3 okt 15:04
SK Premium+:
|
Olle Franzén Biografi Kyrkoherde Olle Franzén gick egentligen i pension i september 2008, men hoppar in på Costa del Sol under perioden september till och med december 2009. Olle har varit utlandspräst i sammanlagt tolv år, bland annat på Cypern, Marseille och England, men även andra platser i Spanien som Mallorca och Gran Canaria. I Sverige har han varit kyrkoherde i Styrsö församling, i Göteborgs södra skärgård, i 20 år. |
|
Array
(
[0] => Array
(
[id] => 12774
[sectionId] => 199
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Men snart ska vi sätta upp vår julkrubba och ännu en jul ta del av berättelsen om en fattig familj, utan bostad, om en mycket ung trött kvinna med värkar. Josef och Maria kom till Betlehem där alla var upptagna av sitt. Pengar och affärer var viktiga, då som nu. Där kommer Gud till oss, som ett litet barn. Kunde det ske på något annat vis? Om detta lilla barn säger Bibelordet: Han är Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
Ibland har man undrat; måste Jesus födas i Betlehem? Varför inte i Jerusalem som var en välkänd stad. Betlehem nämns knappt i Bibeln, mer än i samband med Jesu födelse. Men just här finns nog svaret på frågan. När Gud vill komma till oss så gör han det i det enkla och obetydliga. I en krubba, i ett stall, som ett litet barn. Ingen behöver vara rädd för en nyfödd som läggs hjälplös i vårt knä.
Små barn kramar vi och tar till vårt hjärta. Så nära vill Gud vara oss. Så älskad. Änglarna sjöng av glädje på ängen i Betlehem: Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt. Herdarna hälsade på i stallet. Vise män färdades långt för att uppvakta den nye kungen. Trots att de var visa förstod de först inte att det var i ett stall de skulle finna honom.
Snart tvingades familjen på flykt till främmande land.
Det finns många Betlehem i vår värld; och många små Jesusbarn som far riktigt illa. Är det kanske om dem Gud vill påminna oss i jul?
Detta är det sista bidraget från oss.
Vi vill nu passa på att tacka församlingen i Fuengirola för det fina mottagandet vi fick och det stora förtroendet vi känt. Kyrkan i Fuengirola har en mycket viktig uppgift och här finns många goda krafter. Nu hälsar vi det nya prästparet, Angelica och Mattias Andersson välkomna och hoppas att de ska trivas lika bra som vi gjort och att de ska stanna riktigt länge.
Kerstin och Olle Franzén
[ingress] => I våra kyrkor har vi just firat första söndagen i Advent och hört berättas om hur Jesus kom ridande ner för Olivberget och människorna ropade: Hosianna. Det är en text som bryter in på kyrkoårets första dag och går händelserna i förväg.
[headline] => Hur skulle Gud annars ha gjort?
[page] => 0
[modified] => 20091130192828
[created] => 20091130192709
[publishStart] => 20091204074300
[publishStop] => 20100529202759
[fullArticle] => Hur skulle Gud annars ha gjort? I våra kyrkor har vi just firat första söndagen i Advent och hört berättas om hur Jesus kom ridande ner för Olivberget och människorna ropade: Hosianna. Det är en text som bryter in på kyrkoårets första dag och går händelserna i förväg. Men snart ska vi sätta upp vår julkrubba och ännu en jul ta del av berättelsen om en fattig familj, utan bostad, om en mycket ung trött kvinna med värkar. Josef och Maria kom till Betlehem där alla var upptagna av sitt. Pengar och affärer var viktiga, då som nu. Där kommer Gud till oss, som ett litet barn. Kunde det ske på något annat vis? Om detta lilla barn säger Bibelordet: Han är Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
Ibland har man undrat; måste Jesus födas i Betlehem? Varför inte i Jerusalem som var en välkänd stad. Betlehem nämns knappt i Bibeln, mer än i samband med Jesu födelse. Men just här finns nog svaret på frågan. När Gud vill komma till oss så gör han det i det enkla och obetydliga. I en krubba, i ett stall, som ett litet barn. Ingen behöver vara rädd för en nyfödd som läggs hjälplös i vårt knä.
Små barn kramar vi och tar till vårt hjärta. Så nära vill Gud vara oss. Så älskad. Änglarna sjöng av glädje på ängen i Betlehem: Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt. Herdarna hälsade på i stallet. Vise män färdades långt för att uppvakta den nye kungen. Trots att de var visa förstod de först inte att det var i ett stall de skulle finna honom.
