På jakt efter en identitet i amorfa spegelbilder
10 sep 2026 | 12:00SPANIEN RIKS Vår generation – generation Z – började utveckla sitt omdöme mitt under pandemin, en period då många av oss började gymnasiet. Det är en tid i livet då mognad i sig innebär en ständig kamp: med sig själv och med de fyra väggar som omger en. Nu lever vi i ett politiskt mycket kontroversiellt klimat, samtidigt som artificiell intelligens öppnar enorma möjligheter men också suddar ut gränserna mellan verklighet och fiktion.
Allt fler unga dras till radikala ståndpunkter eftersom de erbjuder trygghet i en kaotisk värld. Vad tycker vi som nyligen uppnått rösträttsålder i Spanien om politik, och vilka frågor engagerar oss mest?
Enligt min uppfattning tenderar två utvecklingsvägar att uppstå i dagens samhällsklimat: upproriskhet, närd av ett ständigt flöde av stimuli som sägs ”öppna sinnet”, eller, i den motsatta änden, en tillbakadragenhet där man nästan lever instängd i en emotionell garderob. I sökandet efter en identitet speglar vi oss ofta i otydliga, nästan amorfa former. Som journalisten och författaren Erik Eriksson uttryckte det: ”När identiteten inte konsolideras söker individen skydd i gemenskaper som lovar säkerhet.”
Denna artikel har som mål att återge utvecklingen hos en generation som för första gången börjar delta aktivt i politiska och sociala beslut som direkt påverkar oss som unga. Just behovet av säkerhet gör oss mottagliga för förenklade budskap. Under en så komplex period som tonåren och övergången till vuxenlivet skapar tvetydighet obehag, vilket gör snabba och kategoriska svar särskilt lockande.
Därför vill jag börja med det jag anser vara ett avgörande fenomen: den ”emotionella känsligheten”. Eftersom vi vuxit upp ständigt uppkopplade mot internet och genomlevt vår ungdom parallellt med dess utveckling har vi till stor del förlorat förmågan att förvånas. Känslan av nyhet och överraskning saknas. Detta gör det lättare för hatbudskap att få fäste, eftersom de erbjuder en gemensam fiende och enkla förklaringar på komplicerade problem.
Vi lever i en värld som ofta upplevs som ytlig och overklig. Sociala medier förstärker detta fenomen genom att fyllas av budskap som är utformade för att påverka unga känslomässigt. Därmed skapas en simulering av verkligheten som många fastnar i. Få unga engagerar sig på djupet i något; i stället blir allting flyktigt och kortvarigt.
Jag valde att tala med tre unga personer i min närhet med olika politiska uppfattningar för att få veta vad de anser om politik i allmänhet, ideologier, extremism och vilka frågor som oroar dem mest. Mario, Valeria och Alejandra är 18 respektive 19 år gamla, har avslutat sina studier vid ett offentligt gymnasium och har olika livssituationer och mål.
Mario identifierar sig inte helt med något parti, men han är inte heller likgiltig inför politik. I hans familj finns ingen tydlig ideologisk inriktning och man talar sällan om politiska frågor.
Valeria identifierar sig främst med socialistpartiet PSOE, särskilt på grund av dess försvar av välfärdsstaten, den allmänna sjukvården och den offentliga utbildningen, samt dess principer om jämlikhet och social rättvisa.
Alejandra identifierar sig främst med Partido Popular och moderat konservativa ståndpunkter. Hon framhåller försvaret av Spaniens enhet och personliga värderingar som katolicismen.
– Jag tror starkt på ekonomisk frihet och företagsfrihet, det vill säga att människor ska kunna starta företag, arbeta och utvecklas med färre hinder och fler möjligheter, säger Alejandra.
Hon fortsätter:
– Samtidigt anser jag att det är viktigt att bryta vissa stereotyper. Jag försvarar feminismen och HBTQI+-personers rättigheter, eftersom jämlikhet och individuell frihet är grundläggande värden.
De berättar att de främst hämtar information från sin omgivning och sociala medier, snarare än att fördjupa sina kunskaper om olika ideologier. Mario anser att politik diskuteras för lite i skolan och att det ofta inte förklaras ordentligt vad de olika ideologierna står för.
De frågor som bekymrar dem mest och som kan påverka deras första röst i ett val är arbete, bostäder och utbildning. Trots sina olika uppfattningar anser alla tre att utbildning ska vara tillgänglig för alla, oavsett familjens ekonomiska situation.
