Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 11557
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Letandet beror på att nycklar, glasögon och böcker verkar ha fötter. De ligger aldrig  på den plats man söker och tror sig ha lagt dem. Hustruns specialitet är att beskylla mig för att leka forna tiders ”gömma nyckel” och på hennes fråga om jag har sett hennes nyckelknippa svarar jag vänligt: ”Den ligger förmodligen där Du har lagt den – känn efter om det bränns någonstans!” När hon så slutligen finner dem, blir jag beskylld för att ha flyttat nycklarna från den plats ”hon alltid lägger dem på”. 

Mina egna eftersökningar gäller glasögon. Jag ägde förr om åren bifokala, eller graduella ögonförstärkare, och då gällde letandet endast dessa. Men sedan detta par försvunnit för gott, inköpte jag ett par för läsning och ett annat för TV-tittande (jag kände på mig den annalkande finanskrisen och två par var billigare än ett graduellt). Risken att förlägga mina synverktyg har alltså dubblerats. Om jag vill läsa, finns endast TV-glasögonen på plats och när jag vill se TV, hittar jag naturligtvis endast läsbrillorna. Under mitt letande nämner jag inte för hustrun varför jag rastlöst irrar omkring i lägenheten – det vore att utmana ödet – utan försöker se obesvärad ut, vilket är svårt med fel glasögon.

Väntar gör vi alltid på hantverkare. Deras begrepp om punktlighet är obefintligt. ”I slutet av veckan” skall man tolka som ”i början av nästa vecka” och ”efter klockan ett”, betyder någon gång i eftermiddag. Hur noga man än har beskrivit orsaken till att de är efterfrågade, har de aldrig med sig den kontakt eller rörstump man har begärt. ”Jaså, var det en sådan Du menade. Den kommer jag med i morgon efter klockan ett” och man är låst i hemmet en dag till. 

Det är troligt att nuvarande finanskris förändrar deras beteende, eftersom färre kunder söker deras tjänster, och det borde leda till snabbare behandling. (Något ROT-avdrag kan ju inte heller en resident svensk göra – det lär dock gälla för i Sverige skattskyldiga med utlandsboende.)

Att köa är för en väluppfostrad svensk vardagsmat. Att köa är för en spanjor otänkbart, om inte kölappar och skylt finns i butiken och fungerar! För det är nämligen så, att många affärer och postkontor har planerat och genomfört kösystem, men de används inte med undantag av huvudpostkontoret i Fuengirola. 

Häromdagen besökte jag ett mindre och nyöppnat kontor och det var endast två kunder före mig i den enda lucka som var öppen. Jag fick vänta 15 minuter. De två som var före mig hade var sitt paket att skicka, men det var bara det att storleken och formen på paketen inte godkändes av postfröken. Det ena paketet var för långt (maximilängden är 120 centimeter) och innan expediten funnit ett måttband, gick många dyrbara minuter. När hon äntligen kunde mäta, var paketet så placerat att mätningen endast kunde göras från kundsidan och hon sträckte sitt måttband och omfamnade paketet och bad kunden tala om längden. Själv kunde hon inte se något. Innan paketägaren yttrade sig, sade jag 110 cm, vilket var en lögn, eftersom den verkliga längden var 130 cm. Paketet godkändes och kön kortades. 

Nästa dam ville skicka en väl inslagen skinka till sin far i Cordoba, men själva underbenet (på skinkan, alltså) stack ut och underkändes. Portot skulle uppgå till 23 euro, och jag tröstade kvinnan med att det skulle vara billigare att skicka pengar till pappa och låta honom inhandla skinkan själv, vilket hon leende accepterade. 

Blandarens sentenser passar: ”Den som söker letar” och ”Den som väntar på någon som gått, behöver ej vänta längre” 
            [ingress] => Jag får ofta frågan från vänner och släktingar i Sverige, ”hur får Ni tiden att gå i Spanien egentligen?” Golfare, boule- och tennisspelare samt trädgårdsentusiaster ägnar sig naturligtvis åt sina favoritsysselsättningar, men en stor del av deras och andras tid går åt till rubrikens mindre glamorösa verksamheter.

            [headline] => Leta, vänta och köa
            [page] => 0
            [modified] => 20090131111656
            [created] => 20090131111503
            [publishStart] => 20090206074300
            [publishStop] => 20090730121559
            [fullArticle] => Leta, vänta och köa Jag får ofta frågan från vänner och släktingar i Sverige, ”hur får Ni tiden att gå i Spanien egentligen?” Golfare, boule- och tennisspelare samt trädgårdsentusiaster ägnar sig naturligtvis åt sina favoritsysselsättningar, men en stor del av deras och andras tid går åt till rubrikens mindre glamorösa verksamheter.
 Letandet beror på att nycklar, glasögon och böcker verkar ha fötter. De ligger aldrig  på den plats man söker och tror sig ha lagt dem. Hustruns specialitet är att beskylla mig för att leka forna tiders ”gömma nyckel” och på hennes fråga om jag har sett hennes nyckelknippa svarar jag vänligt: ”Den ligger förmodligen där Du har lagt den – känn efter om det bränns någonstans!” När hon så slutligen finner dem, blir jag beskylld för att ha flyttat nycklarna från den plats ”hon alltid lägger dem på”. 

Mina egna eftersökningar gäller glasögon. Jag ägde förr om åren bifokala, eller graduella ögonförstärkare, och då gällde letandet endast dessa. Men sedan detta par försvunnit för gott, inköpte jag ett par för läsning och ett annat för TV-tittande (jag kände på mig den annalkande finanskrisen och två par var billigare än ett graduellt). Risken att förlägga mina synverktyg har alltså dubblerats. Om jag vill läsa, finns endast TV-glasögonen på plats och när jag vill se TV, hittar jag naturligtvis endast läsbrillorna. Under mitt letande nämner jag inte för hustrun varför jag rastlöst irrar omkring i lägenheten – det vore att utmana ödet – utan försöker se obesvärad ut, vilket är svårt med fel glasögon.

Väntar gör vi alltid på hantverkare. Deras begrepp om punktlighet är obefintligt. ”I slutet av veckan” skall man tolka som ”i början av nästa vecka” och ”efter klockan ett”, betyder någon gång i eftermiddag. Hur noga man än har beskrivit orsaken till att de är efterfrågade, har de aldrig med sig den kontakt eller rörstump man har begärt. ”Jaså, var det en sådan Du menade. Den kommer jag med i morgon efter klockan ett” och man är låst i hemmet en dag till. 

Det är troligt att nuvarande finanskris förändrar deras beteende, eftersom färre kunder söker deras tjänster, och det borde leda till snabbare behandling. (Något ROT-avdrag kan ju inte heller en resident svensk göra – det lär dock gälla för i Sverige skattskyldiga med utlandsboende.)

Att köa är för en väluppfostrad svensk vardagsmat. Att köa är för en spanjor otänkbart, om inte kölappar och skylt finns i butiken och fungerar! För det är nämligen så, att många affärer och postkontor har planerat och genomfört kösystem, men de används inte med undantag av huvudpostkontoret i Fuengirola. 

Häromdagen besökte jag ett mindre och nyöppnat kontor och det var endast två kunder före mig i den enda lucka som var öppen. Jag fick vänta 15 minuter. De två som var före mig hade var sitt paket att skicka, men det var bara det att storleken och formen på paketen inte godkändes av postfröken. Det ena paketet var för långt (maximilängden är 120 centimeter) och innan expediten funnit ett måttband, gick många dyrbara minuter. När hon äntligen kunde mäta, var paketet så placerat att mätningen endast kunde göras från kundsidan och hon sträckte sitt måttband och omfamnade paketet och bad kunden tala om längden. Själv kunde hon inte se något. Innan paketägaren yttrade sig, sade jag 110 cm, vilket var en lögn, eftersom den verkliga längden var 130 cm. Paketet godkändes och kön kortades. 

Nästa dam ville skicka en väl inslagen skinka till sin far i Cordoba, men själva underbenet (på skinkan, alltså) stack ut och underkändes. Portot skulle uppgå till 23 euro, och jag tröstade kvinnan med att det skulle vara billigare att skicka pengar till pappa och låta honom inhandla skinkan själv, vilket hon leende accepterade. 

Blandarens sentenser passar: ”Den som söker letar” och ”Den som väntar på någon som gått, behöver ej vänta längre”  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 11314
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Först på listan för saknaden stod naturligtvis klimatet. Dock vill jag tillägga att om vädret är den primära orsaken borde Kanarieöarna ligga bättre till än Solkusten. Månaderna januari – mars härnere är ju mer opålitliga än en spansk borgmästare. Men, det är klart, det sociala livet, infrastrukturen, vänner och möjligheten att utöva sina intressen väger tungt till Solkustens fördel. Ingen engelsk insändare nämnde den spanska vänligheten som en trivselfaktor att sakna, men den vill jag framhålla. När en spanjor inträder i en folksamling – ett café, en restaurang, ett omklädningsrum – så hälsar han med ett ”Buenos dias” och när han lämnar lokalen med ett ”Hasta luego”. I Sverige skulle detta beteende betraktas som påträngande. På tu man hand lär man snart känna sin nuvunne spanska vän som öppnar sig helt med vänliga ord och kommentarer.

Desto fler var egenskaperna som de engelska läsarna med glädje skulle glömma. Främst stod trafiken med motorcyklisterna som största hatobjekt. Nu kan man ju fundera på om det är enbart spanjorer som kör som vettvillingar, med den stora procentandelen invandrare som bor här nere. Motorcyklisterna är dock till 99 procent spanjorer. Jag har i tidigare kåserier givit rondelltrafiken högsta betyg -  man avvaktar sin tur och går in i rondellen med respekt för medresenärerna. Nu vill jag moderera denna positiva bild. Väl inne i rodellen sker nämligen en märklig förvandling. Man väljer inte den fil som är adekvat – vänster för vänstersväng eller rakt fram, höger för högersväng eller rakt fram – utan man lägger sig i den fil med minst antal bilar. Sedan byter man, utan att ange den ändrade färdriktningen genom att använda körriktningsvisaren. Motorcyklarna kör i regel slalom genom hela rondellen.

En annan käpphäst är den enormt höga ljudnivån i Spanien och lyhördheten i hyreshusen. Ingen verkar ta hänsyn till grannar i caféer eller lägenheter. Störs de andra, får de väl sätta sig längre bort eller byta café och lägenhet. Eller land. Att sälja öronproppar vore en lukrativ ny näringsgren i dessa tider av ökande arbetslöshet. 

Några andra olater värda att nämnas i detta sammanhang är exempelvis spanjorens bristande tro på en varm drycks förmåga att smälta socker. För hur skall man tolka det frenetiska malandet och vispandet med skeden under minuter inför inmundigandet av kaffet? Eller den spanska oseden att svära ofta, där användandet av grova könsord ingår. Eller den spanske mannens ovilja att tvätta händerna efter toalettbesöket. Detta gäller medelålders eller äldre män, som alltid väljer toalettbåsen framför urinoarerna, varför man inte vet om det är ”det stora eller det lilla” som utförts. Mitt råd till läsekretsen: Hälsa gärna på en spanjor, men tvätta händerna efteråt!
            [ingress] => Sydkustens engelska motsvarighet, ”Euro Weekly News”, hade för några veckor sedan en insändarsida fylld med synpunkter från engelsmän på temat: Vad skulle Du sakna och vad skulle bli glad över att slippa när Du återflyttar till England. De flesta svaren stämde överens med mina egna, även om jag inte har för avsikt att flytta hem. I varje fall inte till England.