Snart tvingades familjen på flykt till främmande land.
Det finns många Betlehem i vår värld; och många små Jesusbarn som far riktigt illa. Är det kanske om dem Gud vill påminna oss i jul?
Detta är det sista bidraget från oss.
Vi vill nu passa på att tacka församlingen i Fuengirola för det fina mottagandet vi fick och det stora förtroendet vi känt. Kyrkan i Fuengirola har en mycket viktig uppgift och här finns många goda krafter. Nu hälsar vi det nya prästparet, Angelica och Mattias Andersson välkomna och hoppas att de ska trivas lika bra som vi gjort och att de ska stanna riktigt länge.
Kerstin och Olle Franzén
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[1] => Array
(
[id] => 12639
[sectionId] => 199
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Tarifa är surfarnas paradis och vi måste bara ringa en av de yngre sönerna i Sverige och berätta att alla hans polare är här, långhåriga och skitiga med rejält häng på brallorna.
Våra två äldsta barn är med oss nu, och barnbarnet Elsa. Då för länge sen när vår förstfödde vid namn Kalle var ett halvår gammal passerade vi Gibraltar sund ombord på m/s Pingvin. Besättningen hade vi lärt känna på sjömanskyrkan i Port de Bouc och, eftersom vi skulle till Sverige, erbjöds vi lift till Malmö. Mässkallen hade rymt i Valencia, så barnflickan fick hans hytt. Bilen, en vit Renault 16, kördes ombord på två plankor, smordes in ordentligt med fett och surrades på backen.
Kanske beseglades Kalles öde redan då, kanske var det hans första år på sjömanskyrkorna med förstärkning av uppväxten på en skärgårdsö. Han blev i alla fall sjöman och har faktiskt seglat med en matros som minns honom som en liten ljuslockig kille från sina besök i Port de Bouc.
Det är nog lite speciellt att växa upp som prästbarn, inte minst i Utlandskyrkan med en ständig genomströmning av folk. Men det ger ett öppet sinne.
Prästbarn får också lära sig att en planerad resa måste ställas in om någon kallar på prästen. Tidigt väcks deras sociala ansvar, nästan så det överträffar föräldrarnas. Mängder av kompisar som mådde lite dåligt har bott i våra prästgårdar under längre och kortare perioder. Kanske fick våra barn ibland lite för stort ansvar.
Men det hade också sina fördelar att vara prästbarn. Snälla tanter och farbröder som månade om dem. Särskilt lyckliga blev de när de kom hem från skolan och upptäckte att det var begravningskaffe i församlingshemmet. Jo, för det innebar överbliven tårta eller, ännu bättre, halvsmält glass.
Nu finns ytterligare en generation, Ingrid och Elsa. De har hälsat på oss ute i världen. Elsa, två år, är här i Fuengirola sedan ett par veckor. Hon har konstaterat att hennes morfar har klänning när han jobbar; och så sjunger han. För övrigt deltar hon glatt i kyrkans barnverksamhet och knyter nya kontakter.
Vi har tillbringat natten på ett litet fint hostal här i Tarifa. Den sympatiske ägaren har bott större delen av sitt liv i Casablanca. Kanske ska vi ta katamaranen till Tanger. Det tar inte längre tid än att åka från Styrsö till Göteborg. Men stranden lockar mer. Oktobersolen smeker oss vänligt. Elsa möter modigt vågorna från de två haven.
Kerstin och Olle Franzén
[ingress] => Så är vi tillbaka – efter 35 år. Oändliga sandstränder, två hav som möts och Afrika så nära att man känner doften av cous cous.
[headline] => Nästa gång Marocko.
[page] => 0
[modified] => 20091031182307
[created] => 20091031182141
[publishStart] => 20091106074200
[publishStop] => 20100429192159
[fullArticle] => Nästa gång Marocko. Så är vi tillbaka – efter 35 år. Oändliga sandstränder, två hav som möts och Afrika så nära att man känner doften av cous cous. Tarifa är surfarnas paradis och vi måste bara ringa en av de yngre sönerna i Sverige och berätta att alla hans polare är här, långhåriga och skitiga med rejält häng på brallorna.