När jag frågar Alejandra om hon fått lära sig vad olika ideologier och politiska rörelser står för svarar hon:
– Mina föräldrar har gett mig information och verktyg för att förstå hur politiken fungerar och vad de olika ideologierna representerar. Men det är dessutom ett ämne som intresserar mig personligen, så jag har också valt att informera mig på egen hand. Det värdesätter jag högt, eftersom jag tycker att det är viktigt att vara påläst och ha ett eget omdöme. Generellt oroar det mig att många unga inte intresserar sig för politik eller ser det som något som inte angår dem.
Valeria instämmer:
– Jag tycker att det är grundläggande att unga engagerar sig i politik eftersom den direkt påverkar deras framtid.
Vårt omdöme är ännu inte fullt utvecklat eftersom vi helt enkelt inte har haft tid att forma det. Vi är inte redo. Vi är inte fullt ut vuxna och i många fall känner vi inte ens oss själva. Jag ser därför en ständig konflikt mellan olika verkligheter: bristande uthållighet inom utbildningen, kunskapsluckor inom själva systemet och en oroande normalisering av desinformation. På något sätt verkar okunskap ha blivit trendigt.
Samtidigt lever vi i ett djupt polariserat land, splittrat av starka ideologiska motsättningar, där vi förväntas ta ställning utan att ha de nödvändiga verktygen. I Spanien förstärks detta fenomen ytterligare. Många unga kan inte identifiera tillförlitliga källor men försvarar ändå med stor övertygelse värderingar som de ibland inte förstår på djupet. Fakta undviks, bevis ignoreras och grupptillhörighet prioriteras framför kritiskt tänkande.
Därmed upprepar vi idéer ryckta ur sitt sammanhang eller försvarar ärvda ståndpunkter utan egen analys. Det är anmärkningsvärt att se hur till och med vissa unga kvinnor väljer att tiga inför budskap som upprätthåller deras egen ojämlikhet – eller till och med försvarar dem. Det är enklare att anpassa sig till en dominerande ståndpunkt än att ifrågasätta den.
Vi får ingen utbildning i hur man röstar, hur man hanterar avgörande beslut som ett bostadslån eller – ännu viktigare – hur man bygger en solid grund för kritiskt tänkande. Ideologiska debatter och sociala konflikter dyker upp i klassrummen redan i tidig ålder, men få har läst om deras ursprung eller verkligen förstått deras innebörd. Det radikala erbjuder trots allt trygghet eftersom det undanröjer tvivlet. Och när vi inte tvivlar ställer vi inga frågor.
I dag är det vanligare att möta en ung person som är känslomässigt knuten till ett politiskt parti – ofta med extrema ståndpunkter – än någon som är väl informerad, analytisk och engagerad i medveten aktivism. Det innebär inte att det helt saknas kritiska och dialoginriktade unga, men generellt sett är de mindre synliga.
I dagens ekonomiska situation utkämpar vår generation dessutom en annan kamp. Få personer i 20-årsåldern funderar ens på att köpa en bostad. Vår närmaste framtid handlar snarare om att hyra ett rum beroende på vilken högskola eller vilket universitet vi kommer in på. Studentbostäderna fylls snabbt och kostar allt mer, medan jakten på en lägenhet blivit en verklig prövning.
Om jag skulle beskriva unga människor politiskt skulle jag dela in dem i tre stora grupper: de som påverkas av konservativa familjemiljöer eller hyser en stark nationell identitet, de som befinner sig i mitten med nyfikenhet och potential att utveckla ett kritiskt tänkande, samt en oroväckande stor grupp unga som är dåligt informerade och upprepar slagord utan att förstå dem, samtidigt som de undviker att konfrontera en verklighet de inte känner till.
I dag stöder omkring 30 procent av Spaniens unga partier på den yttersta högerkanten, vilket innebär en tydlig ökning jämfört med tidigare år. Den siffran ger anledning till eftertanke, men den kan inte analyseras isolerat.
Jag frågar mina intervjuobjekt om de anser att extrema ståndpunkter är positiva, och ingen av dem tycker det. Mario anser att extrema positioner ofta är alltför radikala och föredrar mer balanserade idéer. Valeria anser att politisk mångfald är positiv, men att partierna måste kunna föra dialog och nå överenskommelser för att garantera stabilitet och utveckling.
– Det handlar mindre om konsensus och mer om att extrema positioner ofta förenklar problemen för mycket och föreslår orealistiska eller alltför rigida lösningar. Verkligheten är komplex och kräver balanserade svar som kan anpassas till olika situationer, säger Valeria.