            [headline] => För och emot Spanien
            [page] => 0
            [modified] => 20081125171411
            [created] => 20081125171336
            [publishStart] => 20081205074200
            [publishStop] => 20090524181359
            [fullArticle] => För och emot Spanien Sydkustens engelska motsvarighet, ”Euro Weekly News”, hade för några veckor sedan en insändarsida fylld med synpunkter från engelsmän på temat: Vad skulle Du sakna och vad skulle bli glad över att slippa när Du återflyttar till England. De flesta svaren stämde överens med mina egna, även om jag inte har för avsikt att flytta hem. I varje fall inte till England.
 Först på listan för saknaden stod naturligtvis klimatet. Dock vill jag tillägga att om vädret är den primära orsaken borde Kanarieöarna ligga bättre till än Solkusten. Månaderna januari – mars härnere är ju mer opålitliga än en spansk borgmästare. Men, det är klart, det sociala livet, infrastrukturen, vänner och möjligheten att utöva sina intressen väger tungt till Solkustens fördel. Ingen engelsk insändare nämnde den spanska vänligheten som en trivselfaktor att sakna, men den vill jag framhålla. När en spanjor inträder i en folksamling – ett café, en restaurang, ett omklädningsrum – så hälsar han med ett ”Buenos dias” och när han lämnar lokalen med ett ”Hasta luego”. I Sverige skulle detta beteende betraktas som påträngande. På tu man hand lär man snart känna sin nuvunne spanska vän som öppnar sig helt med vänliga ord och kommentarer.

Desto fler var egenskaperna som de engelska läsarna med glädje skulle glömma. Främst stod trafiken med motorcyklisterna som största hatobjekt. Nu kan man ju fundera på om det är enbart spanjorer som kör som vettvillingar, med den stora procentandelen invandrare som bor här nere. Motorcyklisterna är dock till 99 procent spanjorer. Jag har i tidigare kåserier givit rondelltrafiken högsta betyg -  man avvaktar sin tur och går in i rondellen med respekt för medresenärerna. Nu vill jag moderera denna positiva bild. Väl inne i rodellen sker nämligen en märklig förvandling. Man väljer inte den fil som är adekvat – vänster för vänstersväng eller rakt fram, höger för högersväng eller rakt fram – utan man lägger sig i den fil med minst antal bilar. Sedan byter man, utan att ange den ändrade färdriktningen genom att använda körriktningsvisaren. Motorcyklarna kör i regel slalom genom hela rondellen.

En annan käpphäst är den enormt höga ljudnivån i Spanien och lyhördheten i hyreshusen. Ingen verkar ta hänsyn till grannar i caféer eller lägenheter. Störs de andra, får de väl sätta sig längre bort eller byta café och lägenhet. Eller land. Att sälja öronproppar vore en lukrativ ny näringsgren i dessa tider av ökande arbetslöshet. 

Några andra olater värda att nämnas i detta sammanhang är exempelvis spanjorens bristande tro på en varm drycks förmåga att smälta socker. För hur skall man tolka det frenetiska malandet och vispandet med skeden under minuter inför inmundigandet av kaffet? Eller den spanska oseden att svära ofta, där användandet av grova könsord ingår. Eller den spanske mannens ovilja att tvätta händerna efter toalettbesöket. Detta gäller medelålders eller äldre män, som alltid väljer toalettbåsen framför urinoarerna, varför man inte vet om det är ”det stora eller det lilla” som utförts. Mitt råd till läsekretsen: Hälsa gärna på en spanjor, men tvätta händerna efteråt! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 11178
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => För spanjorerna är det mycket macho när en rakryggad, stolt ryttare iförd riduniform med en plattkullad cordobeshatt, gärna med sin flamencoklädda kvinna ridande damsadel bakom, klapprande för fram sin löddriga hingst på ferians olika avenyer. Problemet är dock när de skall ta sig till feriaplatsen och därifrån. Långa bilköer med förare som inte är lika roade som ryttarna och allra minst som dessa alltid tar sig fram två eller tre i bredd. Att köra om eller signalera kan skrämma hästarna och orsaka avkastning, vilket ej betyder vinst i detta sammanhang. 

För ungdomarna lär ferian vara årets högtid. Varje kväll kan de ses dansande och rusande mellan olika casetor och inmundigande diverse drycker. Så kallade rusdrycker! Frånsett trängsel och glada tillrop skall i ärlighetens namn tillstås att de är skötsamma och om man ser någon påverkad av rusdryckerna, så handlar det i regel om invandrare, alltså skandinaver och britter. För barnen finns många åkattraktioner i tivolidelen och ljudet därifrån är av ett annat, men lika högljutt slag.

Det system att betala för förtäring som tillämpas under alla år måste ha sin förklaring i att serveringspersonal inte är att lita på ur ekonomisk synpunkt. Man skall nämligen betala via kuponger som inköps i en särskild lucka. För den som gör ett engångsbesök och vill stilla sin hunger eller törst, blir det att först köa för att fråga om priserna, sedan köa igen i kupongluckan och inköpa de nödvändiga biljetterna och sedan återgå till mat/dryckavdelningen och köa igen. För varjedagsbesökaren spelar det ingen roll om inte alla kuponger förbrukas den första dagen – han kan ju alltid betala med dem i morgon. Jag undrar dock hur stor avansen blir på oinlösta kuponger.

Ett annat fenomen är att ferian är ficktjuvarnas och väskryckarnas eldorado. Det lär finnas ligor som reser mellan olika städer för att förtjäna sitt levebröd. De är mycket väl organiserade och arbetar ofta två och två. En rycker och snabbt överlämnar bytet till kollegan som lugnt försvinner i folkvimlet. Ryckaren, eller ficktjuven, grips ofta, men har ju ingenting som binder honom till brottet. 

Nej, höstferian, som även kan kallas hästferian, är ingenting för undertecknad. Då är de internationella dagarna på våren att föredra, även om decibelnivån är lika hög. Men det luktar i varje fall inte hästlämningar.
            [ingress] => Så är då årets feria till ända – tack och lov! Under våra första år besökte vi ferian i studiesyfte, men fann ganska snart att det inte var något för oss. Hög musik, där de olika casetorna försökte överrösta varandra, fladdrande ljussken som kunde framkalla epilepsianfall och dofter, nej lukter, av bränt kött blandat med den fräna stanken av hästspillning gjorde att våra besök blev kortvariga. 

            [headline] => Farväl till ferian
            [page] => 0
            [modified] => 20081027111810
            [created] => 20081027111716
            [publishStart] => 20081107074300
            [publishStop] => 20090425121759
            [fullArticle] => Farväl till ferian Så är då årets feria till ända – tack och lov! Under våra första år besökte vi ferian i studiesyfte, men fann ganska snart att det inte var något för oss. Hög musik, där de olika casetorna försökte överrösta varandra, fladdrande ljussken som kunde framkalla epilepsianfall och dofter, nej lukter, av bränt kött blandat med den fräna stanken av hästspillning gjorde att våra besök blev kortvariga. 
 För spanjorerna är det mycket macho när en rakryggad, stolt ryttare iförd riduniform med en plattkullad cordobeshatt, gärna med sin flamencoklädda kvinna ridande damsadel bakom, klapprande för fram sin löddriga hingst på ferians olika avenyer. Problemet är dock när de skall ta sig till feriaplatsen och därifrån. Långa bilköer med förare som inte är lika roade som ryttarna och allra minst som dessa alltid tar sig fram två eller tre i bredd. Att köra om eller signalera kan skrämma hästarna och orsaka avkastning, vilket ej betyder vinst i detta sammanhang. 

För ungdomarna lär ferian vara årets högtid. Varje kväll kan de ses dansande och rusande mellan olika casetor och inmundigande diverse drycker. Så kallade rusdrycker! Frånsett trängsel och glada tillrop skall i ärlighetens namn tillstås att de är skötsamma och om man ser någon påverkad av rusdryckerna, så handlar det i regel om invandrare, alltså skandinaver och britter. För barnen finns många åkattraktioner i tivolidelen och ljudet därifrån är av ett annat, men lika högljutt slag.

Det system att betala för förtäring som tillämpas under alla år måste ha sin förklaring i att serveringspersonal inte är att lita på ur ekonomisk synpunkt. Man skall nämligen betala via kuponger som inköps i en särskild lucka. För den som gör ett engångsbesök och vill stilla sin hunger eller törst, blir det att först köa för att fråga om priserna, sedan köa igen i kupongluckan och inköpa de nödvändiga biljetterna och sedan återgå till mat/dryckavdelningen och köa igen. För varjedagsbesökaren spelar det ingen roll om inte alla kuponger förbrukas den första dagen – han kan ju alltid betala med dem i morgon. Jag undrar dock hur stor avansen blir på oinlösta kuponger.

Ett annat fenomen är att ferian är ficktjuvarnas och väskryckarnas eldorado. Det lär finnas ligor som reser mellan olika städer för att förtjäna sitt levebröd. De är mycket väl organiserade och arbetar ofta två och två. En rycker och snabbt överlämnar bytet till kollegan som lugnt försvinner i folkvimlet. Ryckaren, eller ficktjuven, grips ofta, men har ju ingenting som binder honom till brottet. 

Nej, höstferian, som även kan kallas hästferian, är ingenting för undertecknad. Då är de internationella dagarna på våren att föredra, även om decibelnivån är lika hög. Men det luktar i varje fall inte hästlämningar. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 11034
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Återkom till till min plats i väntrummet och studerade mina medpatienter. Sjuk flicka grät i mammans famn, äldre man med kronisk rökhosta, äldre kvinna nyss misshandlad berättade högt om händelsen, en engelsman gjorde affärer via sin mobiltelefon,  en holländare ringde diverse kamrater, ett par i var sin stödkrage och strandkläder (just påkörda bakifrån på väg hem och drabbats av s k whiplashskador?), benbrott, armbrott och mobilsignaler utan avbrott.

När cirka en timma gått fick jag besöka anstaltens nästa anhalt, specialistläkaren som gjorde en okulärbesiktning av min fot och ställde många ingående frågor. ”Nej, någon blodpropp tror jag inte att det är, men vi gör en blodanalys för säkerhets skull”. Sagt och gjort och sedan tillbaka till ”Sala de espera”, som jag numera tolkar som ”desperationsrummet”. En dryg timmas väntan till och så blev jag kallad till specialisten igen. ”Tyvärr gav inte blodprovet entydiga svar, varför vi måste gör en doppler”.”Nu, idag?” frågade jag. ”Ja, om en liten stund” svarade specialisten. ”Sitt ned i väntrummet”. Varefter jag tillbringade ytterligare två timmar bland mina nuvunna vänner, som liksom jag kallats varje timma för fem minuters behandling. Dock satt de på olika platser, eftersom deras tidigare positioner intagits av nya besökare.

Doppler är ett slags röntgen eller en ultraljudsundersökning. ”Hur ser det ut?” frågade jag dopplermannen. ”Det får Din läkare meddela – jag gör bara testet”, blev svaret. Åter till suckarnas sal och ny väntan – denna gång en dryg timma. Klockan hade nu blivit 17 och jag hade under hela dagen endast druckit vatten. Kraftigt hungrig och kaffesugen frågade jag en sköterska om det var tillåtet att bege sig till cafeterian men fick avslag på denna mänskliga begäran. Kvart i sex kunde jag inte hålla mig längre utan smög iväg och intog juice, kaffe och en “donu”, som är den spanska benämningen på en ”doughnut”, eller flottyrring på svenska.

