan välbesökta hemsida och i i våra nyhetsbrev. Alla ni som lovordat nyhetsbrevet i Club Sydkusten kan se fram emot en tätare utgivning med mer varierat innehåll.

Allt är dock inte nytt. Naturligtvis slår vi vakt om de egenskaper som vi upplever uppskattas av våra läsare, som den seriösa journalistiken och de granskande reportagen. Anna Sandahls artikel om missnöjesrörelsen 15-M kastar ljus över detta spännande fenomen och Anna Billqvists artikel om spanjorerna som sökt lyckan i Sverige är också mycket läsvärd. Det är dessutom för oss ett stort nöje att kunna bjuda på en lång och personlig intervju med prinsessan Kristine, under många år tillsammans med Prins Carl en av de främsta företrädarna för den skandinaviska kolonin på Costa del Sol.

Det är spännande och omvälvande tider just nu, i hela världen och inte minst i Spanien. Den 20 november går spanjorerna till val och vi kommer naturligtvis att informera om detta i nästa nummer av SK, som kommer ut 1 december.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 15151
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Om vi börjar med att analysera socialistpartiets valfiasko är det tydligt att den ekonomiska krisen legat dem i fatet. Visst gick Partido Popular framåt och noterade sitt bästa lokalval någonsin, men PSOE tappade tre gånger så många röster som de som vanns av de konservativa. Samtidigt är det nog att göra det lite för lätt för sig att mäta resultatet baserat på enbart riksfrågor, då inte minst kommunvalen oftast handlar om lokala frågor och många röstar på enskilda personer. Det har aldrig varit lätt att tolka vad som fått en individ att välja en särskild röstsedel framför en annan. Många försöker så gott de kan och i dagsläget är det livsviktigt för PSOE:s styrelse att göra rätt tolkningar. De första signalerna tyder dock inte på att de lyckats särskilt bra.

I Sverige används ofta uttrycket “göra en pudel” men det PSOE gjort efter valet ligger mer åt klassen sankt bernhardshund. Det utannonserade primärvalet som skulle ta vid efter kommunvalet, för att välja efterträdare till Zapatero, ser ut att bli totalt urvattnat. Detta efter att försvarsministern Chacón pressats av partiledningen att inte ställa upp, för att lämna vägen fri för inrikesministern Rubalcaba. Officiellt kan vem som helst i partiet fram till mitten av juni presentera sin kandidatur, men efter att partistämman med Zapatero i spetsen enhälligt ställt sig bakom Rubalcaba är det föga troligt att någon vågar utmana honom. Så mycket för den interna demokrati, som PSOE ideligen skrutit om.

Betydligt mer spännande är det att följa den nya missnöjesrörelsen 15-M eller “Spanish Revolution”, som poppade upp lika överraskande som manifestationerna i Tunisien och Egypten. Visst finns det stora skillnader, men också en hel del likheter. Rörelsen i Spanien har till och med fått ett hundratal “martyrer” som blev brutalt misshandlade av polisen i Barcelona, när regionalmyndigheterna och inte minst ett gäng kravallpoliser fick hjärnsläpp.

I skrivande stund är det oklart hur rörelsen utvecklas, men en majoritet av befolkningen sympatiserar med demonstranterna, som främst opponerar sig mot det politiska och finansiella etablisseman-get. Detta och det faktum att många tagit efter i andra europeiska länder, talar för en framgång för “de missnöjda”.

Sydkusten har de senaste veckorna informerat flitigt om händelserna i Spanien genom sina nätmedier och dessutom har vi bidragit med mer personliga analyser i de nya bloggarna. Dessa är bara en del av en egen “revolution” som Sydkusten har för avsikt att genomföra de närmaste månaderna Vi har samtidigt startat en enkät, för att bättre veta vad du som läsare tycker och förväntar dig av våra medier. Vi har redan fått in mängder med svar och tips och många av kommentarerna är oerhört uppmuntrande. 