Alejandra anser att ytterligheterna skapar splittring och försvårar den samsyn som är avgörande i ett demokratiskt samhälle.
– När ståndpunkterna radikaliseras förlorar man förmågan att föra dialog och hitta balanserade lösningar. Jag föredrar moderata positioner där man kan diskutera och nå överenskommelser.
En annan viktig fråga för unga är utbildning och studiestöd. Alejandra anser att utbildningen inte bör bli ett ideologiskt verktyg utan främst syfta till att utbilda människor, inte indoktrinera dem.
– När det gäller utbildningsmodellen anser jag att det ska finnas valfrihet: offentlig, privat eller statsunderstödd utbildning, inklusive skolor med religiösa värderingar, såsom katolska eller muslimska skolor. Det viktiga är att familjerna själva kan välja den utbildning de anser vara mest lämplig.
Beträffande studiestöd anser hon att de i första hand bör belöna ansträngning och akademiska prestationer.
– Det ska stödja dem som verkligen arbetar hårt. Samtidigt är det viktigt att stödet fyller sitt syfte: att underlätta tillgången till studier och inte bli en resurs för andra personliga ändamål.
Valeria anser att det är naturligt att olika ideologier har olika syn på utbildning, men att det viktigaste är att systemet garanterar lika möjligheter för alla.
– För mig ska utbildningen främst vara offentlig, hålla hög kvalitet och vara tillgänglig för alla, eftersom den är ett avgörande verktyg för att minska ojämlikheter. Jag anser också att den ska främja kritiskt tänkande samt värderingar som respekt och samexistens snarare än att fokusera på specifika ideologiska ståndpunkter.
När det gäller studiestöd tycker hon att de framför allt bör baseras på ekonomiska kriterier för att hjälpa dem som verkligen behöver det, även om hänsyn också kan tas till ansträngning och engagemang. Målet bör vara att ingen ska hindras från att studera på grund av brist på resurser.
De tre är relativt överens om att utbildningen inte bör privatiseras anser de också att samma princip gäller sjukvården.
– Jag tycker att offentlig sjukvård och utbildning är viktiga eftersom alla ska ha tillgång till dem, även om det också kan finnas privata alternativ, säger Mario.
Valeria motsätter sig privatisering. Hon anser att både sjukvård och utbildning ska vara offentlig, universell och av hög kvalitet. Privata alternativ kan finnas, men den offentliga sektorn ska vara grunden och tilldelas tillräckliga resurser.
Alejandra anser å sin sida att samexistensen mellan offentlig och privat sektor är positiv eftersom den ger människor valfrihet och samtidigt minskar belastningen på det offentliga systemet.
Andra frågor som skiljer höger och vänster åt är exempelvis dödshjälp och abort. För unga är dessa kanske snarare generationsrelaterade än ideologiska frågor. Valeria, som alltså sympatiserar med PSOE, anser att båda bör fortsätta vara rättigheter, ”alltid med garantier och lämpligt stöd”. Alejandra anser också att dödshjälp bör vara tillåten i mycket specifika, extrema och noggrant prövade fall. När det gäller abort är hon också positiv.
– Jag anser att det är ett mycket viktigt beslut som måste fattas med ansvar, eftersom det innebär en betydande förändring i kvinnans liv. När det gäller minderåriga bör processen vara särskilt övervakad och i allmänhet ske med föräldrarnas eller vårdnadshavarnas vetskap, utom i exceptionella situationer som våldtäkt, där offrets skydd självklart måste väga tyngst.
Ur mitt perspektiv lyckas vänsterpartierna inte längre förmedla eller representera de värderingar de säger sig försvara. Rörelser som feminismen har exempelvis förvanskats av politiska företrädare som tycks glömma att det handlar om en social kamp och inte ett verktyg för partipolitisk konfrontation.
Det leder till en central fråga: Hur förväntas unga förstå och försvara dessa frågor om de som ska representera dem inte lyckas förmedla dem på ett tydligt och konsekvent sätt?
Det är svårt att utveckla ett kritiskt medvetande hos yngre generationer när inte ens vuxna förmår behandla dessa frågor med noggrannhet och historiskt perspektiv. I många fall har den ursprungliga innebörden av dessa rörelser gått förlorad.
Text & foto: Sofía Andújar López, 19 år
Översättning: Mats Björkman
Kommentarer