Exakt 18.00 kom jag tillbaka och hörde mitt namn utropas. Ny specialistläkare (den förre var väl redan hemma efter en lång arbetsdag), som gav mig det lugnande beskedet att jag var helt frisk och kunde åka hem. Nio timmars vistelse på sjukhuset gör att rubriken har full täckning.

Några funderingar kring detta ämne. ”Urgencia” (liksom akut) betyder att något är brådskande, men i mina ögon är det en avdelning som skyfflar sjuka till olika behandlingsrum och sedan tillbaka till lång väntan. ”Ambulatorio” vore ett bättre namn, men det används ju redan för vårdcentral. En annan semantisk tanke är att på spanska har ordet ”paciente” två betydelser: Patient och tålmodig. Mycket passande!
            [ingress] => Efter två timmars väntan hos min husläkare fick jag beskedet att jag omgående borde göra ett besök på Hospital Costa del Sol och deras akutavdelning för undersökning av en misstänkt benpropp. Dagen efter klockan nio gjorde jag min entré och mitt namn ropades upp efter fem minuter. Mäkta imponerad över denna snabba hantering begav jag mig till ett laboratorium och fick mitt blodtryck och puls mätta. Dessutom nitade de fast en plastremsa på vänsterarmen, vilken dolde min klocka. Jag skulle väl inte ha någon möjlighet att kontrollera tiden!

            [headline] => En dag på akuten
            [page] => 0
            [modified] => 20080923154932
            [created] => 20080923154834
            [publishStart] => 20081003074800
            [publishStop] => 20090322144859
            [fullArticle] => En dag på akuten Efter två timmars väntan hos min husläkare fick jag beskedet att jag omgående borde göra ett besök på Hospital Costa del Sol och deras akutavdelning för undersökning av en misstänkt benpropp. Dagen efter klockan nio gjorde jag min entré och mitt namn ropades upp efter fem minuter. Mäkta imponerad över denna snabba hantering begav jag mig till ett laboratorium och fick mitt blodtryck och puls mätta. Dessutom nitade de fast en plastremsa på vänsterarmen, vilken dolde min klocka. Jag skulle väl inte ha någon möjlighet att kontrollera tiden!
 Återkom till till min plats i väntrummet och studerade mina medpatienter. Sjuk flicka grät i mammans famn, äldre man med kronisk rökhosta, äldre kvinna nyss misshandlad berättade högt om händelsen, en engelsman gjorde affärer via sin mobiltelefon,  en holländare ringde diverse kamrater, ett par i var sin stödkrage och strandkläder (just påkörda bakifrån på väg hem och drabbats av s k whiplashskador?), benbrott, armbrott och mobilsignaler utan avbrott.

När cirka en timma gått fick jag besöka anstaltens nästa anhalt, specialistläkaren som gjorde en okulärbesiktning av min fot och ställde många ingående frågor. ”Nej, någon blodpropp tror jag inte att det är, men vi gör en blodanalys för säkerhets skull”. Sagt och gjort och sedan tillbaka till ”Sala de espera”, som jag numera tolkar som ”desperationsrummet”. En dryg timmas väntan till och så blev jag kallad till specialisten igen. ”Tyvärr gav inte blodprovet entydiga svar, varför vi måste gör en doppler”.”Nu, idag?” frågade jag. ”Ja, om en liten stund” svarade specialisten. ”Sitt ned i väntrummet”. Varefter jag tillbringade ytterligare två timmar bland mina nuvunna vänner, som liksom jag kallats varje timma för fem minuters behandling. Dock satt de på olika platser, eftersom deras tidigare positioner intagits av nya besökare.

Doppler är ett slags röntgen eller en ultraljudsundersökning. ”Hur ser det ut?” frågade jag dopplermannen. ”Det får Din läkare meddela – jag gör bara testet”, blev svaret. Åter till suckarnas sal och ny väntan – denna gång en dryg timma. Klockan hade nu blivit 17 och jag hade under hela dagen endast druckit vatten. Kraftigt hungrig och kaffesugen frågade jag en sköterska om det var tillåtet att bege sig till cafeterian men fick avslag på denna mänskliga begäran. Kvart i sex kunde jag inte hålla mig längre utan smög iväg och intog juice, kaffe och en “donu”, som är den spanska benämningen på en ”doughnut”, eller flottyrring på svenska.

Exakt 18.00 kom jag tillbaka och hörde mitt namn utropas. Ny specialistläkare (den förre var väl redan hemma efter en lång arbetsdag), som gav mig det lugnande beskedet att jag var helt frisk och kunde åka hem. Nio timmars vistelse på sjukhuset gör att rubriken har full täckning.

Några funderingar kring detta ämne. ”Urgencia” (liksom akut) betyder att något är brådskande, men i mina ögon är det en avdelning som skyfflar sjuka till olika behandlingsrum och sedan tillbaka till lång väntan. ”Ambulatorio” vore ett bättre namn, men det används ju redan för vårdcentral. En annan semantisk tanke är att på spanska har ordet ”paciente” två betydelser: Patient och tålmodig. Mycket passande! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 10623
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det hände sig i november månad förra året att krönikören ville göra en hjärtundersökning. Jag ringde och bokade tid hos min husläkare på vårdcentralen i Fuengirola. Det tog endast några dagar och jag informerade henne om mina tilltagande hjärtbesvär. Hon remitterade mig till Las Lagunas Care, dit jag gick några veckor senare. Vi var bara tre i kön, men de två före mig var förmodligen mycket komplicerade fall, ty väntetiden blev cirka en halv timme. Jag fick en tid hos deras hjärtspecialist i mitten av januari månad i år. Han gjorde ett EKG, som glädjande nog inte visade på några allvarligare fel, men ansåg att en mer ingående undersökning på Hospital Costa del Sol under namnet ”Holter” skulle genomföras. Jag gavs också ett datum, den 24 februari. När jag vaknade denna dag hade jag hög feber och låg kvar i sängen några dagar. 

Den 26 februari ringde jag upp Las Lagunas Care och berättade om min iråkade febersjukdom och att jag missat tiden två dagar tidigare. De rådde mig att kontakta hjärtavdelningen på Hospital Costa del Sol för att få en ny tid. Så skedde, men att boka tid på telefon var helt omöjligt. Jag måste infinna mig personligen för att erhålla en ny undersökningstid. ”När kan jag komma?” frågade jag. ”När som helst under normalt öppethållande” blev svaret. Jag lät det gå några dagar och reste sedan in och besökte hjärtavdelningen, men fick beskedet att vända mig till ”Admision”. Lång kö, mycken tidsspillan. Jag hade försett mig med kalender, där alla redan bokade datum fanns inskrivna, för att undvika att få en redan upptagen tid. Nåväl, det blev min tur till slut och jag lämnade över alla handlingar och en muntlig förklaring till mitt uteblivande den 24 februari. ”Vilket är Ert telefonnummer?” frågade kvinnan bakom disken. ”Det står i
handlingarna”, svarade jag men gav henne också det muntligen. ”Vi ringer” blev hennes kortfattade kommentar. Mina protester om att jag telefonledes förgäves försökt erhålla en ny undersökningstid besvarades endast med ett ”Detta är våra rutiner – Ni måste följa dem”. 

Till saken hör att jag i skrivande stund, i slutet av april månad, ej fått något telefonsamtal från Hospital Costa del Sol men vid ett nytt personligt besök informerades  jag om att tid var bokad i mitten av juni månad. Min fråga om när de hade tänkt att meddela mig om detta besvarades med några axelryckingar!! Men, vädret här nere är ju skönt och varmt! 
            [ingress] => Själva sjukvården i Spanien fungerar utmärkt. Duktiga läkare, trevlig personal och ganska korta köer. Även administrationen har förbättrats, men vissa rutiner när det gäller bokningssystemet är totalt obegripliga. Man tar sig för pannan och fattar pennan.

            [headline] => Sjuk vård ånyo
            [page] => 0
            [modified] => 20080428120326
            [created] => 20080428120236
            [publishStart] => 20080502074300
            [publishStop] => 20081025120259
            [fullArticle] => Sjuk vård ånyo Själva sjukvården i Spanien fungerar utmärkt. Duktiga läkare, trevlig personal och ganska korta köer. Även administrationen har förbättrats, men vissa rutiner när det gäller bokningssystemet är totalt obegripliga. Man tar sig för pannan och fattar pennan.
 Det hände sig i november månad förra året att krönikören ville göra en hjärtundersökning. Jag ringde och bokade tid hos min husläkare på vårdcentralen i Fuengirola. Det tog endast några dagar och jag informerade henne om mina tilltagande hjärtbesvär. Hon remitterade mig till Las Lagunas Care, dit jag gick några veckor senare. Vi var bara tre i kön, men de två före mig var förmodligen mycket komplicerade fall, ty väntetiden blev cirka en halv timme. Jag fick en tid hos deras hjärtspecialist i mitten av januari månad i år. Han gjorde ett EKG, som glädjande nog inte visade på några allvarligare fel, men ansåg att en mer ingående undersökning på Hospital Costa del Sol under namnet ”Holter” skulle genomföras. Jag gavs också ett datum, den 24 februari. När jag vaknade denna dag hade jag hög feber och låg kvar i sängen några dagar. 

Den 26 februari ringde jag upp Las Lagunas Care och berättade om min iråkade febersjukdom och att jag missat tiden två dagar tidigare. De rådde mig att kontakta hjärtavdelningen på Hospital Costa del Sol för att få en ny tid. Så skedde, men att boka tid på telefon var helt omöjligt. Jag måste infinna mig personligen för att erhålla en ny undersökningstid. ”När kan jag komma?” frågade jag. ”När som helst under normalt öppethållande” blev svaret. Jag lät det gå några dagar och reste sedan in och besökte hjärtavdelningen, men fick beskedet att vända mig till ”Admision”. Lång kö, mycken tidsspillan. Jag hade försett mig med kalender, där alla redan bokade datum fanns inskrivna, för att undvika att få en redan upptagen tid. Nåväl, det blev min tur till slut och jag lämnade över alla handlingar och en muntlig förklaring till mitt uteblivande den 24 februari. ”Vilket är Ert telefonnummer?” frågade kvinnan bakom disken. ”Det står i
handlingarna”, svarade jag men gav henne också det muntligen. ”Vi ringer” blev hennes kortfattade kommentar. Mina protester om att jag telefonledes förgäves försökt erhålla en ny undersökningstid besvarades endast med ett ”Detta är våra rutiner – Ni måste följa dem”. 

Till saken hör att jag i skrivande stund, i slutet av april månad, ej fått något telefonsamtal från Hospital Costa del Sol men vid ett nytt personligt besök informerades  jag om att tid var bokad i mitten av juni månad. Min fråga om när de hade tänkt att meddela mig om detta besvarades med några axelryckingar!! Men, vädret här nere är ju skönt och varmt!  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 10473
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Som färsk bilförare ville man ibland dra på litet extra för att låta vägdammet ryka och imponera på medåkande unga damer. Men så uppstod det plötsligt en bilkö och man blev tvungen att minska hastigheten till allas besvikelse. När omkörning slutligen kunde äga rum kom förklaringen till kön; längst fram hade en äldre, försiktigare och i våra ögon klart fegare bilförare legat. I regel hade han hatt på sig i bilen. (Värmesystemen var kanske inte perfekta). Den vanliga benämningen bland oss unga, sportiga och fräscha bilägare på denna typ av chaufför blev ”gubbe i hatt”, synonymt med väglus och som borde förbjudas på allmän väg.