När läsare skriver att de räknar dagarna tills de får vårt nyhetsbrev, kan vi inte känna annat än stolthet och stor mening i vårt arbete. Vi jobbar vidare på det och passat samtidigt på att önska en skön sommar, full av positiva förändringar.
            [ingress] => Det känns som om det gått flera år sedan förra numret av papperstidningen. Många hävdar att utvecklingen accelereras allt mer och en snabb blick i den spanska backspegeln de senaste veckorna styrker det påståendet. För fyra veckor sedan visste vi att det skulle hållas kommun- och regionalval i Spanien 22 maj och de flesta anade att socialistpartiet skulle ta stryk. Få hade dock trott att PSOE skulle tappa så många väljarsympatier och framför allt hade ingen räknat med att en stor grupp ungdomar plötsligt skulle säga nog.
            [headline] => Tid för förändring
            [page] => 0
            [modified] => 20110529175923
            [created] => 20110529164117
            [publishStart] => 20110603074500
            [publishStop] => 20111125154159
            [fullArticle] => Tid för förändring Det känns som om det gått flera år sedan förra numret av papperstidningen. Många hävdar att utvecklingen accelereras allt mer och en snabb blick i den spanska backspegeln de senaste veckorna styrker det påståendet. För fyra veckor sedan visste vi att det skulle hållas kommun- och regionalval i Spanien 22 maj och de flesta anade att socialistpartiet skulle ta stryk. Få hade dock trott att PSOE skulle tappa så många väljarsympatier och framför allt hade ingen räknat med att en stor grupp ungdomar plötsligt skulle säga nog. Om vi börjar med att analysera socialistpartiets valfiasko är det tydligt att den ekonomiska krisen legat dem i fatet. Visst gick Partido Popular framåt och noterade sitt bästa lokalval någonsin, men PSOE tappade tre gånger så många röster som de som vanns av de konservativa. Samtidigt är det nog att göra det lite för lätt för sig att mäta resultatet baserat på enbart riksfrågor, då inte minst kommunvalen oftast handlar om lokala frågor och många röstar på enskilda personer. Det har aldrig varit lätt att tolka vad som fått en individ att välja en särskild röstsedel framför en annan. Många försöker så gott de kan och i dagsläget är det livsviktigt för PSOE:s styrelse att göra rätt tolkningar. De första signalerna tyder dock inte på att de lyckats särskilt bra.

I Sverige används ofta uttrycket “göra en pudel” men det PSOE gjort efter valet ligger mer åt klassen sankt bernhardshund. Det utannonserade primärvalet som skulle ta vid efter kommunvalet, för att välja efterträdare till Zapatero, ser ut att bli totalt urvattnat. Detta efter att försvarsministern Chacón pressats av partiledningen att inte ställa upp, för att lämna vägen fri för inrikesministern Rubalcaba. Officiellt kan vem som helst i partiet fram till mitten av juni presentera sin kandidatur, men efter att partistämman med Zapatero i spetsen enhälligt ställt sig bakom Rubalcaba är det föga troligt att någon vågar utmana honom. Så mycket för den interna demokrati, som PSOE ideligen skrutit om.

Betydligt mer spännande är det att följa den nya missnöjesrörelsen 15-M eller “Spanish Revolution”, som poppade upp lika överraskande som manifestationerna i Tunisien och Egypten. Visst finns det stora skillnader, men också en hel del likheter. Rörelsen i Spanien har till och med fått ett hundratal “martyrer” som blev brutalt misshandlade av polisen i Barcelona, när regionalmyndigheterna och inte minst ett gäng kravallpoliser fick hjärnsläpp.

I skrivande stund är det oklart hur rörelsen utvecklas, men en majoritet av befolkningen sympatiserar med demonstranterna, som främst opponerar sig mot det politiska och finansiella etablisseman-get. Detta och det faktum att många tagit efter i andra europeiska länder, talar för en framgång för “de missnöjda”.

Sydkusten har de senaste veckorna informerat flitigt om händelserna i Spanien genom sina nätmedier och dessutom har vi bidragit med mer personliga analyser i de nya bloggarna. Dessa är bara en del av en egen “revolution” som Sydkusten har för avsikt att genomföra de närmaste månaderna Vi har samtidigt startat en enkät, för att bättre veta vad du som läsare tycker och förväntar dig av våra medier. Vi har redan fått in mängder med svar och tips och många av kommentarerna är oerhört uppmuntrande. 

När läsare skriver att de räknar dagarna tills de får vårt nyhetsbrev, kan vi inte känna annat än stolthet och stor mening i vårt arbete. Vi jobbar vidare på det och passat samtidigt på att önska en skön sommar, full av positiva förändringar. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 15004
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Inte oväntat vidtog direkt spekulationer om vem som kommer att efterträda Zapatero som PSOE-ledare, men där har partiet ganska snabbt och effektivt lagt locket på tills efter kommunvalet 22 maj. Resultatet i socialistiska primärval ska aldrig tas för givet, men det mesta tyder på att det står mellan ministrarna Alfredro Pérez Rubalcaba och Carme Chacón och att den förste går segrande ur striden.

Historien upprepar sig som bekant ofta och en del ser paralleller mellan Zapateros nuvarande situation och den som upplevdes av Spaniens första demokratiskt valda regeringschef efter Franco, Adolfo Suárez. I den moderna historiebeskrivningen är Suárez en av de främsta drivkrafterna bakom demokratiseringen av Spanien. På den tiden fick han dock utstå många påhopp, både för hur han skötte politiken och landets ekonomi. Det slutade med att Suárez avgick från posten och hans efterträdare Leopoldo Calvo Sotelo skulle röstas fram i just den parlamentsstämma som avbröts av statskuppförsöket för nästan exakt 30 år sedan.
Suárez är sedan flera år borta från det offentliga livet på grund av en långt framskriden Alzheimer. Han kan därför tragiskt nog varken minnas sina insatser för det moderna Spanien eller ta till sig de erkännanden som han fått många år senare.