Våra två äldsta barn är med oss nu, och barnbarnet Elsa. Då för länge sen när vår förstfödde vid namn Kalle var ett halvår gammal passerade vi Gibraltar sund ombord på m/s Pingvin. Besättningen hade vi lärt känna på sjömanskyrkan i Port de Bouc och, eftersom vi skulle till Sverige, erbjöds vi lift till Malmö. Mässkallen hade rymt i Valencia, så barnflickan fick hans hytt. Bilen, en vit Renault 16, kördes ombord på två plankor, smordes in ordentligt med fett och surrades på backen.
Kanske beseglades Kalles öde redan då, kanske var det hans första år på sjömanskyrkorna med förstärkning av uppväxten på en skärgårdsö. Han blev i alla fall sjöman och har faktiskt seglat med en matros som minns honom som en liten ljuslockig kille från sina besök i Port de Bouc.
Det är nog lite speciellt att växa upp som prästbarn, inte minst i Utlandskyrkan med en ständig genomströmning av folk. Men det ger ett öppet sinne.
Prästbarn får också lära sig att en planerad resa måste ställas in om någon kallar på prästen. Tidigt väcks deras sociala ansvar, nästan så det överträffar föräldrarnas. Mängder av kompisar som mådde lite dåligt har bott i våra prästgårdar under längre och kortare perioder. Kanske fick våra barn ibland lite för stort ansvar.
Men det hade också sina fördelar att vara prästbarn. Snälla tanter och farbröder som månade om dem. Särskilt lyckliga blev de när de kom hem från skolan och upptäckte att det var begravningskaffe i församlingshemmet. Jo, för det innebar överbliven tårta eller, ännu bättre, halvsmält glass.
Nu finns ytterligare en generation, Ingrid och Elsa. De har hälsat på oss ute i världen. Elsa, två år, är här i Fuengirola sedan ett par veckor. Hon har konstaterat att hennes morfar har klänning när han jobbar; och så sjunger han. För övrigt deltar hon glatt i kyrkans barnverksamhet och knyter nya kontakter.
Vi har tillbringat natten på ett litet fint hostal här i Tarifa. Den sympatiske ägaren har bott större delen av sitt liv i Casablanca. Kanske ska vi ta katamaranen till Tanger. Det tar inte längre tid än att åka från Styrsö till Göteborg. Men stranden lockar mer. Oktobersolen smeker oss vänligt. Elsa möter modigt vågorna från de två haven.
Kerstin och Olle Franzén
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[2] => Array
(
[id] => 12472
[sectionId] => 199
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Kanelbullen är ju ganska central i svenska utlandskyrkan, liksom våfflan i den norska. Här i Fuengirola samarbetar kyrkorna och vi kan erbjuda båda delarna.
Nu har vi redan varit här i tre veckor och gått in oss ganska bra; för man går väldigt mycket här har vi insett. Det hindrade inte att vi kom alldeles galet härom kvällen när vi var inviterade av en nyfunnen vän för att titta på hennes blommande Nattens Prinsessor. Men blommorna höll sig snällt vakna och slösade med sin himmelska doft. Och vi fick en fin stund tillsammans.
Under denna korta tid här på Solkusten har vi hunnit möta människor med skiftande och spännande levnadsöden. Här finns så många möjligheter, särskilt i vår tid när man med hjälp av IT-teknik kan ta jobbet med sig och bo nästan var som helst. Att det finns en svensk skola underlättar också. Så är det solen som ständigt värmer och hjälper oss att se ljusare på tillvaron. Det finns till och med en kemisk förklaring till det.
Samtidigt händer det nog lite oftare att man möts och skiljs. Då blir det särskilt viktigt att ta vara på mötet som sker här och nu, att trots allt våga knyta vänskapsband. Enstaka möten kan få så stor betydelse för ens liv.
Här på kyrkan är det också mycket nytt folk. Snart reser familjen Sjögerud, Janne och Monica och barnen Rebecka och William.
Hela familjen har kommit att betyda mycket för vår församling. Diakon Janne, du har varit en extra trygghet för eleverna på skolan och har också, i samarbete med skolkuratorn, kunnat erbjuda familjerådgivning. Därtill allt annat, inte minst praktiskt som förekommer på en utlandskyrka. Och du, Monica har alltid funnits till hands, sjungit så fint för våra brudpar, hjälpt till med barngrupper och barnkör, till och med skrivit en musikal. Vi har trivts bra tillsammans med er och önskar er lycka till med allt det nya.
Så går livet vidare här nere. Nya krafter tar vid. Julbasaren förbereds. Då är ni som varit med länge särskilt viktiga. Vi behöver er erfarenhet. Inte mindre viktiga är ni som nyss kommit hit och har med er massor av goda ideer. Det är kul med julbasar.