Nu har krönikören själv blivit en ”gubbe i hatt”, bildligt talat. På ett för mig omärkligt sätt har under de förflutna åren körstilen blivit lugnare, avståndet till framförvarande fordon längre och för att våga sig på en omkörning krävs kilometervis av rak väg utan mötande trafik. En annan karaktärsförändring jag genomgått är inställningen att alla unga slynglar till tävlingsbilister borde fråntagas såväl bil som körkort, innan de ger upphov till allvarliga olyckor. Ja, ja, tiderna förändras och vi med dem.

Här i Spanien är trafiken hetsigare än i Sverige idag. Den enda plats jag vill ge spanjorerna godkänt betyg är i rondellerna som växer i antal och storlek. När man behöver ge sig ut på carreteran har man två filer att välja på. I innerfilen bör den tunga och långsamma trafiken ligga. Alla påfarter sker dock i denna fil varvid många oväntade incidenter kan uppstå. Ytterfilen känns betydligt säkrare men om man skall hålla ett rekommenderat avstånd till framförvarande bil, blir man påtutad och åthutad för att man inte byter fil. Om man nu hårdnackat ligger kvar, blir man omkörd på insidan och får genast en ny bil att distansera sig ifrån. Och på detta sätt fortsätter det. Allra värst uppträder många motorcyklar, men även några sportbilar. ”Folke Filbyter” dyker upp i backspegeln, och vips är han förbi på insidan för att snabbt byta fil och köra om på alla sidor. Carreterans motsvarighet till skidbackarnas storslalom! 

MC-förare i stadstrafiken är inte heller att leka med. De kan inte få beröm i rondellkörning – de tar sig alltid företrädesrätt. Hjälmplikten följs numera nästan till 100 procent och det är kanske därför man aldrig ser en ”gubbe i hatt” på moped. Åldern kan naturligtvis också spela in, liksom det faktum att hatten snart skulle blåsa av. 

Som en passande avslutning av detta kåseri vill jag återge en av Cellos odödliga visa och vitsiga sentenser: ”Bättre bortkommen och omkörd än omkommen och bortkörd”. Så sant!
            [ingress] => När krönikören för ett femtiotal år sedan tog sitt körkort fanns det inte många bilar och trafiken var lugn. Stadsgatorna var visserligen stenlagda eller asfalterade, medan vägarna ofta var belagda med grus och ganska krokiga.
            [headline] => Gubbe i hatt
            [page] => 0
            [modified] => 20080327152153
            [created] => 20080327152106
            [publishStart] => 20080404074800
            [publishStop] => 20080923162159
            [fullArticle] => Gubbe i hatt När krönikören för ett femtiotal år sedan tog sitt körkort fanns det inte många bilar och trafiken var lugn. Stadsgatorna var visserligen stenlagda eller asfalterade, medan vägarna ofta var belagda med grus och ganska krokiga. Som färsk bilförare ville man ibland dra på litet extra för att låta vägdammet ryka och imponera på medåkande unga damer. Men så uppstod det plötsligt en bilkö och man blev tvungen att minska hastigheten till allas besvikelse. När omkörning slutligen kunde äga rum kom förklaringen till kön; längst fram hade en äldre, försiktigare och i våra ögon klart fegare bilförare legat. I regel hade han hatt på sig i bilen. (Värmesystemen var kanske inte perfekta). Den vanliga benämningen bland oss unga, sportiga och fräscha bilägare på denna typ av chaufför blev ”gubbe i hatt”, synonymt med väglus och som borde förbjudas på allmän väg.

Nu har krönikören själv blivit en ”gubbe i hatt”, bildligt talat. På ett för mig omärkligt sätt har under de förflutna åren körstilen blivit lugnare, avståndet till framförvarande fordon längre och för att våga sig på en omkörning krävs kilometervis av rak väg utan mötande trafik. En annan karaktärsförändring jag genomgått är inställningen att alla unga slynglar till tävlingsbilister borde fråntagas såväl bil som körkort, innan de ger upphov till allvarliga olyckor. Ja, ja, tiderna förändras och vi med dem.

Här i Spanien är trafiken hetsigare än i Sverige idag. Den enda plats jag vill ge spanjorerna godkänt betyg är i rondellerna som växer i antal och storlek. När man behöver ge sig ut på carreteran har man två filer att välja på. I innerfilen bör den tunga och långsamma trafiken ligga. Alla påfarter sker dock i denna fil varvid många oväntade incidenter kan uppstå. Ytterfilen känns betydligt säkrare men om man skall hålla ett rekommenderat avstånd till framförvarande bil, blir man påtutad och åthutad för att man inte byter fil. Om man nu hårdnackat ligger kvar, blir man omkörd på insidan och får genast en ny bil att distansera sig ifrån. Och på detta sätt fortsätter det. Allra värst uppträder många motorcyklar, men även några sportbilar. ”Folke Filbyter” dyker upp i backspegeln, och vips är han förbi på insidan för att snabbt byta fil och köra om på alla sidor. Carreterans motsvarighet till skidbackarnas storslalom! 

MC-förare i stadstrafiken är inte heller att leka med. De kan inte få beröm i rondellkörning – de tar sig alltid företrädesrätt. Hjälmplikten följs numera nästan till 100 procent och det är kanske därför man aldrig ser en ”gubbe i hatt” på moped. Åldern kan naturligtvis också spela in, liksom det faktum att hatten snart skulle blåsa av. 

Som en passande avslutning av detta kåseri vill jag återge en av Cellos odödliga visa och vitsiga sentenser: ”Bättre bortkommen och omkörd än omkommen och bortkörd”. Så sant! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 10346
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vår tidsspillan började med att finna rätt väg in till varuhuset. Det ligger ju som ett Shangrila, väl synligt från de båda kringliggande vägarna till Malaga, men är lika svårt att nå som sagoslottet. Nya tillfartsvägar är skapade men ej körbara. Skyltningarna är som på de flesta håll i Spanien obefintliga, tvetydiga eller felaktiga. Efter några felåkningar och omsvängar kom vi till slut in på den gigantiska parkeringsplatsen. Där fanns endast några få platser lediga, längst bort naturligtvis, men eftersom det fanns en spanjorska i bilen blev chauffören tvungen att resultatlöst leta efter en mer närliggande ruta, varvid ytterligare försening uppstod.

En stärkande promenad som höjde den redan goda aptiten vidtog. ”Entrada” kunde vi ju inte missa, men när vi väl kom upp till restuarangvåningen blev vi osäkra på gångriktningen. Restaurangen är nämligen stor -  något mindre än parkeringsplatsen – och vi drog oss mot något som liknade en normal kö. Men ack vad vi bedrog oss. Det var nämligen samma kösystem som på Lisebergs Flumeride, vilket innebär att kön gick i fållor och var i verkligheten tre gånger så lång som den verkade vid första anblicken. Nåväl, det var bara att acceptera tågordningen och efter cirka 20 minuter var vi framme vid disken och plockade åt oss bestick och mat – svenska köttbullar med lingonsylt – och vår väntan tycktes just då överkomlig. Att betala gick förhållandevis fort och priset var lika lågt som kön var lång. 

Men sedan gällde det att få plats för att äta. Till synes lediga bord var besatta med små barn som med nästippen över bordskanten utstrålade ett tydligt “kom inte hit, det är upptaget!” Familjen försökte sig på en uppdelning, men utan resultat. Efter tio minuter kunde vi ockupera ett nyligen avätet(!) bord och efter en snabbinsats av personalen blev det också rent och ätvänligt. Lunch/middagen kunde avnjutas. Friden sänkte sig över tallrikarna!

Vi var mycket nöjda med dagen, förseningarna till trots. Ikea har byggt en fantastisk anläggning med mycket kompetent personal och skapar goodwill för Sverige. Det gäller dock att planera lunchbesöken, lära sig tillfartsvägarna och kösystemet, ha med sig småbarn för bordsreservering och undvika veckosluten. Nu vet jag vad IKEA står för: ”I Köandet Eggas Aptiten”.
            [ingress] => ”Brunch” är ett vedertaget begrepp på engelska och som även i Sverige används som ett mellanting av Breakfast och Luncheon. En försenad stadig frukost eller en tidig lättare lunch. Kåsören har nu skapat ett nytt ord inom samma gebit efter att ha besökt Ikea i akt och mening att bjuda familjen på lunch, men genom diverse fataliteter och förseningar blev det i stället en tidig middag – en ”Linner”. Engelska Akademins Ordlista är kontaktad. 

            [headline] => Linner på Ikea
            [page] => 0
            [modified] => 20080226165426
            [created] => 20080226165310
            [publishStart] => 20080307074800
            [publishStop] => 20080824175359
            [fullArticle] => Linner på Ikea ”Brunch” är ett vedertaget begrepp på engelska och som även i Sverige används som ett mellanting av Breakfast och Luncheon. En försenad stadig frukost eller en tidig lättare lunch. Kåsören har nu skapat ett nytt ord inom samma gebit efter att ha besökt Ikea i akt och mening att bjuda familjen på lunch, men genom diverse fataliteter och förseningar blev det i stället en tidig middag – en ”Linner”. Engelska Akademins Ordlista är kontaktad. 
 Vår tidsspillan började med att finna rätt väg in till varuhuset. Det ligger ju som ett Shangrila, väl synligt från de båda kringliggande vägarna till Malaga, men är lika svårt att nå som sagoslottet. Nya tillfartsvägar är skapade men ej körbara. Skyltningarna är som på de flesta håll i Spanien obefintliga, tvetydiga eller felaktiga. Efter några felåkningar och omsvängar kom vi till slut in på den gigantiska parkeringsplatsen. Där fanns endast några få platser lediga, längst bort naturligtvis, men eftersom det fanns en spanjorska i bilen blev chauffören tvungen att resultatlöst leta efter en mer närliggande ruta, varvid ytterligare försening uppstod.

En stärkande promenad som höjde den redan goda aptiten vidtog. ”Entrada” kunde vi ju inte missa, men när vi väl kom upp till restuarangvåningen blev vi osäkra på gångriktningen. Restaurangen är nämligen stor -  något mindre än parkeringsplatsen – och vi drog oss mot något som liknade en normal kö. Men ack vad vi bedrog oss. Det var nämligen samma kösystem som på Lisebergs Flumeride, vilket innebär att kön gick i fållor och var i verkligheten tre gånger så lång som den verkade vid första anblicken. Nåväl, det var bara att acceptera tågordningen och efter cirka 20 minuter var vi framme vid disken och plockade åt oss bestick och mat – svenska köttbullar med lingonsylt – och vår väntan tycktes just då överkomlig. Att betala gick förhållandevis fort och priset var lika lågt som kön var lång. 

Men sedan gällde det att få plats för att äta. Till synes lediga bord var besatta med små barn som med nästippen över bordskanten utstrålade ett tydligt “kom inte hit, det är upptaget!” Familjen försökte sig på en uppdelning, men utan resultat. Efter tio minuter kunde vi ockupera ett nyligen avätet(!) bord och efter en snabbinsats av personalen blev det också rent och ätvänligt. Lunch/middagen kunde avnjutas. Friden sänkte sig över tallrikarna!