Framtiden får utvisa vilken bedömning som görs av Zapateros tid vid makten, men redan idag kan vi konstatera att han i flera bemärkelser orättvist fått bära hundhuvudet för den svåra ekonomiska situationen i landet. Självklart har Zapatero begått flera misstag och det är sedan tidigare känt att ekonomi långt ifrån är han styrka. Det största misstaget han begått har nog varit att inte lyssna på den erkänt duktige ekonomen och tidigare finansministern Pedro Solbes, som slutligen valde att gå i en regeringsomläggning. Zapatero förstod inte allvaret av krisen och motsatte sig för länge de besparingar som tidigt förespråkades av Solbes. Tvärtom försökte socialistregeringen bemöta krisen med statliga investeringar och bidrag, som utan tvekan bidragit till att både förvärra och förlänga krisen.

Det som mest kännetecknar krisen i Spanien är den rekordhöga arbetslösheten. Där har oppositionspartiet Partido Popular varit skoningslösa i en strategi som gått ut på att skylla bristen på jobb personligen på José Luís Rodríguez Zapatero. Just så, med hans fulla namn, som vi tvingats höra gång på gång i munnen på PP:s talesmän. Att försöka skylla hela problemet på Zapatero är dock lika befängt som motverkande. Om man inte ser sanningen i vitögat kommer nämligen de misstag som gjorts att upprepas.

Den främsta orsaken till de höga arbetslöshetssiffrorna är den vansinniga byggbubblan som startade redan i mitten på 90-talet. Under Partido Populars sista år vid makten steg fastighetspriserna i vissa fall med 25 procent om året och outbildade ungdomar ratade studierna till förmån för skyhöga löner som murare. Många familjer belånade sig upp över huvudet för att köpa både egna och spekulationsbostäder, med förhoppningen att sälja de senare för dubbla priset efter bara ett par år. Inte undra på att bubblan sprack till slut.

Ett annat faktum är att det verkliga antalet arbetslösa i Spanien är betydligt lägre än den officiella siffran. Men det kan du läsa mer om i min nya blogg på nätet: aktuellaspanien.blogspot.com
            [ingress] => Så kom då det väntade beskedet 2 april att Zapatero inte kommer att ställa upp för omval för en tredje mandatperiod. Spekulationerna hade pågått i flera månader och med viss lättnad kan åtminstone den debatten läggas till handlingarna.
            [headline] => Spaniens nya syndabock
            [page] => 0
            [modified] => 20110501192338
            [created] => 20110501105754
            [publishStart] => 20110506074500
            [publishStop] => 20111028105759
            [fullArticle] => Spaniens nya syndabock Så kom då det väntade beskedet 2 april att Zapatero inte kommer att ställa upp för omval för en tredje mandatperiod. Spekulationerna hade pågått i flera månader och med viss lättnad kan åtminstone den debatten läggas till handlingarna. Inte oväntat vidtog direkt spekulationer om vem som kommer att efterträda Zapatero som PSOE-ledare, men där har partiet ganska snabbt och effektivt lagt locket på tills efter kommunvalet 22 maj. Resultatet i socialistiska primärval ska aldrig tas för givet, men det mesta tyder på att det står mellan ministrarna Alfredro Pérez Rubalcaba och Carme Chacón och att den förste går segrande ur striden.

Historien upprepar sig som bekant ofta och en del ser paralleller mellan Zapateros nuvarande situation och den som upplevdes av Spaniens första demokratiskt valda regeringschef efter Franco, Adolfo Suárez. I den moderna historiebeskrivningen är Suárez en av de främsta drivkrafterna bakom demokratiseringen av Spanien. På den tiden fick han dock utstå många påhopp, både för hur han skötte politiken och landets ekonomi. Det slutade med att Suárez avgick från posten och hans efterträdare Leopoldo Calvo Sotelo skulle röstas fram i just den parlamentsstämma som avbröts av statskuppförsöket för nästan exakt 30 år sedan.
Suárez är sedan flera år borta från det offentliga livet på grund av en långt framskriden Alzheimer. Han kan därför tragiskt nog varken minnas sina insatser för det moderna Spanien eller ta till sig de erkännanden som han fått många år senare.

Framtiden får utvisa vilken bedömning som görs av Zapateros tid vid makten, men redan idag kan vi konstatera att han i flera bemärkelser orättvist fått bära hundhuvudet för den svåra ekonomiska situationen i landet. Självklart har Zapatero begått flera misstag och det är sedan tidigare känt att ekonomi långt ifrån är han styrka. Det största misstaget han begått har nog varit att inte lyssna på den erkänt duktige ekonomen och tidigare finansministern Pedro Solbes, som slutligen valde att gå i en regeringsomläggning. Zapatero förstod inte allvaret av krisen och motsatte sig för länge de besparingar som tidigt förespråkades av Solbes. Tvärtom försökte socialistregeringen bemöta krisen med statliga investeringar och bidrag, som utan tvekan bidragit till att både förvärra och förlänga krisen.

