Det under Francotiden centralstyrda Spanien gav på 70-talet plats för ett decentraliserat land med en mängd olika partier och maktinstitutioner. Centerpartiet UCD med Adolfo Suárez i spetsen vann visserligen det första demokratiska valet 1977, men från att PSOE tog makten 1981 har Spanien allt mer gått mot att vara en tvåpartistat, åtminstone på riksplanet. PSOE och PP har tillsammans mer än 92 procent av platserna i riksparlamentet och det är tillräckligt för att anta både lag- och författningsreformer. Dessutom har de tillsammans närmast enväldig makt att tillsätta representanter på andra nyckelposter som Författningsdomstolen, justitierådet CGPJ, riksmediernas styrelser med mera.

Fördelarna med ett tvåpartisystem, som det i USA, kan diskuteras. Problemet är dock främst att liksom i USA är skillnaden mellan de två partierna allt mindre. Krisen har tvingat socialistpartiet PSOE att vidtaga en rad åtgärder som klart går emot partiets grundprinciper och samtidigt har det tidigare högerpartiet PP positionerat sig allt mer åt mitten.

De hårda duster som PP och PSOE ofta bjuder på i olika frågor döljer de många punkter där de har samma intressen. Det gäller inte minst partiernas utformning och finansiering. De senaste årens korruptionsskandaler i båda leden visar också att skillnaden partierna emellan är hårfin.

Frågan är alltså om det är en sund tendens rent demokratiskt att två partier tillsammans koncentrerar den politiska makten, på bekostnad av småpartierna. Många har bekymrats över PSOE:s och PP:s oförmåga att komma överens i viktiga frågor, men frågan är om det inte är mer oroväckande om de på allvar når samförstånd.