Vi var mycket nöjda med dagen, förseningarna till trots. Ikea har byggt en fantastisk anläggning med mycket kompetent personal och skapar goodwill för Sverige. Det gäller dock att planera lunchbesöken, lära sig tillfartsvägarna och kösystemet, ha med sig småbarn för bordsreservering och undvika veckosluten. Nu vet jag vad IKEA står för: ”I Köandet Eggas Aptiten”. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 10222
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Tyskar är ett herrefolk, som efter ett relativt diskret uppträdande efter andra världskriget nu åter visar sina dominerande och domderande karaktärsdrag. På spanska turistplatser som Mallorca och Kanarieöarna är det omöjligt att missa dem genom deras framfusiga och framtunga framtoning. Högröstade och högbröstade är andra passande epitet.

I det senaste numret av Euro Weekly News beskrivs ett av tyskarnas mest förhatliga tjyvknep: Solstolsreserveringar med hjälp av handdukar. På ett charterhotell på norra Mallorca bodde en liten grupp engelsmän bland en majoritet av tyska soldyrkare. När engelsmännen efter en våt natt vaknade till liv på förmiddagen och ville ta sig ett uppiggande bad, fann de att alla solstolar var upptagna -  av tyska handdukar. Tyska kroppar syntes inte till. De bestämde sig då för att vid hemkomsten efter nästa nattfirande vid pass 3 på morgonen lägga ut sina egna badlakan och därmed slå tyskarna med några timmar. Sagt och gjort. Efterföljande dag var den engelska truppen tröttare och anlände senare till poolen. Vad fann de? Jo, alla solstolar var upptagna av gemena germaner. Deras egna handdukar låg och flöt i bassängen likt den engelska flottan, skjuten i sank!  

Den lilla engelska kontingenten trodde inte sina ögon. Fullständigt oberörda tyska turister hade till synes helt nonchalerat den brittiska förhandsbokningen. Hämnd skulle utkrävas, men på vilket sätt? Alla engelsmän var samlade sånär som på en, vilken hade kommit bort från gruppen föregående natt. När han till slut anlände, informerades han om planerna, men verkade föga intresserad. Orsaken var nämligen den, att när han anlände till hotellet klockan sex på morgonen och såg alla handdukar på solstolarna, trodde han att tyskarna ånyo visat sin egoism, varefter han helt sonika slängde ”reserveringarna” i poolen. Han log i mjugg åt sitt tilltag och tänkte på hur kamraterna skulle belöna honom med lovord och ryggdunkningar för sin insats. Nu blev det inte riktigt som han hade tänkt sig och de slokörade engelsmännen fiskade upp sina våta torkhanddukar när tyskarna gick till lunch, varefter de tillbringade resten av dagen vid stranden.

Vad lär man sig då av denna berättelse? Jo, tilltag skall beivras med tysk grundlighet, men man måste vara nykter när sabotaget utförs. Tanken att agera på samma sätt som engelsmännen har många gånger föresvävat mig, men risken för ett tredje världskrig har avstyrt mig. Men, frestande är det! 
            [ingress] => En fördel med att bo väster om Malaga är att inslaget av tyska grannar är minimalt. De har nämligen valt Tórrox, Torre del Mar och Rincón de la Victoria som sin hemmaplan på Solkusten. (Att det sedan bor alltför många engelsmän här är en annan historia, som jag tidigare ondgjort mig över).
            [headline] => Tyska turister
            [page] => 0
            [modified] => 20080125110207
            [created] => 20080125110059
            [publishStart] => 20080201075800
            [publishStop] => 20080723120059
            [fullArticle] => Tyska turister En fördel med att bo väster om Malaga är att inslaget av tyska grannar är minimalt. De har nämligen valt Tórrox, Torre del Mar och Rincón de la Victoria som sin hemmaplan på Solkusten. (Att det sedan bor alltför många engelsmän här är en annan historia, som jag tidigare ondgjort mig över). Tyskar är ett herrefolk, som efter ett relativt diskret uppträdande efter andra världskriget nu åter visar sina dominerande och domderande karaktärsdrag. På spanska turistplatser som Mallorca och Kanarieöarna är det omöjligt att missa dem genom deras framfusiga och framtunga framtoning. Högröstade och högbröstade är andra passande epitet.

I det senaste numret av Euro Weekly News beskrivs ett av tyskarnas mest förhatliga tjyvknep: Solstolsreserveringar med hjälp av handdukar. På ett charterhotell på norra Mallorca bodde en liten grupp engelsmän bland en majoritet av tyska soldyrkare. När engelsmännen efter en våt natt vaknade till liv på förmiddagen och ville ta sig ett uppiggande bad, fann de att alla solstolar var upptagna -  av tyska handdukar. Tyska kroppar syntes inte till. De bestämde sig då för att vid hemkomsten efter nästa nattfirande vid pass 3 på morgonen lägga ut sina egna badlakan och därmed slå tyskarna med några timmar. Sagt och gjort. Efterföljande dag var den engelska truppen tröttare och anlände senare till poolen. Vad fann de? Jo, alla solstolar var upptagna av gemena germaner. Deras egna handdukar låg och flöt i bassängen likt den engelska flottan, skjuten i sank!  

Den lilla engelska kontingenten trodde inte sina ögon. Fullständigt oberörda tyska turister hade till synes helt nonchalerat den brittiska förhandsbokningen. Hämnd skulle utkrävas, men på vilket sätt? Alla engelsmän var samlade sånär som på en, vilken hade kommit bort från gruppen föregående natt. När han till slut anlände, informerades han om planerna, men verkade föga intresserad. Orsaken var nämligen den, att när han anlände till hotellet klockan sex på morgonen och såg alla handdukar på solstolarna, trodde han att tyskarna ånyo visat sin egoism, varefter han helt sonika slängde ”reserveringarna” i poolen. Han log i mjugg åt sitt tilltag och tänkte på hur kamraterna skulle belöna honom med lovord och ryggdunkningar för sin insats. Nu blev det inte riktigt som han hade tänkt sig och de slokörade engelsmännen fiskade upp sina våta torkhanddukar när tyskarna gick till lunch, varefter de tillbringade resten av dagen vid stranden.

Vad lär man sig då av denna berättelse? Jo, tilltag skall beivras med tysk grundlighet, men man måste vara nykter när sabotaget utförs. Tanken att agera på samma sätt som engelsmännen har många gånger föresvävat mig, men risken för ett tredje världskrig har avstyrt mig. Men, frestande är det!  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 10100
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Till Julen skall det sättas upp gatuljusprydnader som blir allt vackrare och talrikare för varje år. Man kan tycka att det räcker med att byta mellan gatorna för att uppnå omväxling, men de spendersamma kommunstyrelserna byter allt. Snyggt skall det vara -  kosta vad det kosta vill. Ett rationaliseringstips är att kommunerna byter sinsemellan, men då krävs väl en samordningsgrupp som äter upp inbesparingen. På Avenida de Mijas i Fuengirola hade ett elfel uppstått och belysningen tändes först på Luciadagen. Men så det lyste sedan. Häftigaste belysningen i stan. Ja, Fuengirola alltså, inte Istan.

Julbord, denna traditionsenliga och kaloristinna nordiska julsed, står inte på spanjorernas önskelista, och efter ett tiotal jular i Spanien, har våra matvanor helt förändrats. Kalkon och ”mariscos”, alltså havets läckerheter i form av kräftor, räkor och musslor har fått ersätta skinka, dopp i grytan och sillbord. Jag kommer aldrig att glömma luciadagen 1980 då jag åt två julbord samma dag med två grupper engelsmän som hört om våra svenska julmatseder och absolut måste pröva! Jag blev övermätt efter ett övermått av fet mat!

Julsprit hör också helgen till och även om dryckesvanorna blivit spanska efter några år, så är det som Siw Malmquist sjunger: ”Ingenting går upp mot gamla Skåne...”. Till julbordet hör Akvavit! Jag har i min gröna ungdom firat jul i England, i Leeds, och där var julafton en veritabel orgie i dryckenskap. De som normalt inte drack alkohol gjorde det denna dag och de som normalt drack, drack onormalt. I Spanien är det däremot måttfullhet som gäller – inte fullhet. 

Julhandeln blir inte vad den har varit. Ogina banker lånar inte ut lika mycket som tidigare år och spanjorerna drar åt svångremmen. ”Bolinerna har blivit ovanligt hårda i år”, stod det i Blandaren för många år sedan och jag är benägen att hålla med. En fördel med minskad julhandel är att det går att ta sig fram i trafiken och dubbelparkerarna är färre i år. Men, på parkeringsplatserna är spanjoren envåldshärskare. Att rätta in sin bil i en ruta kan turister och fikusar syssla med -  en äkta spanjor parkerar som han vill, gärna i två rutor! (Detta avsnitt av kåseriet borde kanske ha kallats ”Hjultankar”?)  

Julklappar får spanska barn först den 5 januari, men seden att dela ut dem på julaftonen vinner i popularitet. Se här ett tips till att fördela gracerna: Skänk ett par tofflor! Ge en toffel på julafton och den andra på trettondagsafton!

Slutligen önskar jag, eftersom det är för sent med Feliz Navidad, Feliz Año Nuevo!
            [ingress] => När detta kåseri läses, har vi hunnit en bit på 2008. När det skrevs, stod Julen 2007 för dörren och det var svårt att gå ut. Det kunde också haft att göra med väderleken som efter en ”sensommarhöst” övergick till kyla och efterlängtat regn.

            [headline] => Jultankar
            [page] => 0
            [modified] => 20071221093941
            [created] => 20071221093844
            [publishStart] => 20080104074800
            [publishStop] => 20080618103859
            [fullArticle] => Jultankar När detta kåseri läses, har vi hunnit en bit på 2008. När det skrevs, stod Julen 2007 för dörren och det var svårt att gå ut. Det kunde också haft att göra med väderleken som efter en ”sensommarhöst” övergick till kyla och efterlängtat regn.
 Till Julen skall det sättas upp gatuljusprydnader som blir allt vackrare och talrikare för varje år. Man kan tycka att det räcker med att byta mellan gatorna för att uppnå omväxling, men de spendersamma kommunstyrelserna byter allt. Snyggt skall det vara -  kosta vad det kosta vill. Ett rationaliseringstips är att kommunerna byter sinsemellan, men då krävs väl en samordningsgrupp som äter upp inbesparingen. På Avenida de Mijas i Fuengirola hade ett elfel uppstått och belysningen tändes först på Luciadagen. Men så det lyste sedan. Häftigaste belysningen i stan. Ja, Fuengirola alltså, inte Istan.

Julbord, denna traditionsenliga och kaloristinna nordiska julsed, står inte på spanjorernas önskelista, och efter ett tiotal jular i Spanien, har våra matvanor helt förändrats. Kalkon och ”mariscos”, alltså havets läckerheter i form av kräftor, räkor och musslor har fått ersätta skinka, dopp i grytan och sillbord. Jag kommer aldrig att glömma luciadagen 1980 då jag åt två julbord samma dag med två grupper engelsmän som hört om våra svenska julmatseder och absolut måste pröva! Jag blev övermätt efter ett övermått av fet mat!

Julsprit hör också helgen till och även om dryckesvanorna blivit spanska efter några år, så är det som Siw Malmquist sjunger: ”Ingenting går upp mot gamla Skåne...”. Till julbordet hör Akvavit! Jag har i min gröna ungdom firat jul i England, i Leeds, och där var julafton en veritabel orgie i dryckenskap. De som normalt inte drack alkohol gjorde det denna dag och de som normalt drack, drack onormalt. I Spanien är det däremot måttfullhet som gäller – inte fullhet. 