Det som mest kännetecknar krisen i Spanien är den rekordhöga arbetslösheten. Där har oppositionspartiet Partido Popular varit skoningslösa i en strategi som gått ut på att skylla bristen på jobb personligen på José Luís Rodríguez Zapatero. Just så, med hans fulla namn, som vi tvingats höra gång på gång i munnen på PP:s talesmän. Att försöka skylla hela problemet på Zapatero är dock lika befängt som motverkande. Om man inte ser sanningen i vitögat kommer nämligen de misstag som gjorts att upprepas.

Den främsta orsaken till de höga arbetslöshetssiffrorna är den vansinniga byggbubblan som startade redan i mitten på 90-talet. Under Partido Populars sista år vid makten steg fastighetspriserna i vissa fall med 25 procent om året och outbildade ungdomar ratade studierna till förmån för skyhöga löner som murare. Många familjer belånade sig upp över huvudet för att köpa både egna och spekulationsbostäder, med förhoppningen att sälja de senare för dubbla priset efter bara ett par år. Inte undra på att bubblan sprack till slut.

Ett annat faktum är att det verkliga antalet arbetslösa i Spanien är betydligt lägre än den officiella siffran. Men det kan du läsa mer om i min nya blogg på nätet: aktuellaspanien.blogspot.com 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 14852
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det senare förespråkas inte minst av en av landets mäktigaste finansmän, ordföranden för storbanken Santander, Emilio Botín. Han vill inte se varken någon successionsdebatt eller tidigarelagt val. Vem hade trott att en av de främsta symbolerna för kapitalismen i Spanien skulle kasta grus i Partido Populars maskineri?

I flera månaders tid har det spekulerats kring huruvida Zapatero kommer att ställa upp för en tredje mandatperiod nästa år. Socialistpartiets opinionssiffror är rekordlåga och få tror i dagsläget att PSOE-ledaren tänker sitta kvar. Bristen på ett konkret svar och regelbundna kryptiska uttalanden har intensifierat spekulationerna, inte minst hos massmedia. Det blev inte bättre när Zapatero själv sade att han fattat ett beslut, men att bara hans fru och en partikollega vet vilket.

Nu menar alltså Botín och många andra företagsledare att vad Spanien behöver mest i dagsläget är stabilitet och hängivenhet åt de nödvändiga strukturreformerna. Möjligheten att det skulle kallas till nyval skingrades i grunden redan i höstas när PSOE vann stöd från PNV och Coalición Canaria. Även om vad som helst kan hända pekar det mesta på att Zapatero inte kommer att avslöja om han ställer upp igen förrän efter kommunvalet 22 maj. 

Det är oundvikligt att många nu sneglar på vem som skulle kunna vara den eventuella efterträdaren som socialistledare. Storfavorit är vice regeringschefen Alfredo Pérez Rubacaba, som visserligen låtsas som om det regnar men som inte är lika kategorisk längre när han avfärdar möjligheten. På behörigt avstånd från Rubalcába står främst talmannen i parlamentet José Bono och försvarsministern Carme Chacón.

Oavsett vem som styr PSOE-skutan inför parlamentsvalet nästa år ska det till något av ett mirakel för att de ska undvika att Partido Popular tar makten. De senaste opinionsundersökningarna pekar på en jordskredsseger för de konservativa, som vill att kommunvalet i maj ska fungera som en värdemätare. Det är dock ingen tvekan om att PP:s nyvaknande mer är grundat på ett brett missnöje med regeringen, än på egna meriter. Det styrks inte minst av det faktum att PP-ledaren Mariano Rajoy ännu inte lyckats uppnå bättre betyg i opinionsundersökningarna än Zapateros i sig mycket låga värdering.

En del menar att Zapatero borde avgå redan nu, om han inte tänker ställa upp för omval. Andra anser att det är hans skyldighet att försvara regeringens politik genom att undergå en ny prövning. Frågan är dock om det hälsosammaste för Spanien inte vore att han helt enkelt förkunnade redan idag att han inte ställer upp själv i valet nästa år, utan inriktar sig till fullo det resterande året åt de enorma utmaningar som Spanien står inför. Genom att sätta punkt för spekulationerna och avväpna sina hårdaste kritiker skulle Zapatero kunna uppnå en arbetsro som han inte haft på många år.