Kyrkans dörr är öppen, ugnen är lagad och bullarna nygräddade.
Olle och Kerstin Franzén
Svenska Kyrkan på Costa del Sol
[ingress] => Det går inte att baka bullar i mikro. Det är en erfarenhet vi gjorde när kyrkans bakugn la av och massor av ogräddade bullar försökte rymma från plåtarna. I fortsättningen använde vi prästgårdens lilla men väl fungerande ugn.
[headline] => Nya kvastar
[page] => 0
[modified] => 20091002080016
[created] => 20090925145359
[publishStart] => 20091002074200
[publishStop] => 20100324135359
[fullArticle] => Nya kvastar Det går inte att baka bullar i mikro. Det är en erfarenhet vi gjorde när kyrkans bakugn la av och massor av ogräddade bullar försökte rymma från plåtarna. I fortsättningen använde vi prästgårdens lilla men väl fungerande ugn. Kanelbullen är ju ganska central i svenska utlandskyrkan, liksom våfflan i den norska. Här i Fuengirola samarbetar kyrkorna och vi kan erbjuda båda delarna.
Nu har vi redan varit här i tre veckor och gått in oss ganska bra; för man går väldigt mycket här har vi insett. Det hindrade inte att vi kom alldeles galet härom kvällen när vi var inviterade av en nyfunnen vän för att titta på hennes blommande Nattens Prinsessor. Men blommorna höll sig snällt vakna och slösade med sin himmelska doft. Och vi fick en fin stund tillsammans.
Under denna korta tid här på Solkusten har vi hunnit möta människor med skiftande och spännande levnadsöden. Här finns så många möjligheter, särskilt i vår tid när man med hjälp av IT-teknik kan ta jobbet med sig och bo nästan var som helst. Att det finns en svensk skola underlättar också. Så är det solen som ständigt värmer och hjälper oss att se ljusare på tillvaron. Det finns till och med en kemisk förklaring till det.
Samtidigt händer det nog lite oftare att man möts och skiljs. Då blir det särskilt viktigt att ta vara på mötet som sker här och nu, att trots allt våga knyta vänskapsband. Enstaka möten kan få så stor betydelse för ens liv.
Här på kyrkan är det också mycket nytt folk. Snart reser familjen Sjögerud, Janne och Monica och barnen Rebecka och William.
Hela familjen har kommit att betyda mycket för vår församling. Diakon Janne, du har varit en extra trygghet för eleverna på skolan och har också, i samarbete med skolkuratorn, kunnat erbjuda familjerådgivning. Därtill allt annat, inte minst praktiskt som förekommer på en utlandskyrka. Och du, Monica har alltid funnits till hands, sjungit så fint för våra brudpar, hjälpt till med barngrupper och barnkör, till och med skrivit en musikal. Vi har trivts bra tillsammans med er och önskar er lycka till med allt det nya.
Så går livet vidare här nere. Nya krafter tar vid. Julbasaren förbereds. Då är ni som varit med länge särskilt viktiga. Vi behöver er erfarenhet. Inte mindre viktiga är ni som nyss kommit hit och har med er massor av goda ideer. Det är kul med julbasar.
Kyrkans dörr är öppen, ugnen är lagad och bullarna nygräddade.
Olle och Kerstin Franzén
Svenska Kyrkan på Costa del Sol
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[3] => Array
(
[id] => 12337
[sectionId] => 199
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => På Mallorca har jag nu tjänstgjort som präst i snart två månader. Vi har många vigslar. Svenska par kommer hit för att gifta sig i en vacker miljö.
Under samtalet före vigseln, ber jag dem välja något eller några bibelord, som skall läsas under ceremonin, ord som jag också har som utgångspunkt i mitt vigseltal. De allra flesta brudpar väljer just Kärlekens lov.
Varför?
Jo, det är så de vill att deras kärlek skall se ut. Det är ord som talar till dem på djupet.
Lovsången slutar med orden: ”Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”.
Det är en fantastisk förmån att få vara med och dela dessa högtidsstunder med starka känslor och så mycket glädje, att få möta människor som har framtidstro, som är fyllda av en önskan att ge till varandra och att dela allt som livet bjuder på.
Men alla dagar är inte sådana. Utsattheten finns på Mallorca som på andra platser. I sommar har det dessutom inträffat terrordåd här, med mycket tragiska följder. Människor lever i sorg och rädsla.