Julhandeln blir inte vad den har varit. Ogina banker lånar inte ut lika mycket som tidigare år och spanjorerna drar åt svångremmen. ”Bolinerna har blivit ovanligt hårda i år”, stod det i Blandaren för många år sedan och jag är benägen att hålla med. En fördel med minskad julhandel är att det går att ta sig fram i trafiken och dubbelparkerarna är färre i år. Men, på parkeringsplatserna är spanjoren envåldshärskare. Att rätta in sin bil i en ruta kan turister och fikusar syssla med -  en äkta spanjor parkerar som han vill, gärna i två rutor! (Detta avsnitt av kåseriet borde kanske ha kallats ”Hjultankar”?)  

Julklappar får spanska barn först den 5 januari, men seden att dela ut dem på julaftonen vinner i popularitet. Se här ett tips till att fördela gracerna: Skänk ett par tofflor! Ge en toffel på julafton och den andra på trettondagsafton!

Slutligen önskar jag, eftersom det är för sent med Feliz Navidad, Feliz Año Nuevo! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 9977
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => På TV-sidan ligger dock Sverige i lä. Varje kanal med självaktning håller sig med minst ett veckoprogram av denna karaktär Bland programmen kan nämnas ”Gente”, ”Noria”, ”Aquí hay Tomate”, ”Esta Pasando”, ”A3Bandas” och ”DEC – Donde estás Corazón”. ”Gente” är egentligen ett nyhetsprogram på Kanal 1 på bästa sändningstid, 20:00-21:00.

Den första halvtimmen ägnas åt spanjorernas favoritsporter – familjeboxning och kast med liten fru. Bilkadaver och mosade motorcyklar får också stort utrymme. Den andra delen går i otrohetens tecken med spekulationer om förestående skilsmässor och nya parrelationer.

Främst (eller värst) av kvällsprogrammen är DEC. Varje fredag bjuds ett antal kända spanjorer in, intet ont anande, och efter en mjuk och mysig inledning sätter panelen in stöten. Som lekman på området har jag inte bakgrundskunskap om de flesta gästerna, men det finns två som regelbundet återkommer. Den ena är kubanen Dinio, som har blivit känd genom att gifta sig med den klart äldre sångerskan och skådespelerskan Marujita Díaz, som i sin tur har sett sina bästa nätter. Efter skilsmässan har Dinio medverkat i ett antal pornografiska alster. 

Hur allmänheten kan ha något som helst intresse av denne man är mig en gåta. Vid samtalen i studion framgår klart att hans intelligensnivå ligger i höjd med livremmen! Den andra personen är en kvinna och heter Aida. Förmodligen är det för att skapa en hatfigur som hon så frikostigt exponeras i TV. Något mer falskt och hycklande kan jag nämligen inte tänka mig och ideliga buanden från studiopubliken styrker mitt påstående.

Några berömdheter som enligt mitt förmenande behandlats alltför hårt och hänsynslöst i dessa program är Ana Obregón och Isabel Pantoja. Den förstnämnda är en duktig skådespelerska och har som hobby att byta män ofta, men det är hon ju inte ensam om. ”La Pantoja”, Spaniens bästa sångerska och scenartist, har varit sammanboende med Julián Munoz och det höjer visserligen inte betyget, men det oaktat påstår jag att hon felaktigt fått klä skott för den tidigare Marbellaborgmästarens oegentligheter.

Jag säger som Runo Sundberg, den tidigare Lanthandlaren i Skara: ”Iblann är det gött å va anymer”.
            [ingress] => Det verkar inte finnas någon hejd på spanjorernas intresse för kändisars verksamhet på och utanför scenen. På tidningsfronten finns främst Hola och Intervju med bilder på lättklädda kvinnor varvade med närgångna intervjuer med det senaste offret på moralens altare, gjorda av oförvitliga reportrar med en aldrig sinande ström av fördömanden och insinuationer. Från min tid i Sverige minns jag motsvarigheterna ”Svensk Gamtidning” och ”Hänt i Vecket” och min minnesbild av innehållet i dem är att svenskarna också älskar att vältra sig i berömda människors fel och snedsteg. 
            [headline] => Skräp i rutan
            [page] => 0
            [modified] => 20071204153614
            [created] => 20071123173512
            [publishStart] => 20071207074300
            [publishStop] => 20080521183559
            [fullArticle] => Skräp i rutan Det verkar inte finnas någon hejd på spanjorernas intresse för kändisars verksamhet på och utanför scenen. På tidningsfronten finns främst Hola och Intervju med bilder på lättklädda kvinnor varvade med närgångna intervjuer med det senaste offret på moralens altare, gjorda av oförvitliga reportrar med en aldrig sinande ström av fördömanden och insinuationer. Från min tid i Sverige minns jag motsvarigheterna ”Svensk Gamtidning” och ”Hänt i Vecket” och min minnesbild av innehållet i dem är att svenskarna också älskar att vältra sig i berömda människors fel och snedsteg.  På TV-sidan ligger dock Sverige i lä. Varje kanal med självaktning håller sig med minst ett veckoprogram av denna karaktär Bland programmen kan nämnas ”Gente”, ”Noria”, ”Aquí hay Tomate”, ”Esta Pasando”, ”A3Bandas” och ”DEC – Donde estás Corazón”. ”Gente” är egentligen ett nyhetsprogram på Kanal 1 på bästa sändningstid, 20:00-21:00.

Den första halvtimmen ägnas åt spanjorernas favoritsporter – familjeboxning och kast med liten fru. Bilkadaver och mosade motorcyklar får också stort utrymme. Den andra delen går i otrohetens tecken med spekulationer om förestående skilsmässor och nya parrelationer.

Främst (eller värst) av kvällsprogrammen är DEC. Varje fredag bjuds ett antal kända spanjorer in, intet ont anande, och efter en mjuk och mysig inledning sätter panelen in stöten. Som lekman på området har jag inte bakgrundskunskap om de flesta gästerna, men det finns två som regelbundet återkommer. Den ena är kubanen Dinio, som har blivit känd genom att gifta sig med den klart äldre sångerskan och skådespelerskan Marujita Díaz, som i sin tur har sett sina bästa nätter. Efter skilsmässan har Dinio medverkat i ett antal pornografiska alster. 

Hur allmänheten kan ha något som helst intresse av denne man är mig en gåta. Vid samtalen i studion framgår klart att hans intelligensnivå ligger i höjd med livremmen! Den andra personen är en kvinna och heter Aida. Förmodligen är det för att skapa en hatfigur som hon så frikostigt exponeras i TV. Något mer falskt och hycklande kan jag nämligen inte tänka mig och ideliga buanden från studiopubliken styrker mitt påstående.

Några berömdheter som enligt mitt förmenande behandlats alltför hårt och hänsynslöst i dessa program är Ana Obregón och Isabel Pantoja. Den förstnämnda är en duktig skådespelerska och har som hobby att byta män ofta, men det är hon ju inte ensam om. ”La Pantoja”, Spaniens bästa sångerska och scenartist, har varit sammanboende med Julián Munoz och det höjer visserligen inte betyget, men det oaktat påstår jag att hon felaktigt fått klä skott för den tidigare Marbellaborgmästarens oegentligheter.

Jag säger som Runo Sundberg, den tidigare Lanthandlaren i Skara: ”Iblann är det gött å va anymer”. 
            [puff] => Det verkar inte finnas någon hejd på spanjorernas intresse för kändisars verksamhet på och utanför scenen. På tidningsfronten finns främst Hola och Intervju med bilder på lättklädda kvinnor varvade med närgångna intervjuer med det senaste offret på moralens altare, gjorda av oförvitliga reportrar med en aldrig sinande ström av fördömanden och insinuationer.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 9880
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => En limerick är en femradig dikt med fyndigt innehåll. Den har några oavvisliga krav; Första raden skall sluta med ett namn, en ort eller ett land, första, andra och femte raden skall rimma med varandra, liksom den tredje och fjärde sinsemellan. Samt, inte minst viktigt, poängen eller ”knorren” skall komma i den femte raden -  helst det sista ordet. Rytmen och versmåttet är likaledes viktigt och det värsta som kan hända en habitué är att få lyssna till en haltande limerick.

Några kända svenska författare till denna typ av litterär bildning  är Curt-Steffan Giesecke (SAF:s ordförande i många år), Stig Järrel (vars alster tyvärr ofta saknade rätt rytm) och främst Hasse Alfredsson (som jag utnämner till svensk mästare i denna konstart).
 
Ett exempel på den normala dikten går så här:

En flicktokig gubbe från Gislaved, tyckte tjejer var sköna att tissla med
Men hans fru – ej nån mes, gömde mannens protes
Så nu har han ej något att vissla med.

Om vi går upp en fräckhetsgrad så måste Hasse Alfredssons allra bästa alster återges:

En muskelstark kvinna från Gränna, sin slutmuskel så kunde spänna
Att hon i detta hål, kunde strypa en ål
Och till och med vässa en penna.

På gränsen mellan andra och tredje klassen, och som bevis för att sista ordet kan innehålla en överraskande vändning, måste jag ta till en engelsk variant:

There was a young man from Kent, whose ”knob” was so long that it bent 
To save himself trouble, he put it in double
And instead of coming, he went.

Låt mig avsluta med ett egenkomponerat epos som deltog i Razzel-tävlingen för ca 25 år sedan:

En inflyttad man från Calcutta, från en snabbkurs i svenska sågs skutta
Till en möbelaffär. ”Hyndra spenn för den där?
Micke dyrt – kan man inte få prutta?”

Allt för idag - Slut för idag.
            [ingress] => Från staden Limerick i Irland härstammar namnet på denna konstart, som under flera hundra år praktiserats av främst engelsktalande publik. Någon har sagt att den finns i tre olika klasser: Normala, fräcka (oanständiga) och verkliga limerickar. 
            [headline] => Poetisk fräckhet som bäst
            [page] => 0
            [modified] => 20071102070445
            [created] => 20071028182837
            [publishStart] => 20071102074900
            [publishStop] => 20080425192859
            [fullArticle] => Poetisk fräckhet som bäst Från staden Limerick i Irland härstammar namnet på denna konstart, som under flera hundra år praktiserats av främst engelsktalande publik. Någon har sagt att den finns i tre olika klasser: Normala, fräcka (oanständiga) och verkliga limerickar.  En limerick är en femradig dikt med fyndigt innehåll. Den har några oavvisliga krav; Första raden skall sluta med ett namn, en ort eller ett land, första, andra och femte raden skall rimma med varandra, liksom den tredje och fjärde sinsemellan. Samt, inte minst viktigt, poängen eller ”knorren” skall komma i den femte raden -  helst det sista ordet. Rytmen och versmåttet är likaledes viktigt och det värsta som kan hända en habitué är att få lyssna till en haltande limerick.

Några kända svenska författare till denna typ av litterär bildning  är Curt-Steffan Giesecke (SAF:s ordförande i många år), Stig Järrel (vars alster tyvärr ofta saknade rätt rytm) och främst Hasse Alfredsson (som jag utnämner till svensk mästare i denna konstart).
 
Ett exempel på den normala dikten går så här:

En flicktokig gubbe från Gislaved, tyckte tjejer var sköna att tissla med
Men hans fru – ej nån mes, gömde mannens protes
Så nu har han ej något att vissla med.

Om vi går upp en fräckhetsgrad så måste Hasse Alfredssons allra bästa alster återges:

En muskelstark kvinna från Gränna, sin slutmuskel så kunde spänna
Att hon i detta hål, kunde strypa en ål
Och till och med vässa en penna.