Tycka vad man vill om socialistledaren, men någon avundsvärd roll har han inte. Även om han av många beskylls för landets alla olyckor är det faktiskt inte Zapatero som orsakat världskrisen.
            [ingress] => Debatten om regeringschefen José Luís Rodríguez Zapateros eventuella kontinuitet har intensifierats den senaste tiden. Spekulationerna har varit många, men samtidigt höjs nu vissa röster för att frågan ska läggas på is – för Spaniens bästa.
            [headline] => Avgår, avgår inte
            [page] => 0
            [modified] => 20110329092955
            [created] => 20110329092832
            [publishStart] => 20110401074500
            [publishStop] => 20110925092859
            [fullArticle] => Avgår, avgår inte Debatten om regeringschefen José Luís Rodríguez Zapateros eventuella kontinuitet har intensifierats den senaste tiden. Spekulationerna har varit många, men samtidigt höjs nu vissa röster för att frågan ska läggas på is – för Spaniens bästa. Det senare förespråkas inte minst av en av landets mäktigaste finansmän, ordföranden för storbanken Santander, Emilio Botín. Han vill inte se varken någon successionsdebatt eller tidigarelagt val. Vem hade trott att en av de främsta symbolerna för kapitalismen i Spanien skulle kasta grus i Partido Populars maskineri?

I flera månaders tid har det spekulerats kring huruvida Zapatero kommer att ställa upp för en tredje mandatperiod nästa år. Socialistpartiets opinionssiffror är rekordlåga och få tror i dagsläget att PSOE-ledaren tänker sitta kvar. Bristen på ett konkret svar och regelbundna kryptiska uttalanden har intensifierat spekulationerna, inte minst hos massmedia. Det blev inte bättre när Zapatero själv sade att han fattat ett beslut, men att bara hans fru och en partikollega vet vilket.

Nu menar alltså Botín och många andra företagsledare att vad Spanien behöver mest i dagsläget är stabilitet och hängivenhet åt de nödvändiga strukturreformerna. Möjligheten att det skulle kallas till nyval skingrades i grunden redan i höstas när PSOE vann stöd från PNV och Coalición Canaria. Även om vad som helst kan hända pekar det mesta på att Zapatero inte kommer att avslöja om han ställer upp igen förrän efter kommunvalet 22 maj. 

Det är oundvikligt att många nu sneglar på vem som skulle kunna vara den eventuella efterträdaren som socialistledare. Storfavorit är vice regeringschefen Alfredo Pérez Rubacaba, som visserligen låtsas som om det regnar men som inte är lika kategorisk längre när han avfärdar möjligheten. På behörigt avstånd från Rubalcába står främst talmannen i parlamentet José Bono och försvarsministern Carme Chacón.

Oavsett vem som styr PSOE-skutan inför parlamentsvalet nästa år ska det till något av ett mirakel för att de ska undvika att Partido Popular tar makten. De senaste opinionsundersökningarna pekar på en jordskredsseger för de konservativa, som vill att kommunvalet i maj ska fungera som en värdemätare. Det är dock ingen tvekan om att PP:s nyvaknande mer är grundat på ett brett missnöje med regeringen, än på egna meriter. Det styrks inte minst av det faktum att PP-ledaren Mariano Rajoy ännu inte lyckats uppnå bättre betyg i opinionsundersökningarna än Zapateros i sig mycket låga värdering.

En del menar att Zapatero borde avgå redan nu, om han inte tänker ställa upp för omval. Andra anser att det är hans skyldighet att försvara regeringens politik genom att undergå en ny prövning. Frågan är dock om det hälsosammaste för Spanien inte vore att han helt enkelt förkunnade redan idag att han inte ställer upp själv i valet nästa år, utan inriktar sig till fullo det resterande året åt de enorma utmaningar som Spanien står inför. Genom att sätta punkt för spekulationerna och avväpna sina hårdaste kritiker skulle Zapatero kunna uppnå en arbetsro som han inte haft på många år.

Tycka vad man vill om socialistledaren, men någon avundsvärd roll har han inte. Även om han av många beskylls för landets alla olyckor är det faktiskt inte Zapatero som orsakat världskrisen. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 14710
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det förefaller som om krisen även slår mot enskilda individers förmåga eller intresse av att sköta sina husdjur. Tyvärr händer det inte bara att djuren överges, utan en del har även varit föremål för grym misshandel.

Man bör aldrig generalisera, men det är allt för många spanjorer som har en närmast sjuklig relation till djur. Det blir visserligen bättre och nya lagar bidrar till att skydda djuren. Det finns dock tydliga exempel, inte minst i språket, på ett närmast stört förhållande till andra arter. 

Den som vill beskriva ett asocialt beteende hos någon tillgriper lätt uttrycket “beter sig som ett djur” (se comporta como un animal). Uttrycket är lika gammalt som vanligt och speglar en föga smickrande syn på djur. Paradoxalt nog brukar man med uttrycket beskriva beteenden som sällan eller aldrig förekommer bland djuren.
Ett annat skrämmande språkexempel är “behandlas värre än en hund” (tratado peor que a un perro). Med detta är det underförstått att hundar är till för att misshandlas. Beteenden som är så djupt rotade att de speglas i språket försvinner inte från en dag till en annan. Vi har dock sett exempel där samhället snabbt kan ställa om sig när medvetandegraden når en viss nivå. Låt oss hoppa att den tiden snart är kommen när det gäller behandlingen av djur i Spanien.