Men ändå, mitt i det svåra finns tron, hoppet och kärleken som omsluter oss, som vägrar att ge upp. Som är livet. Som är Gud hos oss, i oss.
Sedan det blev klart att jag och min Kerstin ska tjänstgöra på kyrkan i Fuengirola, under hösten, har vi mötts av en positiv nyfikenhet. Vi känner oss välkomna.
Och vi ser med nyfikenhet och viss spänning fram mot allt det nya och att få möta er.
Vi är också nyfikna på era trakter nere på Solkusten. Så långt söderut i Spanien har vi inte varit. (Förutom när vi seglade genom Gibraltar sund i början av sjuttiotalet.)
Våra upplevelser från Mallorca och från andra församlingar, både ute och hemma, bär vi nu med oss till er, men med insikten att varje församling är unik.
Men en sak är jag övertygad om; att också i Fuengirola, Kärleken är störst av allt.
Vi ses!
[ingress] => ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst . . .
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Ett citat ur kärlekens lov i Första Korinthierbrevet kap. 13.
[headline] => Kära Solkustbor
[page] => 0
[modified] => 20090826094153
[created] => 20090826093307
[publishStart] => 20090904074100
[publishStop] => 20100222083359
[fullArticle] => Kära Solkustbor ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst . . .
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Ett citat ur kärlekens lov i Första Korinthierbrevet kap. 13. På Mallorca har jag nu tjänstgjort som präst i snart två månader. Vi har många vigslar. Svenska par kommer hit för att gifta sig i en vacker miljö.
Under samtalet före vigseln, ber jag dem välja något eller några bibelord, som skall läsas under ceremonin, ord som jag också har som utgångspunkt i mitt vigseltal. De allra flesta brudpar väljer just Kärlekens lov.
Varför?
Jo, det är så de vill att deras kärlek skall se ut. Det är ord som talar till dem på djupet.
Lovsången slutar med orden: ”Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”.
Det är en fantastisk förmån att få vara med och dela dessa högtidsstunder med starka känslor och så mycket glädje, att få möta människor som har framtidstro, som är fyllda av en önskan att ge till varandra och att dela allt som livet bjuder på.
Men alla dagar är inte sådana. Utsattheten finns på Mallorca som på andra platser. I sommar har det dessutom inträffat terrordåd här, med mycket tragiska följder. Människor lever i sorg och rädsla.
Men ändå, mitt i det svåra finns tron, hoppet och kärleken som omsluter oss, som vägrar att ge upp. Som är livet. Som är Gud hos oss, i oss.
Sedan det blev klart att jag och min Kerstin ska tjänstgöra på kyrkan i Fuengirola, under hösten, har vi mötts av en positiv nyfikenhet. Vi känner oss välkomna.
Och vi ser med nyfikenhet och viss spänning fram mot allt det nya och att få möta er.
Vi är också nyfikna på era trakter nere på Solkusten. Så långt söderut i Spanien har vi inte varit. (Förutom när vi seglade genom Gibraltar sund i början av sjuttiotalet.)
Våra upplevelser från Mallorca och från andra församlingar, både ute och hemma, bär vi nu med oss till er, men med insikten att varje församling är unik.
Men en sak är jag övertygad om; att också i Fuengirola, Kärleken är störst av allt.
Vi ses!
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
)
Olle Franzén
Hur skulle Gud annars ha gjort?
OLLE FRANZÉN. I våra kyrkor har vi just firat första söndagen i Advent och hört berättas om hur Jesus kom ridande ner för Olivberget och människorna ropade: Hosianna. Det är en text som bryter in på kyrkoårets första dag och går händelserna i förväg.[läs mer]
Nästa gång Marocko.
OLLE FRANZÉN. Så är vi tillbaka – efter 35 år. Oändliga sandstränder, två hav som möts och Afrika så nära att man känner doften av cous cous.[läs mer]
Nya kvastar
OLLE FRANZÉN. Det går inte att baka bullar i mikro. Det är en erfarenhet vi gjorde när kyrkans bakugn la av och massor av ogräddade bullar försökte rymma från plåtarna. I fortsättningen använde vi prästgårdens lilla men väl fungerande ugn.[läs mer]
Kära Solkustbor
OLLE FRANZÉN. ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst . . . Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Ett citat ur kärlekens lov i Första Korinthierbrevet kap. 13.[läs mer]
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
    |
|
| |||||