På gränsen mellan andra och tredje klassen, och som bevis för att sista ordet kan innehålla en överraskande vändning, måste jag ta till en engelsk variant:

There was a young man from Kent, whose ”knob” was so long that it bent 
To save himself trouble, he put it in double
And instead of coming, he went.

Låt mig avsluta med ett egenkomponerat epos som deltog i Razzel-tävlingen för ca 25 år sedan:

En inflyttad man från Calcutta, från en snabbkurs i svenska sågs skutta
Till en möbelaffär. ”Hyndra spenn för den där?
Micke dyrt – kan man inte få prutta?”

Allt för idag - Slut för idag. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 9585
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Ett ofta feluttalat uttryck är ”föreviga”. Betydelsen är ju att för alltid bevara ett ögonblick genom att fotografera eller filma motivet. ”Föreviga”, med betoningen på näst sista stavelsen, kan möjligen tolkas som att ett brudpar slinker före i bröllopskön.

Eller att en idrottsman inför en tävling stretchar och därmed gör sig vig innan. 
Från franskan har vi lånat prefixet ”mal”, som betyder dåligt eller felaktigt. Ordet ”malplacerat” skall uttalas med kort och brett ”a” som exempelvis mall eller fall. Många användare drar ut på det första a:et ungefär som i kal och bal och ordet får då en annorlunda betydelse. Som om någon med avsikt placerat en ylleälskande insekt i en koftgarderob!

Även proffs felar
Man kan ibland läsa (och eventuellt höra, men det är svårare) att ett glas är fyllt till ”bredden”. Det rätta ordet är ”brädden”, som betyder kanten på glaset. För att visa hur fel den första stavningen är, bevisas av engelsmän som är urstyva på att brygga, servera och framför allt konsumera öl. Deras ”pints” (cirka en halvliter) serveras alltid i glas som har en bred midja och smalare överkant. De skulle protestera livligt om de fick ett glas öl fyllt endast till bredden. Värt att notera är att en så påläst författare som 

Henning Mankell i en av sina romaner skrivit ”bredden” i detta sammanhang. Man kan knappast skylla på översättaren!

Mun i folkmun
I samband med författandet av dessa rader tog jag en paus för att se Rapport och fick då höra en reporter i ett inslag om tiggare i Göteborg berätta om hur informationen till deras vänner i hemlandet gick enligt ”mun-mot-munmetoden”. Jag trodde denna aktivitet användes i återupplivade syfte, eller motståndssänkande inför fysiska aktiviteter av helt annat slag. 

Det vore mig fjärran att tro mig själv om att ständigt uttrycka mig koncist och korrekt i tal och skrift. Det vore ”förmätet”, vad nu det betyder. Däremot är jag ofta ”ute och cyklar”, vilket även andra gjorde i Tour de France. Vid de otaliga dopingkontrollerna var det inte många som hade rent mjöl i påsen. Däremot rent blod!
            [ingress] => Vår bortgångne folkkäre finansminister Gunnar Sträng sade en gång att man skall undvika främmande ord så länge det finns en ”relevant domestisk vokabulär disponibel!” Nu är det så att många älskar att köra med exotiska och extravaganta (se där!) uttryck och i regel utgör de en krydda i konversationen. Men, det gäller att förstå ursprunget och använda rätt uttal, annars gör man sig till åtlöje.
            [headline] => Så förmätet
            [page] => 0
            [modified] => 20070827172227
            [created] => 20070827172054
            [publishStart] => 20070907075800
            [publishStop] => 20080223162059
            [fullArticle] => Så förmätet Vår bortgångne folkkäre finansminister Gunnar Sträng sade en gång att man skall undvika främmande ord så länge det finns en ”relevant domestisk vokabulär disponibel!” Nu är det så att många älskar att köra med exotiska och extravaganta (se där!) uttryck och i regel utgör de en krydda i konversationen. Men, det gäller att förstå ursprunget och använda rätt uttal, annars gör man sig till åtlöje. Ett ofta feluttalat uttryck är ”föreviga”. Betydelsen är ju att för alltid bevara ett ögonblick genom att fotografera eller filma motivet. ”Föreviga”, med betoningen på näst sista stavelsen, kan möjligen tolkas som att ett brudpar slinker före i bröllopskön.

Eller att en idrottsman inför en tävling stretchar och därmed gör sig vig innan. 
Från franskan har vi lånat prefixet ”mal”, som betyder dåligt eller felaktigt. Ordet ”malplacerat” skall uttalas med kort och brett ”a” som exempelvis mall eller fall. Många användare drar ut på det första a:et ungefär som i kal och bal och ordet får då en annorlunda betydelse. Som om någon med avsikt placerat en ylleälskande insekt i en koftgarderob!

Även proffs felar
Man kan ibland läsa (och eventuellt höra, men det är svårare) att ett glas är fyllt till ”bredden”. Det rätta ordet är ”brädden”, som betyder kanten på glaset. För att visa hur fel den första stavningen är, bevisas av engelsmän som är urstyva på att brygga, servera och framför allt konsumera öl. Deras ”pints” (cirka en halvliter) serveras alltid i glas som har en bred midja och smalare överkant. De skulle protestera livligt om de fick ett glas öl fyllt endast till bredden. Värt att notera är att en så påläst författare som 

Henning Mankell i en av sina romaner skrivit ”bredden” i detta sammanhang. Man kan knappast skylla på översättaren!

Mun i folkmun
I samband med författandet av dessa rader tog jag en paus för att se Rapport och fick då höra en reporter i ett inslag om tiggare i Göteborg berätta om hur informationen till deras vänner i hemlandet gick enligt ”mun-mot-munmetoden”. Jag trodde denna aktivitet användes i återupplivade syfte, eller motståndssänkande inför fysiska aktiviteter av helt annat slag. 

Det vore mig fjärran att tro mig själv om att ständigt uttrycka mig koncist och korrekt i tal och skrift. Det vore ”förmätet”, vad nu det betyder. Däremot är jag ofta ”ute och cyklar”, vilket även andra gjorde i Tour de France. Vid de otaliga dopingkontrollerna var det inte många som hade rent mjöl i påsen. Däremot rent blod! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 9448
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Nya avdelningar inom kommunkontoret ansvarar för Anställning, Formering och Orientering (vad nu det betyder), Immigration och Kontakt med Residenta Utlänningar. Till den sistnämnda posten är knuten en finländska vid namn Suvi Hannele. En tredjedel av stadens invånare är utlänningar och majoriteteten är av finskt ursprung. (Dock får man en annan uppfattning på strandpromenaden under kvällstid då Albions söner gör sig hörbart uppmärksammade).

Könsfördelningen går i klar feministisk favör och hela nio (den självskrivna Esperanza Oña inkluderad) kvinnor dominerar och sex manliga kompletterar. Några iakttagelser beträffande namnen kan göras. Tre av männen heter Jose, vilket ju är ett ganska vanligt namn i Spanien. På spinnsidan fastnar jag för de välbekanta namnen Ana Mula och Ana Mata. Efternamnen betyder ”mula” och ”buske”.( På svenska skulle det förstnämnda verka omöjligt, medan våra Kvist, Gren och Lööf är fullt acceptabla och ganska vanliga.)  De har varit med i många år och är ansvariga för gatuarbeten, infrastruktur, vattenförsörjning och de ekologiska öarna.

Om PP:s framgångar fortsätter i nästa val, har jag som förslag till nya ”ediler”, eller kommunalråd med ansvar för vissa klart avgränsade beslutsområden, följande namn: 

Chefen för Fuengirola Zoo borde heta Ana Conda som på ett kraftfullt sätt skulle kunna krama om och ur alla besökare. Risken är väl att hon skulle slingra sig i budgetarbetet och redovisningen av lönsamheten. Det planerade nya sjukhuset borde ha en chef med namnet Ana Tomi, och det kunde vara en sporre för alla välformulerade och välformade kvinnliga studentskor i Malaga. Med hänsyn till det alltmer utbredda bruket av otillåtna dopingpreparat inom idrotten, skulle en Ana Bola vara en given kandidat till kontroll av gym och andra sportanläggningar. 

Slutligen är det värt att notera att motståndarna, PSOE, lär ha döpt om PP:s tidning. Deras benämning är ”El Notequiero” (”vill-ej-ha-dig”) vilket skulle vara en spetsfundig anspelning på Esperanza Oñas makt, fullkomlighet och kanske rentav maktfullkomlighet.
            [ingress] => I Partido Populars husorgan 14 juni ”El Noticiero” kunde man läsa vilka om- och nyvalda kommunalråd partiets framgångar medförde i det senaste kommunalvalet. 
            [headline] => Namnkunnig
            [page] => 0
            [modified] => 20070625124524
            [created] => 20070625124422
            [publishStart] => 20070706075900
            [publishStop] => 20071222114459
            [fullArticle] => Namnkunnig I Partido Populars husorgan 14 juni ”El Noticiero” kunde man läsa vilka om- och nyvalda kommunalråd partiets framgångar medförde i det senaste kommunalvalet.  Nya avdelningar inom kommunkontoret ansvarar för Anställning, Formering och Orientering (vad nu det betyder), Immigration och Kontakt med Residenta Utlänningar. Till den sistnämnda posten är knuten en finländska vid namn Suvi Hannele. En tredjedel av stadens invånare är utlänningar och majoriteteten är av finskt ursprung. (Dock får man en annan uppfattning på strandpromenaden under kvällstid då Albions söner gör sig hörbart uppmärksammade).

Könsfördelningen går i klar feministisk favör och hela nio (den självskrivna Esperanza Oña inkluderad) kvinnor dominerar och sex manliga kompletterar. Några iakttagelser beträffande namnen kan göras. Tre av männen heter Jose, vilket ju är ett ganska vanligt namn i Spanien. På spinnsidan fastnar jag för de välbekanta namnen Ana Mula och Ana Mata. Efternamnen betyder ”mula” och ”buske”.( På svenska skulle det förstnämnda verka omöjligt, medan våra Kvist, Gren och Lööf är fullt acceptabla och ganska vanliga.)  De har varit med i många år och är ansvariga för gatuarbeten, infrastruktur, vattenförsörjning och de ekologiska öarna.

Om PP:s framgångar fortsätter i nästa val, har jag som förslag till nya ”ediler”, eller kommunalråd med ansvar för vissa klart avgränsade beslutsområden, följande namn: 

Chefen för Fuengirola Zoo borde heta Ana Conda som på ett kraftfullt sätt skulle kunna krama om och ur alla besökare. Risken är väl att hon skulle slingra sig i budgetarbetet och redovisningen av lönsamheten. Det planerade nya sjukhuset borde ha en chef med namnet Ana Tomi, och det kunde vara en sporre för alla välformulerade och välformade kvinnliga studentskor i Malaga. Med hänsyn till det alltmer utbredda bruket av otillåtna dopingpreparat inom idrotten, skulle en Ana Bola vara en given kandidat till kontroll av gym och andra sportanläggningar. 

Slutligen är det värt att notera att motståndarna, PSOE, lär ha döpt om PP:s tidning. Deras benämning är ”El Notequiero” (”vill-ej-ha-dig”) vilket skulle vara en spetsfundig anspelning på Esperanza Oñas makt, fullkomlighet och kanske rentav maktfullkomlighet. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 9332
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Torg- och cafémöten, braskande löften om fortsatt god ekonomi och låg arbetslöshet, skyltningar och bilkorteger med högtalarreklam förstärkte intrycket av handlingskraftiga kommunledningar. Själv blev jag vittne till när borgmästaren Esperanza Oña trollband en hänförd publik utanför en restaurang i centrala Fuengirola. Om inte hundra procent av åhörarna röstat på henne och PP, äter jag upp en halmhatt av svensk folkpartityp. Eller åtminstone det blågula bandet. 