Det som debatteras i Spanien i dagsläget är dock inte omsorg om djuren, utan energipolitik. Den nya oljekrisen, orsakad av oroligheterna i arabvärlden, innebär nya ekonomiska utmaningar för Spanien. Energiberoendet är enormt och regeringen har inte varit sen att vidtaga en av de mest uppmärksammade åtgärderna på länge. Det gäller sänkningen av den maximala hastighetsgränsen från 120 till 110 kilometer i timmen. Syftet är att minska bensinkonsumtionen och spara miljontals euro.

Journalistens uppgift är att informera allmänheten på ett så objektivt och lättbegripligt sätt som möjligt. Samtidigt är det myndigheternas uppgift att vara så transparenta som möjligt och förankra sina beslut. När det gäller sänkningen av hastighetsgränsen måste jag dock erkänna att det finns flera aspekter som är svåra att begripa och än mer återge. Den första gäller den påstådda besparingen genom åtgärden. Enligt inrikesministern Alfredo Pérez Rubalcaba leder en sänkning från 120 till 110 kilometer i timmen till en minskning av bränsleförbrukningen på sammanlagt 15 procent (bensin). Frågan är dock hur stor andel av trafiken som färdas i mer än 110 kilometer i timmen. Den torde vara noll i innerstäder.

Det andra är i vilken utsträckning det är regeringens uppgift att hålla nere bränslekonsumtionen. Staten tjänar som bekant stora summor på bensinskatten, så är det någon som borde vara intresserad av att spara borde det vara de egna bilisterna. Om dessa anser sig ha råd att köra fort, trots rekordhöga bränslepriser, borde det inte vara statens bekymmer.

Samtidigt uppmuntras kollektivåkning mer än någonsin av myndigheterna. Här kan vi på Sydkusten däremot dra vårt strå till stacken. De närmaste månaderna arrangerar vi nämligen flera spännande bussresor, där vi kan vara upp till 50 personer som delar färdmedel. Var sålunda både sparsam och miljövänlig och följ med närmast till Ronda 14 mars. En garanterat minnesvärd upplevelse!
            [ingress] => Det här numret av Sydkusten lägger tonvikten på våra fyrfota vänner. Tyvärr är det ingen nyhet att djur överges av sina ägare men situationen är värre än vanligt på Costa del Sol. De föreningar som tar hand om övergivna djur, främst hundar och katter, är överbelastade. 
            [headline] => Mycket man inte förstår
            [page] => 0
            [modified] => 20110301123531
            [created] => 20110301100501
            [publishStart] => 20110304074500
            [publishStop] => 20110828110559
            [fullArticle] => Mycket man inte förstår Det här numret av Sydkusten lägger tonvikten på våra fyrfota vänner. Tyvärr är det ingen nyhet att djur överges av sina ägare men situationen är värre än vanligt på Costa del Sol. De föreningar som tar hand om övergivna djur, främst hundar och katter, är överbelastade.  Det förefaller som om krisen även slår mot enskilda individers förmåga eller intresse av att sköta sina husdjur. Tyvärr händer det inte bara att djuren överges, utan en del har även varit föremål för grym misshandel.

Man bör aldrig generalisera, men det är allt för många spanjorer som har en närmast sjuklig relation till djur. Det blir visserligen bättre och nya lagar bidrar till att skydda djuren. Det finns dock tydliga exempel, inte minst i språket, på ett närmast stört förhållande till andra arter. 

Den som vill beskriva ett asocialt beteende hos någon tillgriper lätt uttrycket “beter sig som ett djur” (se comporta como un animal). Uttrycket är lika gammalt som vanligt och speglar en föga smickrande syn på djur. Paradoxalt nog brukar man med uttrycket beskriva beteenden som sällan eller aldrig förekommer bland djuren.
Ett annat skrämmande språkexempel är “behandlas värre än en hund” (tratado peor que a un perro). Med detta är det underförstått att hundar är till för att misshandlas. Beteenden som är så djupt rotade att de speglas i språket försvinner inte från en dag till en annan. Vi har dock sett exempel där samhället snabbt kan ställa om sig när medvetandegraden når en viss nivå. Låt oss hoppa att den tiden snart är kommen när det gäller behandlingen av djur i Spanien.

Det som debatteras i Spanien i dagsläget är dock inte omsorg om djuren, utan energipolitik. Den nya oljekrisen, orsakad av oroligheterna i arabvärlden, innebär nya ekonomiska utmaningar för Spanien. Energiberoendet är enormt och regeringen har inte varit sen att vidtaga en av de mest uppmärksammade åtgärderna på länge. Det gäller sänkningen av den maximala hastighetsgränsen från 120 till 110 kilometer i timmen. Syftet är att minska bensinkonsumtionen och spara miljontals euro.

