Glaset både halvfullt och halvtomt

MATS BJÖRKMAN Valresultat kan som bekant tolkas mycket olika och det spanska parlamentsvalet 9 mars är inget undantag. Visserligen vann socialistpartiet PSOE åter valet och kommer att bilda regering, men de är fortfarande tvungna att erhålla stöd från andra partier. Visserligen fick Partido Popular fler röster än någonsin, men de förlorade valet. Visserligen knappade Partido Popular in ett mandat på PSOE, men socialistpartiet behöver stöd från färre ledamöter än tidigare för att uppnå majoritet i kammaren. Visserligen vann vänstern, men Izquierda Unida gjorde sitt sämsta val någonsin och förlorade sin egen parlamentsgrupp.

Det tydligaste resultatet i valet, jämte PSOE:s seger, är att polariseringen ökar än mer när Spanien i det närmaste förvandlas till en tvåpartistat. De två ledande partierna PSOE och Partido Popular gick bägge kraftigt framåt, på bekostnad av småpartierna. Tillsammanns har de 323 av parlamentets totalt 350 platser. Många skyller detta på nyttorösten, det vill säga att många väljer att lägga sin röst på ett av de två partierna för att det känns mest meningsfullt. En röst på något av småpartierna skulle uppfattas som mindre avgörande för slutresultatet i valet.

I fallet Izquierda Unida är det onekligen så att en stor mängd av deras röster faktiskt är meningslösa. Anledningen är valsystemet som delar upp mandaten i olika provinser och som gör att Izquierda Unida totalt kan ha nära en miljon röster, men på grund av deras bristande styrka i enskilda provinser endast erhåller två mandat. Vänsterpartiet har lika många röster som regionalistpartierna PNV, ERC, BNG och Coalición Canaria tillsammans, men medan IU får nöja sig med två platser i parlamentet har de andra 13. Undra på att Izquierda Unida aviserat att de tänker kräva en reform av röstsystemet.

Jämte de rena totalsiffrorna finns andra mycket intressanta resultat som är värda en kommentar. Det gäller till exempel att PSOE som enda parti är antingen störst eller näst störst i samtliga provinser i Spanien. Det pekar på att socialistpartiet uppfattas som betydligt mer homogent än Partido Popular, som har stort stöd på vissa håll i landet men som i andra, som exempelvis Katalonien, ligger kraftigt på efterkälken. Uppgiften är speciellt intressant mot bakgrund av att PP utger sig för att mest försvara Spaniens enighet.

Noteras bör vidare att PSOE för första gången någonsin fick fler röster i samtliga tre baskiska provinser, än det i regionen regerande Partido Nacionalista Vasco, PNV. Detta vittnar om att regionalpresidenten Juan José Ibarretxes självständighetsplaner inte vinner gehör hos en majoritet av den baskiska befolkningen. Resultatet i Baskien är ett trumfkort när PSOE nu har PNV som en av sina troligaste samarbetspartners i riksparlamentet.

Bristen på ett entydigt resultat i valet har gjort att det skett relativt få utspel från politiskt håll. De mest anmärkningsvärda – och förståeliga – är att både vänsterledaren Gaspar Llamazares och ERC-ledaren Josep Lluís Carod Rovira tvingats kasta in handduken och meddela att de lämnar plats för någon ny partiledare. PSOE:s segeryra har varit relativt dämpad och i skrivande stund ser det ut att bli ganska få förändringar i den nya regeringen. Inom Partido Popular har självkritiken lyst med sin frånvaro och även om Rajoy aviserat att han tänker stuva om i sitt arbetslag så var oppositionsledaren ej sen att meddela att han vill ställa upp som kandidat på nytt 2012.

Ingen nytt, varken på väst- eller östfronten alltså. Risken är väl att även konfrontationspolitiken består ytterligare en mandatperiod.

Mats Björkman Sydkusten