Dagen innan råkade jag stiga ur min bil just när PSOE:s bilkaravan körde förbi och ur två av fordonen hördes osynkroniserade valmanifest blandade med tordönsmusik. Det skrällande ljudet omöjliggjorde all information och skapade bara irritation. Jag undrar försynt om inte stumma stentavlor hade varit ett mer passande medium. Borgmästaraspiranten hette nämligen Moses.

Vid entrén till Carvajalstranden i Torreblanca finns en stor informationstavla, där den lokala kommunstyrelsen i klartext beskyller socialistregeringen för att ha stoppat renoveringen av den sista etappen av paseon. Man kan med fog säga att Esperanza Ona ger ”Zapatero” en känga (hoppsan!).

Det är ju inte så lätt för oss nyspanjorer att tränga in i politiken, om vi bortser från Marbellas tillträdande borgmästare Ángeles Muñoz, som i egenskap av hustru till Lars Broberg kan anses tillhöra denna kategori. Om man nu inte visste vilket parti man skulle rösta på, kunde man ha gått en annan väg- Man kunde ha lagt sin röst på ett oppositionsparti, som till synes ännu inte har gjort så många misstag som regeringspartiet i de frågor man prioriterar. Och då tänker jag närmast på den hänsynslösa markexploateringen.

Se bara på tillståndsutdelningen av hus framför hus vid Carvajalstrandens slut. Eller byggandet av lyxlägenheter i tre-fyra våningar på toppen av bergknallarna ovanför Hippodromen. De blir nog fler, för alla kranarna står kvar. Därför borde alla miljövänner ha röstat på PSOE i Fuengirola och PP i Mijas. Inte för att jag tror det skulle ha haft någon verklig effekt, men det gäller att sätta ner foten.

”Liten hämnd är också hämnd”, sa han som spottade på grannens gris.
            [ingress] => Kommunvalet är över och de flesta borgmästare sitter kvar på sina poster. Genom utförda arbetsinsatser de senaste månaderna med städning och renovering av gator och trottoarer – omplantering av träd vid strandpromenaden inte att förglömma – har sittande styrelser cementerat sina positioner, om nu inte ändalykterna vore tunga nog ändå! Det gällde att visa kommuninvånarna vad de kunde förvänta sig under nästa period.
            [headline] => Efter valet
            [page] => 0
            [modified] => 20070528153731
            [created] => 20070528153644
            [publishStart] => 20070601075900
            [publishStop] => 20071124143659
            [fullArticle] => Efter valet Kommunvalet är över och de flesta borgmästare sitter kvar på sina poster. Genom utförda arbetsinsatser de senaste månaderna med städning och renovering av gator och trottoarer – omplantering av träd vid strandpromenaden inte att förglömma – har sittande styrelser cementerat sina positioner, om nu inte ändalykterna vore tunga nog ändå! Det gällde att visa kommuninvånarna vad de kunde förvänta sig under nästa period. Torg- och cafémöten, braskande löften om fortsatt god ekonomi och låg arbetslöshet, skyltningar och bilkorteger med högtalarreklam förstärkte intrycket av handlingskraftiga kommunledningar. Själv blev jag vittne till när borgmästaren Esperanza Oña trollband en hänförd publik utanför en restaurang i centrala Fuengirola. Om inte hundra procent av åhörarna röstat på henne och PP, äter jag upp en halmhatt av svensk folkpartityp. Eller åtminstone det blågula bandet. 

Dagen innan råkade jag stiga ur min bil just när PSOE:s bilkaravan körde förbi och ur två av fordonen hördes osynkroniserade valmanifest blandade med tordönsmusik. Det skrällande ljudet omöjliggjorde all information och skapade bara irritation. Jag undrar försynt om inte stumma stentavlor hade varit ett mer passande medium. Borgmästaraspiranten hette nämligen Moses.

Vid entrén till Carvajalstranden i Torreblanca finns en stor informationstavla, där den lokala kommunstyrelsen i klartext beskyller socialistregeringen för att ha stoppat renoveringen av den sista etappen av paseon. Man kan med fog säga att Esperanza Ona ger ”Zapatero” en känga (hoppsan!).

Det är ju inte så lätt för oss nyspanjorer att tränga in i politiken, om vi bortser från Marbellas tillträdande borgmästare Ángeles Muñoz, som i egenskap av hustru till Lars Broberg kan anses tillhöra denna kategori. Om man nu inte visste vilket parti man skulle rösta på, kunde man ha gått en annan väg- Man kunde ha lagt sin röst på ett oppositionsparti, som till synes ännu inte har gjort så många misstag som regeringspartiet i de frågor man prioriterar. Och då tänker jag närmast på den hänsynslösa markexploateringen.

Se bara på tillståndsutdelningen av hus framför hus vid Carvajalstrandens slut. Eller byggandet av lyxlägenheter i tre-fyra våningar på toppen av bergknallarna ovanför Hippodromen. De blir nog fler, för alla kranarna står kvar. Därför borde alla miljövänner ha röstat på PSOE i Fuengirola och PP i Mijas. Inte för att jag tror det skulle ha haft någon verklig effekt, men det gäller att sätta ner foten.

”Liten hämnd är också hämnd”, sa han som spottade på grannens gris. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 9170
            [sectionId] => 70
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => På modet är uppförande av rondeller i alla möjliga och omöjliga gatumiljöer. I stadsdelen El Coto (Mijas) har man till och med lyckats klämma in en minirondell i en trevägskorsning. Dess omotiverade placering slås endast av den rondell som är belägen på Mijasvägen, nära Centro Nórdico, intill en bensinstation, som förmodligen betalat rundligt för dess tillkomst. 

Till kapitlet gaturondeller hör också utsmyckningen, som man måste beundra när det gäller kreativitet och kvalitet. Välskötta trädgårdar i miniatyr, olivträd, skulpturer och annan konst, som kräver mycket arbetskraft för att hålla i trim. Det är annat än svenska vildvuxna, runda gräsplättar med amatörgjorda rondellhundar!

Städning av gator och trottoarer har man fått mani på de senaste åren. Bullrande sopmaskiner som hindrar morgontrafiken och som kör sick-sack på stadens tillfartsgator.  På Paseon är de legio, både på gatan och på promenaden. En av dem har abonnerat på bästa platsen framför hotell Yaramar, där han likt en bålgeting envetet kör fram och tillbaka på en mycket rengjord sträcka. 

Men han har ju vacker havsutsikt! Några hörselskydd använder man naturligtvis inte – det gör ju bara mesar och ”maricones”. Senaste nytt i branschen är anskaffandet av en maskin som skall eliminera alla fasttrampade tuggummin medelst högtycksspruta och kemikalier (säkert hälsovådliga). Specialtruppen av kvinnliga experter på området, utrustade med skrapor, sopar och skyfflar, blir därmed arbetslös.

Längs ”avenidorna” är ofta mittpartiet försett med busk- och blomarrangemang som växer och med tiden försämrar sikten för bilisterna. Varje vår tuktas dessa och en hord av trädgårdsmästare rycker ut. 

Rekordet slogs häromdagen på genomfartsgatan i Torreblanca, där 27 orangeklädda arbetare trängdes på en sträcka av 50 meter. De såg ut som holländska fotbollsspelare under  uppvärmning, men lät som engelska huliganer efter en förlust!

Till avdelningen överdrifter hör också den rikliga förekomsten av containrar för papper, glas, kläder och batterier. Så långt borde alla kommunmedlemmar vara nöjda – de flesta har dem inom gångavstånd. Däremot verkar det som den ansvariga inom gatukontoret inte har klart för sig hur tömningsrutterna skall läggas upp, eftersom pappersbehållarna alltid är överfulla och klädlådorna tomma. 

Men, hon – de flesta kommunalråden är ju kvinnor – är väl fullt sysselsatt med planering av nya grepp inom sopsortering.”Tillsammans går vi framåt! Bättre för varje dag!”
            [ingress] => I Spanien vet man inte vad en halvmesyr är. Här gäller ”todo o nada”, allt eller inget. Vad man än företar sig gör man det helhjärtat, annars får det vara. Det svenska ordet ”lagom” har ju ingen motsvarighet i andra språk och absolut inte i kastiljanskan.
            [headline] => Spanska överdrifter
            [page] => 0
            [modified] => 20070425124642
            [created] => 20070425124420
            [publishStart] => 20070504075900
            [publishStop] => 20071022124459
            [fullArticle] => Spanska överdrifter I Spanien vet man inte vad en halvmesyr är. Här gäller ”todo o nada”, allt eller inget. Vad man än företar sig gör man det helhjärtat, annars får det vara. Det svenska ordet ”lagom” har ju ingen motsvarighet i andra språk och absolut inte i kastiljanskan. På modet är uppförande av rondeller i alla möjliga och omöjliga gatumiljöer. I stadsdelen El Coto (Mijas) har man till och med lyckats klämma in en minirondell i en trevägskorsning. Dess omotiverade placering slås endast av den rondell som är belägen på Mijasvägen, nära Centro Nórdico, intill en bensinstation, som förmodligen betalat rundligt för dess tillkomst. 

Till kapitlet gaturondeller hör också utsmyckningen, som man måste beundra när det gäller kreativitet och kvalitet. Välskötta trädgårdar i miniatyr, olivträd, skulpturer och annan konst, som kräver mycket arbetskraft för att hålla i trim. Det är annat än svenska vildvuxna, runda gräsplättar med amatörgjorda rondellhundar!

Städning av gator och trottoarer har man fått mani på de senaste åren. Bullrande sopmaskiner som hindrar morgontrafiken och som kör sick-sack på stadens tillfartsgator.  På Paseon är de legio, både på gatan och på promenaden. En av dem har abonnerat på bästa platsen framför hotell Yaramar, där han likt en bålgeting envetet kör fram och tillbaka på en mycket rengjord sträcka. 

Men han har ju vacker havsutsikt! Några hörselskydd använder man naturligtvis inte – det gör ju bara mesar och ”maricones”. Senaste nytt i branschen är anskaffandet av en maskin som skall eliminera alla fasttrampade tuggummin medelst högtycksspruta och kemikalier (säkert hälsovådliga). Specialtruppen av kvinnliga experter på området, utrustade med skrapor, sopar och skyfflar, blir därmed arbetslös.

Längs ”avenidorna” är ofta mittpartiet försett med busk- och blomarrangemang som växer och med tiden försämrar sikten för bilisterna. Varje vår tuktas dessa och en hord av trädgårdsmästare rycker ut. 

Rekordet slogs häromdagen på genomfartsgatan i Torreblanca, där 27 orangeklädda arbetare trängdes på en sträcka av 50 meter. De såg ut som holländska fotbollsspelare under  uppvärmning, men lät som engelska huliganer efter en förlust!

Till avdelningen överdrifter hör också den rikliga förekomsten av containrar för papper, glas, kläder och batterier. Så långt borde alla kommunmedlemmar vara nöjda – de flesta har dem inom gångavstånd. Däremot verkar det som den ansvariga inom gatukontoret inte har klart för sig hur tömningsrutterna skall läggas upp, eftersom pappersbehållarna alltid är överfulla och klädlådorna tomma. 

Men, hon – de flesta kommunalråden är ju kvinnor – är väl fullt sysselsatt med planering av nya grepp inom sopsortering.”Tillsammans går vi framåt! Bättre för varje dag!” 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)