Journalistens uppgift är att informera allmänheten på ett så objektivt och lättbegripligt sätt som möjligt. Samtidigt är det myndigheternas uppgift att vara så transparenta som möjligt och förankra sina beslut. När det gäller sänkningen av hastighetsgränsen måste jag dock erkänna att det finns flera aspekter som är svåra att begripa och än mer återge. Den första gäller den påstådda besparingen genom åtgärden. Enligt inrikesministern Alfredo Pérez Rubalcaba leder en sänkning från 120 till 110 kilometer i timmen till en minskning av bränsleförbrukningen på sammanlagt 15 procent (bensin). Frågan är dock hur stor andel av trafiken som färdas i mer än 110 kilometer i timmen. Den torde vara noll i innerstäder.

Det andra är i vilken utsträckning det är regeringens uppgift att hålla nere bränslekonsumtionen. Staten tjänar som bekant stora summor på bensinskatten, så är det någon som borde vara intresserad av att spara borde det vara de egna bilisterna. Om dessa anser sig ha råd att köra fort, trots rekordhöga bränslepriser, borde det inte vara statens bekymmer.

Samtidigt uppmuntras kollektivåkning mer än någonsin av myndigheterna. Här kan vi på Sydkusten däremot dra vårt strå till stacken. De närmaste månaderna arrangerar vi nämligen flera spännande bussresor, där vi kan vara upp till 50 personer som delar färdmedel. Var sålunda både sparsam och miljövänlig och följ med närmast till Ronda 14 mars. En garanterat minnesvärd upplevelse! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 14585
            [sectionId] => 57
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Låt oss börja med konflikten i Svenska skolan. Didier Degols är inte den förste rektorn att sägas upp under uppseendeväckande förhållanden. Jag har gjort en djupdykning i Sydkustens digra nyhetsarkiv och konstaterar att det är nästan tio år sedan en rektor avslutade sitt uppdrag som planerat. Det var Olle Sterner, vars kontrakt gick ut sommaren 2001. 

Han efterträddes av Jan Eidman. Minns ni honom? Om inte kan det bero på att han varade mindre än ett år på posten. Efter en sällan skådad tumult kastade Eidman in handduken och lämnade detta citat i Sydkusten: “Det håller inte att driva en skola där vissa personer hela tiden lägger sig i skolans verksamhet.”

Eidman efterträddes av Margaretha Wåhlin. Hon blev kvar betydligt längre, men föll å andra sidan med buller och bång, anklagad för allvarlig misskötsel. Under Wåhlins tid flyttades skolan “tillfälligt” till Los Boliches, där den under rektorn Didier Degols blev permanent. Hur det gick för Degols kan du läsa i detta nummer, om du inte visste det redan.

Gemensamt för de tre senaste rektorerna på Svenska skolan i Fuengirola, förutom att de slutat under uppseendeväckande förhållanden, är att de handplockats av skolans styrelse bland mängder av kandidater. Det är därför orimligt att försöka lägga hela skulden för konflikterna på rektorerna. Lika meningslöst är det att försöka skylla enbart på individuella problem. När fyra av de fem senaste rektorerna på skolan hamnat på kollisionskurs med styrelsen står man inför ett tydligt strukturproblem. 

Krisen i Svenska kyrkan är av ett helt annat slag, även om det faktiskt finns en del likheter med Svenska skolan och med tidigare konflikter i kyrkan, som förmodades tillhöra en svunnen tid. Varslet om nedläggning av församlingen grundar sig i botten i SKUT:s besparingsbehov, som berör hela verksamheten i Spanien. Att kyrkan i det svensktätaste området verkar stryka med har dock djupare förklaringar, främst grundade i en mycket svag uppslutning. Som du kan se i Sydkustens månadsenkät är kustsvenskarna eniga i att kyrkan behövs. Det faktum att församlingen endast har ett hundratal medlemmar speglar dock ett utbrett ointresse och/eller bristande förmåga från församlingens sida att förankra hos kustsvenskarna behovet av stöd. Sanningen är troligtvis både och. 

Parallellt med stängningsvarslet har det funnits ett växande missnöje inom församlingen, där flera medlemmar framfört kritik mot den nuvarande kyrkoherden Mattias Andersson för hans arbetsmetoder.

Bristen på svensk ambassadör i Madrid är inte lika dramatiskt, men ändå en dålig nyhet för Sveriges närvaro i Spanien. En skandal? Inte riktigt. Klantigt av UD? Definitivt! Hur mycket UD än försöker tona ned betydelsen är det tillräckligt uppseendeväckande för att TT skulle följa upp nyheten och citera Sydkustens artikel, som du också kan läsa i denna tidning.

Som om detta inte vore nog har det dessutom kommit till min kännedom att årets lokalrevy som förbereds av Club Nórdico kommer att vara censurerad. Kyrkoförsamlingen som upplåter lokalen har nämligen förbjudit karlar att uppträda i kvinnokläder. Jag har dock ett förslag. Varför inte hylla den förolyckade Per Oscarsson med att uppträda utan några kläder alls. Det blir garanterat succé!
            [ingress] => Det var länge sedan som vi hade sådan turbulens i svenskkolonien som just nu. Först sparkades rektorn i Svenska skolan i Fuengirola, sedan bekräftades att SKUT föreslår en nedläggning av församlingen på Costa del Sol. Till råga på allt står ambassadörsposten i Madrid tom sedan mer än fem månader.
            [headline] => Storm i ett sherryglas
            [page] => 0
            [modified] => 20110131194557
            [created] => 20110131100340
            [publishStart] => 20110204074500
            [publishStop] => 20110730110359
            [fullArticle] => Storm i ett sherryglas Det var länge sedan som vi hade sådan turbulens i svenskkolonien som just nu. Först sparkades rektorn i Svenska skolan i Fuengirola, sedan bekräftades att SKUT föreslår en nedläggning av församlingen på Costa del Sol. Till råga på allt står ambassadörsposten i Madrid tom sedan mer än fem månader. Låt oss börja med konflikten i Svenska skolan. Didier Degols är inte den förste rektorn att sägas upp under uppseendeväckande förhållanden. Jag har gjort en djupdykning i Sydkustens digra nyhetsarkiv och konstaterar att det är nästan tio år sedan en rektor avslutade sitt uppdrag som planerat. Det var Olle Sterner, vars kontrakt gick ut sommaren 2001. 

Han efterträddes av Jan Eidman. Minns ni honom? Om inte kan det bero på att han varade mindre än ett år på posten. Efter en sällan skådad tumult kastade Eidman in handduken och lämnade detta citat i Sydkusten: “Det håller inte att driva en skola där vissa personer hela tiden lägger sig i skolans verksamhet.”

Eidman efterträddes av Margaretha Wåhlin. Hon blev kvar betydligt längre, men föll å andra sidan med buller och bång, anklagad för allvarlig misskötsel. Under Wåhlins tid flyttades skolan “tillfälligt” till Los Boliches, där den under rektorn Didier Degols blev permanent. Hur det gick för Degols kan du läsa i detta nummer, om du inte visste det redan.

Gemensamt för de tre senaste rektorerna på Svenska skolan i Fuengirola, förutom att de slutat under uppseendeväckande förhållanden, är att de handplockats av skolans styrelse bland mängder av kandidater. Det är därför orimligt att försöka lägga hela skulden för konflikterna på rektorerna. Lika meningslöst är det att försöka skylla enbart på individuella problem. När fyra av de fem senaste rektorerna på skolan hamnat på kollisionskurs med styrelsen står man inför ett tydligt strukturproblem. 

Krisen i Svenska kyrkan är av ett helt annat slag, även om det faktiskt finns en del likheter med Svenska skolan och med tidigare konflikter i kyrkan, som förmodades tillhöra en svunnen tid. Varslet om nedläggning av församlingen grundar sig i botten i SKUT:s besparingsbehov, som berör hela verksamheten i Spanien. Att kyrkan i det svensktätaste området verkar stryka med har dock djupare förklaringar, främst grundade i en mycket svag uppslutning. Som du kan se i Sydkustens månadsenkät är kustsvenskarna eniga i att kyrkan behövs. Det faktum att församlingen endast har ett hundratal medlemmar speglar dock ett utbrett ointresse och/eller bristande förmåga från församlingens sida att förankra hos kustsvenskarna behovet av stöd. Sanningen är troligtvis både och. 

Parallellt med stängningsvarslet har det funnits ett växande missnöje inom församlingen, där flera medlemmar framfört kritik mot den nuvarande kyrkoherden Mattias Andersson för hans arbetsmetoder.

Bristen på svensk ambassadör i Madrid är inte lika dramatiskt, men ändå en dålig nyhet för Sveriges närvaro i Spanien. En skandal? Inte riktigt. Klantigt av UD? Definitivt! Hur mycket UD än försöker tona ned betydelsen är det tillräckligt uppseendeväckande för att TT skulle följa upp nyheten och citera Sydkustens artikel, som du också kan läsa i denna tidning.

Som om detta inte vore nog har det dessutom kommit till min kännedom att årets lokalrevy som förbereds av Club Nórdico kommer att vara censurerad. Kyrkoförsamlingen som upplåter lokalen har nämligen förbjudit karlar att uppträda i kvinnokläder. Jag har dock ett förslag. Varför inte hylla den förolyckade Per Oscarsson med att uppträda utan några kläder alls. Det blir garanterat succé! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)